Språkets makt över tanken och dess föränderlighet över tid, det är stora saker. Förläggare befinner sig ständigt i olika språkdiskussioner, värderar ord, diskuterar med en översättare, sitter och stirrar på en dikt tills meningarna nästan förlorar sin kraft. Att byta ut ord i nyöversättningar är en mycket vanlig sysselsättning – det är liksom lite därför som texter översätts på nytt, för att språket börjat kännas föråldrat, inte längre talar till läsaren på rätt sätt i förhållandet källtext-samtid. Det kan vara rimligt att byta ut ålderdomlig slang, gamla verbformer, eller som i fallet med Natalia Ginzburgs ”Familjelexikon”, som i dagarna debatterats här på kultursidorna, ett enskilt och i samtiden oerhört laddat och kontroversiellt ord som n-ordet.

I kulturdebatter hamnar jag själv ofta i ett både och. Vad tycker jag egentligen om Yasins låttexter, om fiskmåsar eller om Anders Zorns måleri? Ja fan vet, ingen sida har rätt – eller kanske båda? It’s complicated, som den gamla kultförklarade relationsstatusen på Facebook lyder. I detta fall är den hållningen högst relevant.

Valerie Kyeyune Backström kritiserar i Expressen Ellerströms nyutgivning av Michel Houellebecq roman ”Konkurrens till döds” för att vi försett boken med en triggervarning, och kallar det en klausul som snarare fördjupar än undviker kontrovers. Ordet som vi hade i åtanke med vår varning var n-ordet. Vi hade ett flertal diskussioner – till sist i en vända med författaren Michel Houellebecq. Vi tänkte aldrig censurera bort ordet ur texten, eller ens byta ut det. Men vi ville heller inte lättvindigt reproducera ett så gravt nedsättande ord.

Jag har såklart själv blivit kallad både f-ordet, h-ordet och s-ordet (vad är det? undrar ni), men jag skulle ändå med relativ lätthet låta dessa ord, till skillnad från n-ordet, passera i en litterär text.

Beror det på en ytlig förståelse av antirasism, som Expressens skribent föreslår i sin kritik? Ja, kanske det. Men det handlar också om att jag befinner mig i en miljö och en historisk kontext där min könstillhörighet inte kostar mig tillnärmelsevis lika mycket som min vithet ger mig.

Att varna för ett nedsättande ord eller inte, det är en svår sak. Det finns inget enkelt ja/nej-svar på frågan. Idén om ett sluttande plan som leder oss in i ett censuristiskt tänkande ställs mot oviljan att kränka eller själv bidra till reproduktion av rasism. Du väljer mellan alternativ som inte är fulländade, som så ofta i livet. Michel Houellebecq använde naturligtvis n-ordet av en anledning. Men sedan 1994 har ordets förnedrande kraft förstärkts ytterligare, vår tolerans mot det har minskat och vårt allmänna språkbruk har förändrats, något som blir tydligt inte minst av att de flesta av oss inte vill skriva ut det i text. Ordet har en särställning, med en brutal historia av förtryck. Kan vi under de här omständigheterna tänka oss att ta bort ordet? Nej. Förvarna om språkbruket? Ja. Jag säger inte att det inte kostar någonting, för det gör det ju.

Så hur var det nu med s-ordet? Jo, det blev jag nyligen indirekt kallad för i en Facebooktråd som kritiserade vår redaktionella varningstext för att vara ett stort ingrepp på den fria konsten. Jag skriver ut det här: s som i studenttaliban. Men även om jag tycker att det vittnar om en ganska ytlig förståelse för ordens kraft, för att nu parafrasera Kyeyune Backström, så kan jag förstå innebörden. Kort sagt – it’s complicated.

||Marie Pettersson är kritiker och förläggare på Ellerströms förlag.