Gång på gång har de slitna uttrycken återkommit sedan måndagens riksdagsvotering om misstroende mot statsminister Stefan Löfven (S) och därmed hans rödgröna regering: historiskt, unikt, dramatiskt.

På sätt och vis är ordvalet motiverat.

Tilldragelsen är både historisk och unik i den bemärkelsen att det inte har hänt förut att en svensk statsminister har fällts i en sådan omröstning. Och situationen är dramatisk med den pågående coronapandemin och det svårhanterliga parlamentariska läge som råder efter valet 2018.

Får riksdagens talman Andreas Norlén i uppdrag att sondera möjligheterna för en ny regering – förra gången tog det 134 dagar – eller blir det extra val, den svenska termen för nyval, det första sedan 1958?

Så kallade talmansrundor innebär dock inte att ett extra val kan uteslutas. Om talmannens förslag till statsminister förkastas fyra gånger blir det automatiskt extra val inom tre månader såvida inget ordinarie val skall hållas inom samma tid. (RF 6:5)

Spänningen är, som det heter, olidlig.

Samtidigt finns det anledning att ta ett djupt andetag och blicka bakåt. Det är i varje fall naturligt för någon som ägnat en stor del av sitt skrivande liv åt att försöka sätta in aktuella skeenden i historiska sammanhang, dels här i Sydsvenskan och HD, dels i bokprojekt som Sveriges statsministrar under 100 år och Svensk politik.

Den som begrundar de senaste hundra årens politiska historia upptäcker snart att den nuvarande situationen kanske inte är riktigt så särpräglad som det sägs. För detta är inte första gången som en regeringskris har orsakats av att statsministern saknar erforderligt stöd i riksdagen, parlamentarismens grundläggande princip. Och av historien framgår även att det finns andra utvägar än de som diskuteras för tillfället: en ny regering under antingen socialdemokraten Stefan Löfven eller moderaten Ulf Kristersson, eller ett extra val.

Den tidigare regeringskris som ofta lyfts fram inträffade i februari 1990. Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering utarbetade ett krisprogram för att kyla ned en överhettad ekonomi. Där ingick bland annat lönestopp. Regeringens stödparti VPK, som samma år skulle stryka K som i kommunisterna och bli bara Vänsterpartiet, vägrade acceptera förslaget. Regeringen förlorade omröstningen i riksdagen. Ingvar Carlsson lämnade in sin avskedsansökan. Talman Thage G. Peterson kunde snabbt konstatera att det saknades förutsättningar för en borgerlig regering.

Ett extra val tycks inte ha övervägts av någon av de inblandade.

Bruket av nyvalsinstrumentet kompliceras av att Sverige har fasta mandatperioder. Vintern 1990 stundade ett ordinarie val 1991 precis som det i år stundar ett ordinarie val i september 2022. Två riksdagsval på ett år skulle troligen få negativa konsekvenser för såväl valdeltagandet som förtroendet för politiken och politikerna.

Ingvar Carlsson återkom som statsminister med hjälp av VPK:s röster. VPK-ledaren Lars Werner förklarade stödet med att valet 1988 hade resulterat i socialistisk riksdagsmajoritet.

Det var även Vänsterpartiet som utlöste den nuvarande krisen med kravet att regeringen måste skrota januariavtalets punkt om fri hyressättning för nyproducerade lägenheter. Men V-ledaren Nooshi Dadgostar har också understrukit att hon under inga omständigheter vill medverka till en borgerlig regering. Med tanke på att den konstellation som kan tänkas öppna för Stefan Löfven igen, S, MP, C och V, skulle kunna förfoga över en minimal majoritet, 175 mot 174, är detta en möjlig utgång ifall det inte blir ett extra val, särskilt efter beskedet från Annie Lööf att Centerpartiet backar från hyresförslaget. Kruxet är att C vägrar förhandla med V.

På tal om knappa marginaler kan det då vara värt att erinra om att Thorbjörn Fälldins (C) andra borgerliga trepartiregering hade en lika flortunn majoritet efter valet 1979. Fälldin överlevde en misstroendeomröstning i oktober 1980 med just siffrorna 175–174. Året därpå, när vredgade moderater lämnade regeringen i protest mot en skatteuppgörelse med Socialdemokraterna, hotades Fälldin av ännu ett misstroendeinitiativ. Han desarmerade situationen genom att lämna in sin avskedsansökan och sedan kasta ett par köttben till M-ledaren Gösta Bohman.

Fälldin fortsatte som statsminister, nu i ledningen för en koalition med bara Centerpartiet och Folkpartiet.

I Fälldins kalkyl ingick att han ville undvika ett extra val något år före det ordinarie valet 1982.

Risken för ett extra val i nära anslutning till ett ordinarie var, åtminstone delvis, vad som 1978 gjorde Ola Ullsten till statsminister i en folkpartistisk miniregering, som tillträdde med bara 39 ja-röster. Det avgörande i det svenska systemet med negativ parlamentarism är ju att en regeringsbildare inte har riksdagsmajoriteten emot sig.

När Thorbjörn Fälldins första trepartiregering sprack på kärnkraften hösten 1978 återstod det knappt ett år till nästa val. Det var en bidragande orsak till att den socialdemokratiske oppositionsledaren Olof Palme, tidigare statsminister, accepterade Ullsten som ett slags nödlösning.

Palmes lakoniska kommentar till Ullsten när de hade gjort upp över whisky och soda säger nog det mesta om hans måttliga entusiasm:

”Det är inget att stå efter.”

Per Albin Hansson hade genomfört en liknande manöver i juni 1936 när han efter ett nederlag i riksdagen lät Bondeförbundets Axel Pehrsson ta över regeringsrodret i väntan på valet några månader senare, en sorglustig episod i svensk politik.

Men om den pågående krisen utvecklas hela vägen fram till ett extra val, vad lär oss historien då?

Först och främst att det är ett högriskprojekt.

Extra val, eller urtima val som det förut hette, är sällsynta i Sverige, bland annat beroende på de fasta mandatperioderna. Men när det visar sig omöjligt att dyrka upp låsningarna kan det bli nödvändigt för politikerna att vända sig direkt till väljarna.

I Sverige har det mestadels skett genom folkomröstningar i specifika frågor. Fast de har emellanåt skapat fler problem än de löst. Kärnkraftsomröstningen med tre linjer 1980 är ett ofta åberopat exempel. Men detta gällde också folkomröstningen om pensionerna 1957, även den uppdelad i tre linjer.

Ingen av linjerna fick majoritet och resultatet kunde tolkas lite hur som helst.

Det här var på den gamla tvåkammarriksdagens tid. Eftersom de borgerliga partierna sedan valet 1956 hade majoritet i andra kammaren körde processen fast och när den socialdemokratiska regeringen under Tage Erlander i början av 1958 lade fram en pensionsproposition blev blockeringen total. Första kammaren röstade för, andra kammaren emot.

Erlander lät upplösa andra kammaren och förordna om extra val den 1 juni.

Socialdemokraterna ökade sitt väljarstöd, men bara marginellt.

I andra kammaren uppstod ett dödläge, då talmannen, en socialdemokrat, inte röstade: 115–115.

I voteringen den 14 maj 1959 räddades regeringen av en folkpartist, Ture Königson, som avstod. Med siffrorna 115–114 fick Sverige ATP. Därmed inleddes en era med socialdemokratisk hegemoni.

Men utan Ture Königson, efteråt svårt trakasserad av partivänner, hade historien kunnat ta en annan vändning.

Så är det den möjlighet som ingen nämner.

För att undvika ett extra val nära inpå det ordinarie – och för att Sverige under tiden behöver ett beslutsmässigt styre – skulle partierna kunna enas om en så kallad fackmannaregering bestående av experter och kompetenta ämbetsmän som saknar politiska band och som just därför kan förankra beslut i en fragmenterad riksdag.

På det sättet regerades Sverige i ett annat känsligt skede.

Principbeslutet om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor fattades av riksdagen i december 1918, men det första valet enligt det nya systemet hölls först tre år senare, eftersom grundlagsändringar, då som nu, kräver beslut av två riksdagar. Valet 1920 genomfördes alltså enligt de gamla, odemokratiska reglerna. Nästa val, med allmän och lika rösträtt, skulle äga rum 1921.

Varken högern eller Socialdemokraterna ansåg sig vara starka nog att administrera detta viktiga skifte i en tid med stora utmaningar efter första världskriget: Ålandsfrågan, revolutioner och omstörtningar i närområdet, en ekonomi på nedgång – och slutfasen av en dödsbringande pandemi, spanska sjukan. Uppdraget gick till en fackmannaministär, först under Louis De Geer, landshövding i Kristianstad. De Geer blev en ohjälplig katastrof som statsminister och tvingades bort i början av 1921.

Efterträdaren, den allmänt respekterade juristen och ämbetsmannen Oscar von Sydow, lyckades bättre. Med säker hand lotsade han Sverige fram till demokratins definitiva genombrott i och med andrakammarvalet i september 1921, då landets kvinnor blev politiskt likställda med männen. Socialdemokraten Hjalmar Branting tog över.

Skulle det fungera idag?

Förmodligen inte.

Men så ser vår politiska historia ut: i akut kritiska lägen har det uppstått oortodoxa men ändamålsenliga lösningar på regeringsproblemet.

Klarar dagens politikergeneration att leva upp till detta innovativa arv och tänka utanför boxen?

Det återstår att se.

MER ATT LÄSA

134 dagar. Om regeringsbildningen efter valet 2018 (Makadam) av Jan Teorell, Hanna Bäck, Johan Hellström & Johannes Lindvall.

Sveriges statsministrar under 100 år (Albert Bonniers Förlag) red. Mats Bergstrand & Per T Ohlsson.

Tage Erlander. Dagböcker 1958 (Gidlunds Förlag).

Parlamentarismens kris i Sverige vid 1920-talets början (Almqvist & Wiksell, 1954) av Gunnar Gerdner.

Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.