Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

krönikaSkjutningar i Malmö

Dusan Marinkovic
Lindängen dog efter skotten på Drottninggatan

Lindängen har den senaste månaden plågats av två sprängattentat och i helgen skedde en skjutning. Ingen kom till skada, i alla fall inte fysiskt.

Men sprängningar och skottlossningar har osynliga offer – de dödar välmåendet och framtidstron.

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Tre personer sköts till döds utanför ett internetkafé på Drottninggatan i juni 2018.

Bild: Patrik Renmark

Annons

Jag hoppar av buss 8 på Lindängenstigen och möter upp en vän. Vi hälsar genom att ta i höger hand och krama om varandra med den vänstra. Respekt. Sedan promenerar vi på cykelbanan mot Lindängen centrum.

På den här cykelbanan har jag gått tusen gånger. Ibland på väg hem från skolan, ibland från ett möte med politiker och ibland från en så kallad "tram-promenad" med vänner.

Vi kallade det så för att de flesta i gruppen var påtända på tramadol och då är det skönt att promenera. Har jag hört i alla fall.

Vi går förbi huset där jag växte upp på Kantatgatan. Det är knappt ett år sedan jag flyttade därifrån. I folkmun kallas det för arabgården.

– Vet du vem som flyttat in i vår gamla lägenhet bror?

Annons

– Jag vet shi [inte] bror, har inte träffat dem, svarar han.

Mycket har förändrats sedan vi var små. Tidigare fanns en annan gemenskap, alla umgicks med alla. Bland oss fanns människor med drömmar, en del gick på gymnasiet och ville studera vidare.

Annons

Några andra ville bli rappare, några sålde stöldgods, vissa sålde hasch. Men en sak hade vi gemensamt – vi kom alla från fattiga hem.

I centrum är det tomt på folk. Platsen där både pensionärer och ungdomar brukar hänga är spöklik. Vi vandrar vidare: Fosielivs, arabgården, röda och blåa gården. Trots att det är söndag och relativt fint väder så verkar alla hålla sig hemma.

Att folk inte längre skrattar, umgås och hittar på saker som de brukade göra är en utveckling som pågått längre. Det är resultatet av att leva i fattigdom och långtidsarbetslöshet.

Så blir det när människor runtomkring blir skjutna, hamnar i fängelse eller tar överdoser. När du som ung grabb varit på sex begravningar men inget bröllop.

När du som pensionär ser dina grannbarn rusta upp för krig och bära skyddsväst. När du som mamma ber till gud att det inte är din son, så fort du hör om en skjutning.

Det gör något med dig, något går sönder. På insidan.

På så sätt har våldet och skjutningarna drabbat alla i Lindägen. Framför allt de unga.

Sakta men säkert blev det färre besök på badet och fler "tram-promenader". Istället för att skriva tentor på universitetet skrev folk under gröna blanketter på socialkontoret.

Unga hamnade i depressioner på löpande band. Allt bedövades med narkotika. Människor vande sig.

Annons

Sedan kom sommaren som förändrade allt – när två bröder från området miste livet: Trippelmordet på Drottninggatan 2018.

Annons

– Lindängen dog efter det med Drottninggatan, säger min vän.

Han har rätt, det var då bägaren rann över. Ingen lämnades oberörd.

Jag glömmer aldrig havet av människor som vakade vid sjukhuset och hur till och med ammo från pizzerian grät. Han visste att det hade gått över gränsen.

De två unga männen var älskade på området och betraktades inte som kriminella, utan spred glädje omkring sig. Många såg upp till dem.

De träffades av skott som var ämnade för någon annan, dog på sjukhuset och begravdes sida vid sida.

Efter Drottninggatan drog många sig undan. Vissa flyttade, någon hittade en tjej, andra började jobba. De som var kvar blev mer introverta och folk blev på sin vakt.

Vänner som varit vänner hela livet blev ovänner. Det gamla Lindängen, som vi minns det, dog den sommaren.

Det som finns kvar lämnades åt de yngre. Må Gud bevara dem.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy