Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

kulturBöcker

Johanna Haegerström
Förläggaren: Därför bytte vi ut n-ordet

Är det relevant att använda n-ordet när man nyöversätter en klassiker? Förläggaren Johanna Haegerström välkomnar diskussionen.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Johanna Haegerström är förläggare på Albert Bonniers förlag och har arbetat med utgivningen av Natalia Ginzburgs ”Familjelexikon”. Foto: Caroline Andersson

Annons

Johanna Hedenbergs text i HD och Sydsvenskan (29/6 2021) öppnar upp för en värdefull diskussion om hur samtida översättningar bör förhålla sig till rasistiskt och kränkande språk i källtexten. Det är ett samtal som är välkommet, och som förstås är större än det fall Hedenberg tar upp – sin egen lysande nyöversättning av Natalia Ginzburgs roman ”Familjelexikon” från 1963.

För det första måste man kanske nämna att diskussioner och kompromisser gällande ordval är en naturlig del av redigeringsprocessen, där översättare, förläggare och redaktör inte alltid är av samma åsikt. Att en litterär källtext aldrig har ett facit slår Johanna Hedenberg också själv fast, när hon skriver att ingen översättning kan vara neutral, utan påverkas av kontexten den är översatt i. Att ordvalen i en nyare översättning av en äldre text påverkas av det samtida språkbruket är dock inget man nödvändigtvis reflekterar över så länge ordet eller uttrycket det gäller inte är skarpladdat.

Annons

Annons

Men ”n-ordet” är nu inte vilket ord som helst, vilket Johanna Hedenberg och tidningen bekräftar genom att (liksom jag själv gör) inte skriva ut mer än begynnelsebokstaven. Det är ett extremt belastat och kränkande rasistiskt invektiv. För de flesta samtida läsare är det omöjligt att inte studsa till och känna obehag när man ser det i text. Med den bakgrunden finns det goda skäl att noga överväga varje fall där det förekommer i originaltexten, för att undvika att reproducera och normalisera stötande och hatiskt språk utan att det är väl motiverat av kontexten.

Johanna Hedenberg har översatt ”Familjelexikon” av Natalia Ginzburg och var den som inledde diskussionen. Foto: Håkan Lindgren

Johanna Hedenberg påpekar i sin text att vissa anser att ”n-ordet” inte bör användas i något sammanhang. Jag vill understryka att detta inte är en uppfattning jag delar, det finns tillfällen när man av historiska skäl måste använda ordet. Men varje fall måste betraktas utifrån sina förutsättningar. När ”n-ordet” förekommer slentrianmässigt i äldre texter som en ”neutral” deskriptiv beskrivning av svarta personer menar jag att en nyöversättning rimligen anpassar texten till ett modernt språkbruk. Men att byta ut ”n-ordet” mot en mindre belastad synonym i ett dialogparti i Harper Lees ”Att döda en härmtrast” från 1961 vore historielöst och skulle göra texten svårbegriplig. Av liknande skäl förekommer ordet i amerikanska Brit Bennetts roman ”Hjärtlinjer” från 2020 – en roman som skildrar fenomenet ”passing” och internaliserad rasism bland den afrikanamerikanska befolkningen på 60-talet i ett hårt segregerat USA.

Annons

Natalia Ginzburg. Foto: Giulio Einaudi

Annons

Exemplet med ”Familjelexikon” är mindre entydigt. Romanen är skriven på 60-talet och skildrar en fars språk på 20- och 30-talet i Italien. Fadern i Ginzburgs självbiografiska roman har ett rikt ordförråd av förolämpningar som han utdelar till höger och vänster. Visst finns en rasistisk botten i det faktum att han ibland använder just ”n-ordet”. Samtidigt slänger han ur sig det i en kontext där ordet är ett invektiv bland många andra, frånkopplat hudfärg eller ursprung. När fadern pratar om ”n-fasoner” menar han någon som beter sig ouppfostrat, fånigt eller burdust och fångar in en mängd beteenden som just han ogillar, som att ta med sig för mycket matsäck på bergsvandringen. Det finns etymologiska argument – som Johanna Hedenberg även är inne på i sin text – för att uttrycket i den tid och det sammanhang fadern använder det har en betydelse som är just en ren beskrivning av ett ohyfsat beteende. Hedenberg nämner att den senaste engelska översättningen av romanen låter ”n-ordet” stå kvar med en fotnot, men man kanske också ska nämna att en tidigare engelsk översättning ersatte det med ”yahoo” – ett ord som betyder just en ”tölp” eller ”grobian”.

Hedenberg menar i sin text att en dimension av originaltexten försvinner när ”n-ordet” inte översätts lexikaliskt. Men är det inte snarare så att man för en nutida läsare riskerar att lägga till en dimension som inte finns i originalet genom att låta det stå kvar? Margareta Flygt är i sin recension av ”Familjelexikon” (26/5) inne på att ordvalet i nyöversättningen gör texten ”harmlösare” och faderns utbrott mer ”putslustiga”. Jag vill i stället påstå att läsarens tolkning av fadern idag skulle bli felaktig om ”n-ordet” stod kvar. Som Johanna Hedenberg skrev när ordvalet diskuterades under arbetet med översättningen är uppräkningen av faderns förolämpningar ett sätt att porträttera honom som en godmodig men bestämd hustyrann. Jag skulle säga att ordet ”grobian” bidrar till just den bilden, medan ”n-ordet” fullkomligt skulle överskugga allt annat i texten och förvränga porträttet.

Annons

Annons

Egentligen är den här sortens avvägningar mycket vanliga i en översättningsprocess. Ords betydelse ändras över tid, och en alltför rigid hållning skapar inte bara en omodern text, det riskerar också att ändra innebörden och intentionen i det verk som ska översättas. Men just ”n-ordet” sätter denna vanliga praktik på sin spets, och kräver en diskussion. Jag tycker att diskussionerna med Hedenberg om ordvalet har varit intressanta, och att mycket i hennes argumentation är rimligt – att lösa situationen med en fotnot hade absolut varit ett annat möjligt val. Men efter att ha tagit del av hennes tankegångar under redigeringsprocessen landade jag som förläggare ändå i en önskan om att försöka hitta ett annat ord än ”n-ordet”, som kunde översätta faderns invektiv betydelsemässigt snarare än lexikaliskt. ”Grobian” var Johanna Hedenbergs eget förslag, ett ord som med sin ålderdomliga klumpighet väl fångar det jag uppfattar att fadern vill säga. Min uppfattning var att Hedenberg var okej med kompromissen; när ordvalet diskuterades under redigeringen skrev hon att hon hade full respekt för att vi eventuellt skulle landa i en lösning som gjorde att hon fick välja andra alternativ. Först efter Margareta Flygts recension förstod jag att så inte var fallet, och jag kan bara önska att det hade luftats tidigare.

||Johanna Haegerström är förläggare på Albert Bonniers förlag.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy