En ljum vårvind drar genom de höga trädkronorna kring Smörlyckans idrottsplats. Borta på en sidoplan tränar en ny generation fotbollsknattar. De är många i år. Ljudet av tillslagen på bollen och de glada skratten bärs långt av vinden.

I pingsthelgen är det seriepremiär för Lunds SK i division 5 – om pandemiläget tillåter det. Då springer Behrang Safari ut på Smörlyckans IP med kaptensbindeln kring armen.

Efter nio professionella år utomlands med avslut och tre SM-guld i Malmö FF är han tillbaka i moderklubben Lunds SK.

Det hann bli 31 landskamper därute, 11 ligatitlar, ett internationellt cupguld och spel i Champions League. Han har mött de bästa av de bästa.

Lionel Messi – ”den värste jag mött, han är från en annan värld” – Cristiano Ronaldo, hela tyska landslaget, Real Madrids stjärnstall, listan bara fortsätter.

Och han har spelat i landslaget med alla svenska toppspelare i vår tid – från Zlatan till ”Granen”.

Och nu, Lunds SK i femman. Varför?

– Jag älskar fortfarande att spela fotboll. Och jag vill hjälpa min gamla klubb. Det är största anledningen till att jag är tillbaka i LSK, säger Behrang Safari.

Enda nackdelen med hemvändandet är ”det förbannade” konstgräset på ”Smöret”.

– Vi har ju en plastmatta som är lagom rolig att träna på. Jag har klagat på konstgräs under många år, så alla vet hur jag känner. Men i slutändan får jag bara bita ihop och hålla truten och köra på.

LSK kompenserade visst konstgräset med en värsting till kaffemaskin i klubbhuset?

– Så, du har hört den historien. Den är helt sann. Det var ett krav jag hade. Ett villkor för övergången, liksom.

Behrang Safari kom till Sverige från Irans huvudstad Teheran som tvååring och Norra Fäladen tog emot den flyende familjen som en öppen famn.

Minnen från en lycklig uppväxt, fylld av kompisar och fotboll, har följt honom genom livet.

– Det var en fin plats att vara på. Man kände sig trygg, kunde vara sej själv. Jag älskade Norra Fäladen och det gör jag fortfarande. Jag har jättefina minnen därifrån.

Berätta!

– Ja, mångkulturen, jättemånga nationaliteter, man kände sig aldrig någonsin utanför. Aldrig.

Från de tidiga åren i fotbollen minns han nästan vartenda ansikte.

– Ledare som Murat och Dodo. Friberg naturligtvis. Ola. Flera andra.

Listan på lagkamrater blir snabbt ännu längre:

– Omme, Fasche mina polare. Gustav, självklart. Mathias, Mårten, Amayas, Tobbe, Farouk, Daniel och Daniel, Johan i målet.

– Vi spelade ända upp i allsvenskan. Det var en fantastisk tid, många bra fotbollsspelare.

Redan som femtonåring hade han på allvar börjat växa ur ungdomsfotbollen och fick chansen i LSK:s A-lagstrupp.

– Jag var ett barn bland vuxna män. Det var hårt, men jag tyckte det var skitkul att anta utmaningen. Mina minnen därifrån är bara stor glädje till fotbollen.

Ganska snart fick storklubben Malmö FF upp ögonen för den unge stortalangen i Lund. Den allsvenska debuten 2004 ledde till det första SM-guldet och fyra år senare till en nio år lång proffskarriär i både Basel och Anderlecht. Internationella erfarenheter, språkkunskaper – han talar fem språk flytande. Och naturligtvis miljoninkomster.

Hemkomsten till MFF 2016 gav tre nya SM-guld och en stormande hyllning på Malmö Stadion vid karriäravslutningen förra året.

– Helt fantastiskt. Ögonblick man aldrig glömmer, säger Behrang Safari med en glädjefylld blick i backspegeln.

Hur ser du tillbaka på din karriär idag?

– Jag är väldigt stolt. Blickar jag tillbaka så njuter jag av varenda sekund. Jag har fått leva var pojkes dröm och jag känner verkligen att jag har varit lyckligt lottad.

Rollen som förebild för den nya generationen är viktig för Behrang Safari. Med sina mångkulturella förutsättningar kan han bidra med en extra dimension, menar han.

– Det handlar om att väcka en sorts hopp hos yngre killar med lite annorlunda bakgrund. Vi skiljer ut oss på många sätt, men det innebär inte att vi har sämre chans att lyckas.

– Vi har en annan mentalitet från uppväxten, kanske en annan kultur. Om det är en fördel eller en nackdel får jag lämna osagt. Det är nog både och.

Samarbetet med en annan MFF-legendar, Markus Rosenberg, i företaget Full Potential Agency är ett sätt att utveckla rollen.

– Jag jobbar som agent/mentor för och med spelare. Lite mer än bara köp- och sälj. Vi sysslar med spelarutveckling.

– Tanken är att jag har rätt mycket att bidra med utifrån min erfarenhet.

Att han spelar en hel del padel med ”Mackan” är ett sätt att röra på sig utan tvingande tränarvisslingar – och samtidigt hålla liv i gamla goda relationer.

På ett helt annat plan har Behrang Safari också blivit en förebild i rollen som förälder. Båda sönerna har diagnosen autism, vilket fått honom att engagera sig som ambassadör i organisationen Lifewatch.

– Jag försöker bidra till att sprida kunskap. Autism är ett annorlunda sätt att tänka på.

– Det är inte konstigare än så. Mina pojkar skiljer sig inte jättemycket från andra. Inte vår vardag heller.

Han berättar om hur familjen tog beslutet att lämna Basel och återvända till Sverige.

– När vi fick reda på vår diagnos insåg vi också att den hjälp vi kunde få med pojkarnas utveckling i Sverige var mycket längre kommen än den var utomlands.

Hur tog ni beslutet? Du var ju mitt i en framgångsrik andra sejour i Basel?

– När min fru gjort sin research så sa hon: ”Älskling, nu har du sparkat boll tillräckligt mycket utomlands. Nu ska vi hem och se vad vi kan göra för våra pojkar.”

– Det var ett av de svåraste beslut jag har tagit. Hela familjen trivdes jättebra i Schweiz. Men i efterhand var det hundra procent rätt beslut.

Är det din hustru som är bossen hemma annars också?

– Är det inte så i alla hem, ha ha?!

– Jag är så väldigt stolt över Ivana. Hon har varit helt fantastisk genom åren och jag har henne att tacka för så mycket. För alla framgångar inom fotbollen.

– Hon har gjort min idrottskarriär möjlig, så är det bara.

Familjen trivs i villalugnet ute på Östra Torn. Inte minst i trädgården.

– Jag har gått och blivit gräsexpert. Jag vill självklart att min gräsmatta ska se ut som en riktigt välskött fotbollsplan. Vid vissa tillfällen på året gör den faktiskt det också.

Han har inget emot att bli igenkänd på Mårtenstorget en lördagsförmiddag.

– Lundabornas småcoola uppmärksamhet är inget att tröttna på.

– Du vet. När man är så känd som jag är. Det går inte att undvika.

– Allvarligt talat, folk känner igen mej rätt ofta och jag tycker det är jättetrevligt.

Däremot är han rent fotbollsmässigt rejält färdig med det karriärlånga slitet som vänsterback. Den här säsongen flyttar han in i mittförsvaret och får använda huvudet mer än benen.

Han skojar om att avsluta karriären som målvakt.

– Jaga upp och ner längs kanten, jobba hem och täcka upp. Jag är nåt så förbannat klar med det. Jag har haft tillräckligt många ”trögrövar” framför mej på mitten.

Menar du allvar?

– Om jag ska vara ärlig så har jag hatat en sak genom hela min karriär. Löppassen. Ändå har jag var ute och sprungit litegrann idag för att jag kände att jag behövde röra på mej.

– Men jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt tråkigt!

Hur springer du? Långt och lugnt eller en halvmil i bra tempo?

– Jag springer kort – och lugnt!

Allvarligt talat Behrang, hur bra är du idag, egentligen?

– Trött och gammal, ha. Nä, sköter jag bara min träning är jag helt acceptabelt bra fortfarande.

– Fotboll är färskvara så gör jag mitt jobb och håller igång så kommer det att gå hur bra som helst.

Framtiden?

– Jag har inget som helst svar på den frågan. Men mitt liv utan fotboll känns alldeles otänkbart.

– Jag vill ju spela så länge jag kan stå upp. Om det sedan blir på en gräsfläck hemma på tomten eller på en stor plan – det får tiden utvisa.

För första gången på många år är gräset inte grönare på utländska och malmöitiska bortaplaner.

– Nu stannar jag i Lund. Långsiktigt. Det är livsplanen. Jag har inte behov av att flytta mer, säger han.

Han låter lycklig när han säger det. Så kan det gå när man blir värvad för en kaffemaskin.