”Min stora brevsamling, som nu iordningställs av kopister, vittnar brev för brev om de muser som jag lyckats frammana om natten. Jag har satt allt mitt hopp till litteraturen.” Så skriver Laura Cereta år 1486. Hon är sexton år och nygift, dagarna är fyllda av husliga plikter, och den enda tid hon har för studier är de sömnlösa nätterna. Samlingen hon nämner består av drygt 80 epistlar på latin, som hon hoppas ska ge henne odödligt rykte. Men även om breven inledningsvis lästes och spreds i Italiens lärda kretsar, förpassades de med tiden till periferin, kanske på grund av sitt kontroversiella innehåll om kvinnor och bildning.