Jan Hörnlund och Bo Nilsson, båda 66 år gamla, är för första gången tillbaka på platsen för överfallet.

De har inte träffats sedan ambulansfärden till akuten i gryningen förra söndagen.

– Bo låg på britsen och jag försökte hålla mig upprätt på en stol bredvid. Vad vi pratade om minns jag inte. Det var nog mest att försöka hålla ihop det, säger Jan Hörnlund.

De tittar sig omkring på platsen för överfallet. Minnesbilderna är suddiga och ingen av dem är helt säker på exakt var dådet skedde.

Såhär på dagtid är stället idylliskt. Solljuset strilar ner genom tätt lövverk, cykelvägen omges av buskar och gräs och koltrastarnas sång är bedövande vacker.

Här finns både ekorre och igelkott i faunan och att rasta hunden på gräsmattor och längs promenadstigar är en vanlig sysselsättning.

Trettio meter bort ligger den första röda huslängan på Örnvägen.

Jan Hörnlund petar försiktigt med foten i gruset. Han undrar lite försynt:

– Du Bo, ligger dina tänder fortfarande kvar på marken här?

Bo Nilsson gör ett smärtsamt försök att le åt det absurda i frågan. Det går inget vidare.

– Jag har fått framtänderna utslagna och fula ansiktsskador. Tandläkaren ska fixera in en brygga mellan hörntänderna i höst, säger han.

– I sommar får jag sörpla i mig maten. Och jag dricker kaffe med sugrör.

Båda de överfallna 66-åringarna har via röntgen konstaterats ha blödningar på flera ställen i hjärnan.

En analys av händelseförloppet har visat att de legat medvetslösa på asfalten i uppåt trettio minuter – också det bevis för hur våldsamt de blivit attackerade.

– Ligger man utslagen i en halvtimme så är det nog mest guds försyn att man överlever. Hade man börjat kräkas kunde det varit slut, säger Jan Hörnlund.

De båda är vänner sedan länge. Jan är ekonom och jurist med egen firma och Bo är civilingenjör i elektroteknik.

Deras sociala umgänge bygger mycket på samtal. En öl på stan är ingen ovanlig sysselsättning. Även om det var ett tag sedan.

– Det har gått mer än ett år sedan sist. Vi skulle fira att vi var vaccinerade och att coronan har lättat nu. Vi var på Grand med en tredje person och drack öl, berättar Bo Nilsson.

– Det var en bra känsla. Sen följde vi trean hem, tog en sista öl på Botulf och gick västerut från stan vid halv två. Allt var normalt.

Det är en lugn promenad i sommarnatten. Två gamla vänner på väg hem från en pubsväng. Det är mörkt mellan gatlyktorna men situationen känns inte på något sätt otrygg.

– Vi går och snackar längs cykelvägen bakom Bollhuset och stannar till vid Holmbergska parken där det är nåt kulturevenemang. Folk med sovsäckar lampor som lyser.

– Då dyker det här gänget upp gående från stan. Vi säger hej vid trafikljusen vid Fasanvägen och får svar, det är enda kommunikationen.

– De försvinner snabbt framför oss ner mot Papegojelyckan och vi uppfattar ingen fara. Vi är väl inte så misstänksamma.

Idag tror både Bo och Jan är de blivit utsedda till gängets offer redan inne i stan och att angriparnas plan var att slå till bakom Bollhuset.

– Vi tror de blev störda av det fanns folk där och ändrade sina planer till att plocka oss längre ner längs cykelvägen, säger Bo Nilsson.

Vad uppfattade ni av de här killarna?

– De halvsprang förbi oss tätt ihop. Vi tror att de var fyra eller fem. De kom ikapp oss väldigt snabbt, vi kommenterade det för varandra.

– Sen gömde de sig i buskarna längre ner och la sig i bakhåll.

Jan Hörnlund berättar:

– Den första killen springer inte mot mig, han står framför mig på en sekund och sen smäller det. Ett fruktansvärt hårt slag rakt i ansiktet. Jag minns hans ansikte och hans hatfyllda blick.

Han böjer sig framåt och blottar ett stort sår i hårbottnen på huvudets baksida.

– Titta, jag har blivit slagen bakifrån också. Och jag vet att jag hörde Bo skrika: ”Vad fan gör ni”, eller något sådant.

När Bo Nilsson kommer till sans till står han utanför sin bostad och försöker få sin sovande sambos uppmärksamhet.

Övervakningskameran har fångat hemkomsten. Han visar den blodiga filmen med sin mobiltelefon. Han säger:

– Jag kommer inte ihåg själva överfallet. Jag betedde mig väldigt förvirrat när jag kom hem. Nu är jag är mest förbannad.

– Det här är det värsta. Mina nära anhöriga är helt förstörda. De behöver hjälp. Min sambo är otroligt chockad.

– Det är så klart jag också. Jag har svårt att sova, har minnesluckor och ständig huvudvärk. Jag ska ta kontakt med brottsofferjouren nu.

Efter överfallet har även Jan Hörnlund en minneslucka. Men han kan spåra vad han gjort via trafiken på sin mobiltelefon.

– Jag minns att vaknar till när jag står och knappar på min telefon. Jag fattar ungefär var jag är och vad som har hänt.

– Jag försöker ringa 90 000, en gammal vana antagligen. Sen får jag kontakt med någon som kommer som säger: "Vi har en ambulans som väntar på dig".

Jan Hörnlunds plånbok hittas strax efter överfallet vid en busshållplats på Trollebergsvägen. Han har förlorat en tusenlapp. Även nycklarna återfinns.

Den förlust som smärtar honom mest är ett armbandsur av guld med länk, ett förtjänsttecken i statens tjänst, som han ärvt efter sin far.

– Jag har burit den klockan varje dag i rätt många år nu. Det känns faktiskt hemskt att den är borta, säger han.

Också Bo Nilsson har blivit bestulen på sin klocka, en smartwatch som enligt den inbyggda spårningsfunktionen legat stilla i närområdet sedan minuterna efter rånet.

– Rånarna har kastat ifrån sig den. De vill så klart inte blir spårade. Det är väl därför de inte tagit våra mobiltelefoner heller. Däremot har de rotat igenom våra fickor när vi låg medvetslösa.

– Det känns bara så jävla förnedrande att de gör så när man ligger raklång på asfalten.

Båda männen är överens om att det inte är något ”vanligt” rån de varit utsatta för. Fysiskt våld hade inte behövts för att få dem att lämna över sina värdesaker till angriparna.

Bo Nilsson säger:

– Det var två uppenbara mordförsök. Åtminstone på likgiltighet. Dessa killarna var fullkomligt ointresserade av om vi skulle överleva.

– Vad det handlade om var att få utöva grovt våld mot försvarslösa. Det är det som har triggat dem. Det är ju det som gör dem så farliga.

Jan Hörnlund säger:

– Jag delar inte polisens uppfattning att det skulle vara ofarligt i området. Vi vet ju inte om de bor här och tänker fortsätta med sådana här överfall.

Vad drar ni själva för slutsats av det som har hänt?

– Den som rör sig ute när det är mörkt riskerar att bli ihjälslagen, så är det bara. Vi är bara överlevande bevis på den saken.

Det lär väl dröja innan ni tar en öl ihop på stan igen?

– Det ska vi inte vara så säkra på, ha ha. Vi får njuta av att fira att vi faktiskt har överlevt. Men vi kommer fan aldrig mer att gå den vägen på kvällarna. Det är en sak som är säker.

Finns det något som skulle kunna ge er upprättelse?

– Att man sätter fast de här killarna så att de verkligen åker dit. Men det är nog svårt. De har ju inget samvete, de bryr sig inte och skulle nog sitta och skratta åt oss i rättssalen.

Hur kan ni båda hjälpa polisen ytterligare? Saker ni kommer på, tips, råd?

Bo Nilsson säger:

– Vad ska jag vittna om, jag har ju inte ens något minne av det som hänt. Men ett råd från min yrkeskunskap: Spåra mobiltelefonerna i området den natten. Hur de har rört sig.