I några uppmärksammade texter senaste tiden har Svenska Dagbladets ledarkrönikör Lena Andersson diskuterat klimatalarmism, och argumenterat mot vad hon ser som en ”klimatdespoti”. Hon ställer sig frågan: ”Under vilket styre ska vi leva?”

Ja, vilket styre förespråkar Andersson själv egentligen? Det tycks ha undgått många att en av de mest framträdande politiska skribenterna i landet konsekvent talar nedsättande om ”rösträttsdemokratin”, att hon omdefinierar demokrati till att betyda något helt annat, och att hon förespråkar ett verkligt minimalt utrymme för vanligt demokratiskt beslutsfattande.

Det hög tid att skärskåda hennes argumentation.

Den traditionella betydelsen av termen ”liberal demokrati” är förstås ett system som kombinerar å ena sidan demokratiska processer för beslutsfattande och tillsättande av maktpositioner, och å andra sidan individuella rättigheter som skyddar medborgarna från vissa ingrepp och tvångsutövning från maktens sida. Ifall majoritetens önskan utgör eller medför en kränkning av individers grundläggande rättigheter så måste majoritetens önskan stå tillbaka.

Man hade kunnat tro att Lena Andersson är en försvarare av detta liberal-demokratiska system samtidigt som hon inom detta system förespråkar och bildar opinion för en klassiskt liberal eller nyliberal politik. Men så är inte fallet.

I sina krönikor och i boken ”Om falsk och äkta liberalism” (2019) stannar hon inte vid att förespråka grundläggande liberala begränsningar av den demokratiska maktutövningen. Det politiska systemet – ”rösträttsdemokratin” – tycks nämligen hela tiden leda till politisk reglering av sådant som enligt Lena Anderssons ideologi borde vara fritt: exempelvis internationell handel och människors migration över gränser, med mera. Hur ser Lena Andersson på att det politiska systemet tenderar att leda till en politik i strid med hennes övertygelser? Jo, att i den ideala staten ska ”de röstande och deras riksdag” över huvud taget inte kunna reglera människors mellanhavanden av detta slag.

Hon går således mycket längre än till de grundläggande individuella rättigheter som brukar grundlagsfästas i liberala demokratier och som har bred uppslutning. Fenomen som handel och migration är saker som i princip alla moderna stater reglerar i högre eller lägre grad, och utifrån olika ideologiska utgångspunkter kan man ha olika åsikter i frågorna. Men för Lena Andersson är det illegitimt att inskränka någon enda del av det liberala programmet.

”Man kan i den klassiska liberalismen inte rösta bort friheten, det är det som gör den oförytterlig. Friheten är sann i Platons mening på samma sätt som man i kommunismen inte kan rösta bort arbetarnas herravälde. Det är också oförytterligt, fundamentet där allt börjar och slutar.”

Om hon fick utforma det politiska systemet skulle en majoritet av medborgarna inte kunna rösta fram en politik som har minsta dragning åt socialism, konservatism eller en ”grön” ideologi, eftersom alla dessa alternativ skulle medföra vissa inskränkningar av individernas handlingsmöjligheter (deras ”oförytterliga frihet”). Det som kvarstår för de demokratiska beslutsorganen att legitimt bestämma över är sådant som inte täcks in av den fullt realiserade liberalismen. Samhället präglas därmed i högre grad av en liberal ”regim” snarare än av de demokratiskt valda representanterna.

För att räknas som liberal demokrat måste man naturligtvis även värdesätta de demokratiska procedurerna som lösning på ett brett spektrum av genuina och legitima åsiktsskillnader om hur samhället ska vara inrättat. Ifall området för kollektivt beslutsfattande krymps alltför mycket så möjliggör det politiska systemet inte längre demokratisk styrning kring gemensamma angelägenheter – det är inte längre representativt eller responsivt i relation till människors olika önskningar och uppfattningar.

Lena Andersson tycks helt enkelt inte vara en demokrat i denna gängse mening. Det styre Lena Andersson vill leva under är inte ”liberal demokrati” utan ”odemokratisk liberalism”.

Men som vanligt i modern tid är ”odemokratisk” inte en etikett som någon gärna sätter på sig själv eller sitt tänkande. Så inte heller Lena Andersson. Som termen ”rösträttsdemokratin” antyder finns det i hennes tänkande även en annan mer genuin och värdefull form av demokrati. Smidigt nog visar det sig att denna form av demokrati utgörs av … det liberala samhället självt:

”Den verkliga demokratin i liberalismen utövas inte i röstandet, på valdagen eller i formandet av en riksdag efter majoritetens vilja till makt. Demokratin utövas varje timme i vardagen när fria människor äger rätten att inte tvingas till något.”

Demokrati upphör här att handla om kollektivt maktutövande över huvud taget. Tvärtom är det liberalismens begränsningar av makten som enligt Lena Andersson är "demokratins essens”. Det är så det blir möjligt att påstå att verklig demokrati minsann består i en liberal konstitution som inte tillåter att ”de röstande” väljer en annan politik.

Fördelen med att blanda bort korten på detta sätt är det då kan framstå som att någon egentlig förlust i demokrati inte har skett. Om verklig demokrati definieras "substantiellt", det vill säga likställs med en specifik samhällsmodell, vad spelar det då för roll om man gör sig av med eller minskar inflytandet för den "proceduriella" demokratin? Huruvida det är intellektuellt hederligt är en annan fråga.

|| Björn Östbring är doktor i statsvetenskap och verksam vid Lunds universitet. En längre version av texten har tidigare publicerats på hans blogg.