Annons

Annons

Annons

kultur

Rakel Chukri
Sexhånad av Linda Skugge

Kristina Sandberg skrev om sin cancer – och fick en empatilös recension av Skugge i Expressen. Texten har fått massiv kritik men debatten avslöjar ett större problem, skriver Rakel Chukri.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Arton år efter den famösa Ranelidtexten har en bokrecension signerad Linda Skugge återigen lett till hårda debatter.

Annons

|| Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.

Är det förtäckt reklam för sexleksaker? Empatilös gonzojournalistik? Eller en härligt flippad recension som tar litteraturen på allvar?

Åsikterna spretar minst sagt om Linda Skugges senaste alster i Expressen där hon totalsågar Kristina Sandbergs självbiografiska bok, ”En ensam plats”, som handlar om hur Sandbergs liv ställs på ända av ett cancerbesked.

Linda Skugge verkar provoceras av precis allt i boken. Författaren Sandbergs kursiveringar beskrivs som hjärndöda. Hennes rädsla för att cancern ska återvända tolkas som en förolämpning mot de kroniskt sjuka (Läs: Skugge själv). Till och med ångesten över att dö ifrån sina barn underkänns av Skugge som förklarar att det minsann ”är bättre att dö eller vara sjuk själv än att det händer någon man älskar”. Till råga på allt avslutar Linda Skugge texten med att ge sexråd åt Kristina Sandberg och tipsar om ett särskilt vibrator-märke.

Annons

Annons

Det kan verkligen inte ha varit kul att läsa för Sandberg. Här har man överlevt en aggressiv cancer bara för att hånas av en tabloidskribent som tycker att man verkar vara dålig på att knulla.

Efter att recensionen publicerades i söndags återkom en fråga i sociala medier: Får en kritiker verkligen vara så här elak? Professionella litteraturkritiker förfasade sig över den låga nivån. Pikant nog levererades en hoper personangrepp mot Linda Skugge av samma personer som beskrev hennes recension som lumpen. På annat håll berömdes texten: Äntligen en kritiker som tar risker och som visar att litteraturen betyder något.

För egen del kände jag snabbt att varje position i debatten är en fälla. Om en morgontidningsskribent som jag sågar Skugges käftsmällar kan tabloidredaktörerna enkelt vifta bort det som ett elitistiskt försök att tysta en punkig skribent. Om jag försvarar kritikerns rätt att såga såriga sjukdomsböcker kan jag uppfattas som empatilös.

Jag landar dock i att Linda Skugges text inte vill tas på allvar. Hon inleder med ett gäng trubbiga ironier om att Kristina Sandbergs förlag Norstedts har bytt namn och nu bara ger ut böcker av ”knubbiga” kvinnor. Inget av det stämmer ju men Skugge vill bära sin roll som provokatör som den sista droppen vatten. Hon drivs som vanligt av en närmast clownaktig längtan efter att roa läsarna och en besatthet av att det egna lidandet är störst i Sverige.

Annons

Är man extremt välvillig kan man läsa Linda Skugges text som en protest mot ängsligt positiva recensioner av Viktiga sjukdomsböcker och ett försvar för att recensenten inte är en ställföreträdande vän. Fast sådana analyser känns lite som att försöka spå i kaffesump eftersom Skugge i åratal har ägnat sig åt underhållningsvåld och levererat CUF-aktiga dissningar av slackers som snyltar på hennes skattepengar.

Annons

Det som dröjer sig kvar i mig är istället något annat: Den massiva ilskan mot Skugge antyder en oro bland många kritiker, att Kulturskymningen när som helst ska lägga sig över landets kultursidor och ersätta alla gedigna litteraturtexter med narcissistiska elakheter. Själv tycker jag att den rädslan är överdriven – den seriösa kritikens ställning är förvånansvärt stark trots slitna Skugge-provokationer och recensionernas allmänt svikande läsarsiffror.

|| Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan