De senaste veckorna av våldsam upptrappning mellan den Hamasstyrda regimen i Gaza och den israeliska regeringen följer ett välbekant mönster.

Återigen har ett splittrat internationellt samfund och ett paralyserat säkerhetsråd i FN stått oförmögna att bryta en spiral av våld.

En skör vapenvila har uppnåtts efter påtryckningar från USA och med en aktiv medlarinsats av Egypten.

Den lågintensiva konflikten mellan Israel och Palestina faller ständigt tillbaka i väpnad konfrontation och än en gång har båda parter utropat sig som vinnare i avvaktan inför nästa runda av våldsamheter.

Men den senaste tiden har tre nya aspekter tillkommit som kan ha stor betydelse för framtida fredsdiplomati i regionen.

1. Det har skett en omfattande palestinsk samordning och politisk mobilisering som står i kontrast till de senaste två årtiondena av djup splittring mellan Fatah på Västbanken och Hamas i Gaza.

På Västbanken och i Israel har det inte bara varit våldsamma protester och upplopp utan även fredliga demonstrationer och strejker. De senaste årtiondena har israeliska palestinier främst fokuserat sin politiska kamp på att förbättra sina villkor som medborgare i Israel. Men nu ingår också en önskan om att uttrycka palestinsk enighet och solidaritet med palestinier på Västbanken och i Gaza. Protesterna har inte bara riktat sig mot Israels bombningar av Gaza utan även gällt de starkt symbolladdade frågorna om rätten till land som i fallet med Israels planer på att vräka flera hundra palestinier från deras hem i Jerusalem, bostadsområdet Sheikh Jarrah, samt Jerusalems status och styre över al-Aqsamoskén och Tempelberget – två av kärnfrågorna i den israelisk-palestinska konflikten.

Den senaste utvecklingen visar på att Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu, har misslyckats i sina försök att få bort fokus från den israelisk-palestinska konflikten. Inrikespolitiskt har Netanyahus regering lanserat ekonomiska stödpaket riktade till den israelisk-palestinska befolkningen i landet.Under den senaste valkampanjen vände sig Netanyahu direkt till de israelisk-palestinska medborgarna, något som resulterade i att Raam, ett av de israeliska arabiska partierna, öppnade upp för att ingå i en framtida koalitionsregering under ledning av Netanyahu.

Men det är ett scenario som den senaste våldsspiralen har förändrat i ett slag. Den israelisk-palestinska konflikten är tillbaka i full kraft, vilket inte minst de våldsamma sammandrabbningarna mellan judar och palestinier i Israel visar.

2. Det har skett ett trendbrott i amerikansk fredsdiplomati när det gäller den israelisk-palestinska konflikten. Till skillnad från tidigare administrationer, som även inkluderar USA:s tidigare president Donald Trump, har Joe Biden tydligt signalerat att han inte har någon större ambition att lösa konflikten.

USA har inte utsett någon ambassadör till Israel eller konsul i östra Jerusalem. Det är en markering och ska ses mot bakgrund av den långa raden av misslyckade fredssamtal som har lanserats av tidigare amerikanska presidenter och utrikesministrar,allra senast av John Kerry 2013-14. På sin höjd kommer Bidenadministrationen att fokusera på konflikthantering.

3. Omvälvande förändringar under de senaste årtiondena i Mellanöstern gör att en rad länder i regionen kan få ökad betydelse för hur en framtida fredsdiplomati kan komma att se ut.

Egypten har tidigare, och även under den senaste våldsspiralen, spelat en viktig roll. Nu finns ett större regionalt engagemang för att stävja upptrappningen mellan Israel och Palestina från länder som Qatar, Jordanien, Tunisien och Saudiarabien.

Den nya utvecklingen måste ses i ljuset av Abrahamavtalen, de senaste diplomatiska erkännandena av Israel som fyra arabiska stater står för. Att Förenade arabemiraten, Bahrain, Sudan och Marocko har upprättat ekonomiska och militära samarbeten med Israel, samtidigt som turism mellan länderna har tagit fart, torde får långtgående konsekvenser för relationerna mellan länder i regionen i stort.

Men precis som Netanyahu och USA har arabstaterna under de senaste veckorna återigen blivit påminda om att det inte går att bortse från den israelisk-palestinska konflikten. Arabländerna tvingas till en balansakt där de måste prioritera konflikten inte bara på grund av en propalestinsk hemmaopinion utan också med anledning av omfattande ekonomiska och militära samarbeten med Israel. Det gör att de har större anledning att ägna sig åt en regional fredsdiplomati.

Istället för att vänta förgäves på det internationella samfundet, FN, USA, eller på att parterna själva ska framförhandla ett fredsavtal anser vi att förändringarna pekar mot att lösningen på Israel-Palestina-konflikten står att finna i regionen.

Karin Aggestam, professor i statsvetenskap och föreståndare för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

Isabell Schierenbeck, professor i statsvetenskap vid Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet.