Utrikesminister Ann Linde (S) är orolig. I takt med att Arktis isar smälter ökar också de militära aktiviteterna i området. Stormakterna vill försäkra sig om tillgång till nya fartygsrutter och naturtillgångar. Och Ryssland tar utvecklingen till intäkt för att rusta upp, varpå Nato svarar med att göra detsamma.

"Det ligger inte i Sveriges intresse att det blir ett område med ökade militära insatser och fler vapen i vårt närområde", sade Linde i Reykjavik.

Där deltog hon på torsdagen i Arktiska rådets möte tillsammans med sina kolleger från Finland, Island, Danmark – med Grönland och Färöarna – samt Norge och Ryssland. Med på mötet fanns även representanter för arktiska urfolksorganisationer samt USA:s utrikesminister Antony Blinken. Han höll också bilaterala möten med Linde och ryske kollegan Sergej Lavrov. Nästa anhalt för Blinken var sedan Grönland.

Som Linde påpekar i en TT-intervju är det naturligtvis ingen tillfällighet att Blinken ägnar så mycket tid i det arktiska området. Med tilltagande militär aktivitet där ökar risken för såväl olyckor som konflikter. Därför befarar Linde också att Ryssland - som på torsdagen tog över ordförandeskapet i Arktiska rådet – ska bredda rådsagendan till att utöver fredsbevarande, klimatfrågor, infrastruktur och levnadsförutsättningar även omfatta säkerhetspolitik.

Det vore naturligtvis olustigt, men kanske är det oundvikligt. För som Emily Boyd, professor i hållbarhetsstudier, påpekar i ett nyhetsbrev från Lunds universitet, så går det inte längre att tala om klimatfrågor som något separat. I förlängningen har de betydelse i så många sammanhang att de måste bli en del av de flesta politiska områdena.

Bakgrunden till Blinkens Grönlandsbesök är ett exempel på detta.

Uppmärksamheten tilltog kring ön då den förre amerikanske presidenten Donald Trump ville köpa den av Danmark. Nog för att utspelet framstod som galet även för att komma från den yvige Trump. Men som hans säkerhetsrådgivare John Bolton påpekade i efterhand var det snarare uppköpstanken än den strategiska analysen som brast.

"Oron här handlar om vad Kina försöker göra för att bli en makt i Arktis", sade Bolton till The Times. Han pekade på hur Peking skaffar sig ökat inflytande i världen genom att låna ut stora summor pengar till de styrande i strategiskt viktiga områden. Och i synnerhet sedan istäcket börjat dra sig tillbaka måste Grönland betraktas som ett sådant område.

Inte nog med att det finns oexploaterade reserver av olja och naturgas på och omkring ön. I berggrunden finns även stora mängder sällsynta jordartsmetaller som kan användas för tillverkning av alltifrån elbilsbatterier och vindkraftverk till datorer och mobiltelefoner. Merparten av dessa råvaror utvinns idag i Kina. Det ger Pekingregimen en maktposition som den knappast vill se försvagas. Blotta antydningar om exportbegränsningar kan trots allt fungera som påtryckningsmedel i världspolitiken.

Visst är Grönland med sitt kilometertjocka istäcke något utöver det vanliga i världen. Men den arktiska ön skulle likväl, med DN:s Ingmar Nevéus ord, kunna ses som "en klimatbarometer för hela planeten".

Klimatfrågorna rör alltifrån enskilda länders temperaturer och levnadsvillkor till den globala handels- och säkerhetspolitiken. Därmed lär också Arktiska rådets arbete fortsätta att öka i betydelse. Tiden då Arktis betraktades som ett lågspänningsområde är dessvärre förbi. Att Ann Linde känner oro är fullt förståeligt och ändrade villkor kan kräva nya politiska strategier. Men de svenska målsättningarna för Arktis bör ändå förbli desamma – med fokus på avspänning och klimathänsyn.