När Karin Smirnoff debuterade med den trumpna, smått misärpornografiska Västerbottensskildringen ”Jag for ner till bror” gjordes genast jämförelser med den heliga trojkan P O Enquist, Sara Lidman och Torgny Lindgren. Visst skrev hon väl lite som dem? Hon skrev ju på sån där konstig dialekt, om såna där konstiga, skitiga människor som super och ber, super och ber och då och då rullar runt med varandra som djur i ”gustavianen”. Och visst, det finns kosmetiska likheter med de svenska fabulisterna – men den jag framför allt tänker på när jag läser Karin Smirnoff är den stora amerikanska fabulisten Joyce Carol Oates.