Annons

Annons

Staten ska garantera medborgarnas frihet, inte välja åt dem

Kultur

Statsvetaren Björn Östbring anklagar SvD:s ledarkrönikör Lena Andersson för att vara antidemokratisk. Här svarar hon.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Svenska Dagbladets ledarkrönikör Lena Andersson.

Bild: Fredrik Sandberg/TT

Annons

Vilket styre förespråkar jag, undrar statsvetaren Björn Östbring (10/6)? Det är en fråga som borde ställas oftare, inte minst till landets alla aktivister, antikapitalister, radikaler och kollektivister som outtröttligt angriper det innevarande och önskar något annat, helst grundat i logiska oförenligheter såsom full utlevelse och garanterad trygghet, ingen likriktning och identiska levnadsvillkor, frihet från diskriminering och specialdesignade insatser byggda på diskriminering.

Om jag skulle välja en ideal form som samtidigt är genomförbar är det nog konstitutionell republik med väldefinierad maktdelning mellan statens grenar, vilande på ett fundament av jämlika individers naturliga myndighet över sig själva. I denna republik hålls stat och samhälle isär genom att staten garanterar individernas rättigheter men inte utövar dessa åt dem. (Det innebär att staten inte har inneboende mål att uppfylla. Om exempelvis den globala medeltemperaturens bevarande görs till ett inneboende mål har grundvalarna ändrats.)

Annons

Annons

I en statsbildning av det slag jag beskriver kommer det att behövas lagstiftande församlingar på olika nivåer. Där sker demokratins procedurer. Till dessa församlingar skickar de självstyrande individerna sina representanter. Metoden röstning följer därför naturligt och i den ingår lika naturligt att majoriteten ”vinner valet” och ges makten att, under begränsad tid och inom klara gränser, genomdriva sina uppfattningar om samhället.

Det politiska systemet ska vara ”responsivt i relation till människors olika önskningar och uppfattningar,” skriver Östbring. Ändå finns det många önskningar som inte kan förvänta sig någon responsivitet, och det med rätta. Men hur avgörs sådant?

Det jag har skrivit om ämnet i min bok ”Om falsk och äkta liberalism” (2019) samt i artiklar i pressen, har tagit sin utgångspunkt i ett prövande förhållningssätt till ett antal frågor: Vad är politisk frihet och varför har vi den? Röstar vi för att nå den moraliska sanningen eller för att vi anser att den inte går att nå? Om det är gott och rätt att majoriteten styr, varför finns inskränkningar i deras välde?

Man kan göra det enkelt för sig och svara: demokrati kräver kompromisser och bygger på avvägningar. Men det doftar paroll och säger oss inget om de tankefundament utifrån vilka kompromisserna och avvägningarna har gjorts.

Den ömsesidiga friheten under lagarna kräver ständig nytolkning. Det är vad lagstiftaren gör. Men tolkningen behöver ske utifrån en uppfattning om det ideala, behöver göras i relation till något annat och ha en riktning. Innan man börjar kompromissa krävs en rationellt abstraherad måttstock, utgående från en uppfattning om människan, samhället och det sanna. Annars är kompromissen bara en godtycklig förhandling med de egna affekterna.

Det jag har strävat efter i nämnda publikation är att renodla liberalismens idé. Jag har skurit ut den som den form jag anser att den – analytiskt, inte empiriskt – utgör. Statsvetare ägnar sig åt empiri och tingen inför våra ögon. De är realister när de analyserar. Vad som finns är det som är här och nu. Svaren på de grundläggande frågorna tas för givna. Därför kan de också anse att en fråga har fått ett nöjaktigt svar för att den har ”bred uppslutning”.

Annons

I syfte att förstå hur statsskick grundas har jag i stället försökt beskriva liberalismens essentiella idé, före eller bortom kompromisserna, före eller bortom de historiska villkorens dynamiker och hämmande nödvändigheter.

Annons

När jag skriver om rösträttsdemokrati avser jag den naiva tron att rösträtten är det som definitivt skiljer diktatur från demokrati. Jag avser populism: majoriteten kan om den inte tyglas av individens frihet (uttryckt i grundlagar) vara en tyrann. Jag avser relativism: Uppfattningar om världen blir inte sanna eller moraliska för att en majoritet anser dem vara sanna, inte heller för att en utvald minoritet anser det.

Meningen med att renodla idéer och principer är inte att vi ska sluta rösta fram partier och representanter som parlamenterar och fattar beslut. Men jag tror att man står bättre rustad om man vet varför man hyser sin politiska idé – hur den motiveras, var den börjar och slutar, vad det är man kompromissar med och när man utan att märka det har övergått från en idé till en annan.

Annons

|| Lena Andersson är författare och ledarkrönikör på Svenska Dagbladet.

Läs Björn Östbrings inlägg: Lena Andersson är emot demokratin som vi känner den

Annons

Annons

Annons

Annons

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy