Hur böcker färdas över språkliga, kulturella och geografiska avstånd – och vilka som gör det – intresserar forskarna väldigt för tillfället. För ett par hundra år sedan var det självklart att de bästa böckerna – de som kunde kallas världslitteratur – var de som gestaltade universella problem och erfarenheter och som suddade ut alla dessa avstånd, eller åtminstone gjorde dem ganska ointressanta. Idag frågar många sig ifall det egentligen finns något alls som i sanning kan kallas just ”universellt”. Kanske, menar de, är det bättre att låta just avstånden synas? En del talar om översatta böcker som ”fönster mot världen”: texter som överbryggar avstånd men låter oss erfara dem på samma gång.