Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

kulturBöcker

Johanna Hedenberg
Förlaget övertalade mig att byta ut n-orden

Översättaren Johanna Hedenberg instämmer i kritiken mot den egna översättningen av Natalia Ginzburgs klassiker ”Familjelexikon”: ”Ju mer vi anpassar äldre texter till vår samtid, desto svårare blir det att förstå hur människor har tänkt och hur språk och värderingar har förändrats över tid.”

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Johanna Hedenberg, översättare. Foto: Håkan Lindgren

Annons

Det sägs att översättningar åldras snabbare än original, men många original faller i glömska just för att de åldras snabbt. Originalversioner brukar lämnas oförändrade, medan en översättning bara är en av oändligt många möjliga tolkningar och kan ersättas eller kompletteras med en ny.

Den definitiva, ”rena”, översättningen finns alltså inte, lika lite som den ”rena” och neutrala översättaren. Språk förändras med tiden och alla språkanvändare formas och påverkas av många faktorer. Frågan om översättarens erfarenheter och egenskaper diskuterades nyligen i samband med valet av nederländsk översättare till Amanda Gormans dikter. En annan fråga, den om hur man ska hantera ord som har blivit mer laddade och som uppfattas som starkt kränkande, aktualiseras i Margareta Flygts recension i denna tidning av Natalia Ginzburgs ”Familjelexikon” i min nyöversättning.

Annons

Annons

Natalia Ginzburg. Foto: Giulio Einaudi

Denna italienska moderna klassiker från 1963 skildrar författarens uppväxt och vuxna liv med början på 1920-talet. Hennes minnen är starkt förankrade i språket och romanpersonerna karakteriseras genom ord och uttryck de återkommande använder, likt ett slags refränger. Redan i inledningen introduceras några av faderns typiska ord. Vissa sätts inom citattecken och det framgår tydligt vad han menar med dem. En ”negro” är klumpig och ohyfsad, och sådant fadern tycker är olämpligt eller löjligt – från att ta med för mycket matsäck och skydda huvudet mot solen under vandringar till att bete sig oartigt eller klä sig fel – kallar han för ”negrigura”. Han använder orden nedsättande snarare än grovt förolämpande, om såväl sin egen familj som om främmande människor, men aldrig explicit om svarta personer.

”Negro” motsvarar förvisso svenskans ”neger”, men parallellt har det tillsammans med det mer ovanliga ”negrigura” haft en annan betydelse inom Italiens judiska befolkning, som lånat in orden från den så kallade judespanskan. Författarens far har sannolikt med sig orden från sin barndom i en judisk miljö på 1800-talet och författaren har i sin tur hört dem som barn och fått en speciell relation till dem. Hur medvetna de själva är om den judiska aspekten och hur de ser på överlappningen med den vedertagna betydelsen framgår inte av boken, och mig veterligen har Ginzburg inte sagt eller skrivit något om detta. Bakgrunden är knappast känd för alla moderna italienska läsare, förmodligen får de flesta enbart associationer till hudfärg. Och på italienska, precis som på svenska, har orden en helt annan laddning i dag än när historien tar sin början (i ett fascistiskt Italien med kolonialanspråk på Afrika) och när boken publicerades.

Annons

Annons

Ur Margareta Flygts recension: ”Snällare översättningsval som 'grobian' förändrar originalet och läsare fråntas en dimension, texten blir harmlösare och Levis utbrott mer putslustiga. Kanske man inte ska eller kan översätta vissa ord direkt, men att förändra texten, som enligt förordet strävar efter total uppriktighet, är problematiskt. ”

Som jag ser det bör översättaren inte försöka komma underfund med vad författaren har tänkt och menat – utöver det som går att utläsa av texten. Och framför allt inte med hur författaren skulle ha skrivit i dag. Dels för att det inte går att veta och enbart kan bli spekulationer, dels för att texten inte är skriven i dag. Min grundprincip är att inte göra våld på texten, att återge den så gott jag kan utan att släta över eller korrigera sådant som jag själv ogillar eller som kan tänkas stöta eller reta läsare.

I det här fallet har orden flera dimensioner och används på ett ovanligt sätt. Samtidigt är det ord som enligt somliga inte bör användas i något som helst sammanhang. Den senaste engelska översättningen har ”negro” och ”negroism”, kompletterat med en kort fotnot om orden i detta sammanhang. Det är en rimlig lösning och jag hade velat göra något liknande.

Så varför står det ”grobian” och ”grobianfasoner” i nyöversättningen? Förlaget ansåg inte att de så kallade n-orden gick att använda. Vi diskuterade frågan och jag accepterade beslutet och valde andra ord, med utgångspunkt i den betydelse orden har i faderns språkbruk. I mina ögon var det den näst bästa lösningen, som fungerar väl om man inte jämför med originalet. Samtidigt är det ett ingrepp och en dimension går förlorad. Allt samarbete innebär kompromisser, men den här ledde till att lojaliteten mot uppdragsgivaren gick ut över lojaliteten mot författaren/texten och läsarna. Yrkesmässigt och upphovsrättsmässigt är det inte oproblematiskt: förlaget ger ut boken och kan behöva ta andra hänsyn än översättaren, som är uppdragstagare men samtidigt upphovsperson vid sidan av författaren och den som bär det yttersta ansvaret för texten och kan få både ros och ris.

Annons

Annons

Förhoppningsvis kommer jag aldrig mer att behöva instämma i en recensents kritik mot min egen översättning, som jag gör när det gäller Margareta Flygts recension av ”Familjelexikon”. Och förhoppningsvis kan det offentliga samtalet om förhållningssätten till äldre litteratur och språk bli öppnare och mer nyanserat. Ju mer vi anpassar äldre texter till vår samtid, desto svårare blir det att förstå hur människor har tänkt och hur språk och värderingar har förändrats över tid.

|| Johanna Hedenberg är översättare.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy