Annons

Annons

Heidi Avellan

opinion

Heidi Avellan
Berlinbor tar ton mot svenska fastighetsjättar.

Många svenskar älskar Berlin. Vill bo där. Skapa, festa, leva. Köpa en currywurst. Eller köpa fastigheter – som Roger Akelius.

Detta är en ledare.Tidningens hållning är oberoende liberal.

Vem tillhör Lauratibor? Foto: Umbruch Bildarchiv

Annons

Föreställningen Vem tillhör Lauratibor? är en protest mot gentrifieringen. En kamp för att kunna bo kvar. Det säger svenske Anders Ehlin, vars protestopera utspelar sig i kvarteren kring Reichenbergerstraße i Kreuzberg. Det är också där den spelats nu i sommar, som ett demonstrationståg där ensemble och publik rör sig och stannar upp vid hyreshus som fastighetsinvesterare intresserat sig för.

Annons

Annons

Projektledare är den svenska dramaturgen och operasångerskan Marieke Wikesjö, som berättar att barn, äldre, grannar, aktivister och flanörer har satt sig ner på gatan och följt spektaklet i timmar.

”Det märks att vi träffar en nerv. Vi vågar påstå att alla här lider av spekulationspriserna på bostadsmarknaden, även de som inte själva har råkat illa ut känner folk på nära håll som har, och oroar sig ofta för att det snart drabbar dem. Det gör att vi alla lever i ständig existentiell osäkerhet.”

Två svenskar leder alltså den här musikdramatiska kampen och den förs också mot svenska fastighetsbolag: Akelius och Heimstaden.

Operan handlar om hur Laura och Tibor kämpar mot dem som köper fastigheter och bidrar till omvandlingen. Gamla hyresgäster tvingas bort med hyreshöjningar, eller vräks, så att köpstarka boende eller hippa företag kan flytta in. Snopet nog leder gentrifieringen ofta till att det där kreativa som gör ett område attraktivt försvinner – i Kreuzberg som på andra håll. Bartendern i Fredrik Gerttens med rätta uppmärksammade dokumentär Push fångar det på kornet:

”Första tecknet på att man måste flytta är när vintagebutiker öppnar, det finns inget värre för en stadsdel än fattiglappar med stil.”

Annons

Hyrorna snurrar också den svenska inrikespolitiken. Vänsterledaren Nooshi Dadgostar har fått regeringen fälld på ett utredningsförslag om fri hyressättning i nybyggnation – det hon kallar ”marknadshyror” och som enligt henne skulle drabba tre miljoner hyresgäster och leda till att ensamma mamman inte längre har råd att bo.

Annons

Fel i alarmism och tajmning.

Men bostadspolitiken måste ändras i grunden. Den har lett till skenande bostadspriser, långa köer till hyresrätter, handel med svartkontrakt och tredjehandsboenden till ockerhyra. Och hyresregleringen är ett av problemen.

Tidigare FN-rapportören Leilani Farha ser bostad som en mänsklig rättighet. I princip går det att hålla med, alla måste kunna bo, men i praktiken är det svårt att göra rättvist. Ska bostad vara en rätt, som sjukvård? En skuldsätter sig och köper sitt boende? En annan kräver att det offentliga tillhandahåller bra boende till rimligt pris?

Någon betalar hur som helst alltid.

I Berlin rakar hyrorna i höjden. Fastighetsbolag på jakt efter investeringar köper hus och låter dem stå tomma, medan värdet ökar, eller renoverar och höjer hyrorna. Det påverkar inte bara de boende, högre hyror innebär både högre hyresintäkter och – den vägen – ökade fastighetsvärden.

Annons

Den svenska fastighetsjätten Akelius fick upp ögonen för Berlin redan 2006. Sedan dess har hyrorna nästan tredubblats och Berlin blivit Akelius viktigaste marknad, med över 14 000 lägenheter. Idag är Akelius ett av Berlins största privata bostadsbolag. Det uppger att standardhöjningarna i hyreslägenheterna alltid är frivilliga. Leilani Farha hävdar däremot att Akelius har en affärsmodell som ”har skapat en fientlig miljö för hyresgäster”: bolaget försämrar boendevillkoren, höjer hyrorna och ökar risken för att boende blir vräkta.

Annons

Grundaren Roger Akelius kallar kritiken missriktad, han har bara sett affärsmöjligheterna. Till DN säger han (23/6) att det är de låga räntorna och politikernas regelverk som har trissat upp priserna.

Politiken har förstås ett ansvar. Berlins röd-röd-gröna regering bestämde 2019 att hyreshöjningarna skulle bromsas med ett femårigt stopp. Men i våras meddelade den tyska författningsdomstolen att en delstatsregering inte har rätt att göra så. Beslutet att reglera hyresmarknaden måste fattas på förbundsnivå.

Annons

Gentrifieringen i Berlin kommer säkert att finnas med i svensk bostadsdebatt framöver, men i den aktuella kampen mot avreglering är det Finland som varit exemplet. Dadgostar har dragit stora växlar på att fri hyressättning i nyproduktion där skulle ha lett till avskaffad hyresreglering, högre hyror och skenande kostnader för bostadsbidrag.

Med poängen att samma sak skulle hända i Sverige.

Fast i Finland höjs förvånade ögonbryn. Där gläds man åt den ökade tillgången till bostäder. Nationalekonom Roger Wessman säger att det var bestämt redan från början att den fria hyressättningen skulle gälla alla privatägda hyresrätter.

Den ökade kostnaden för bostadsbidrag är inte en följd av avregleringen – stödet gjordes medvetet till en tyngre del i det sociala trygghetssystemet. Låga inkomster kopplas till mer bidrag av jämlikhetsskäl. Det ska motverka boendesegregering. Bostadsbidraget bidrar till mer blandat boende när låginkomsttagare nu kan hyra bostäder i hus med folk från olika samhällsklasser.

Annons

Det här borde intressera Nooshi Dadgostar.

Segregationen är Sveriges stora utmaning. Den avspeglas i skolresultat och sysselsättning, den skapar utanförskap, den är är en grogrund för grov kriminalitet.

Annons

Här krävs nytänkande. För mer av samma ger mer av samma.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy