Annons

Annons

Kultur

När Skåne skulle sättas på kartan

I reportageboken ”Draksådd” berättar Christian Daun om svenska sätta-kommunen-på-kartan-fiaskon. Åtskilliga av dessa står att finna i hans nordvästskånska hemtrakter.

Helsingborgs stad gör stolt reklam för sin reklamskylt .

Bild: Anders Malmberg

Annons

Under min barndom på 1990-talet, på väg till och från stugan, i höjd med Åstorp, skymtades ett ansenligt berg genom bilrutan. En ovanlig syn i Skåne. ”Grustaget” har jag för mig att vi kallade det. Att det faktiskt var en gammal slagghög var det ingen som förklarade. Inte heller hade någon vett att informera mig om att det vid foten av denna slagghög tronade ett fantastiskt dinosaurieland.

Med hjälp av jättelika skräcködlor, tillverkade av hönsnät, glasfiber och fogskum, samt urtidsvrål som ljöd från hafsigt gömda högtalare i skogen, hoppades initiativtagaren Kjellerik Nilsson kunna slå mynt av den ”Jurassic Park”-hajp som rådde på 1990-talet. Dinolands tillblivelse kan delförklaras just så, med en påstridig entreprenör, men temaparken hade inte blivit av utan Åstorp kommuns vilja att sätta sig själv —  eller närmare bestämt det lilla gruvsamhället Nyvång — på kartan. 

Annons

Stenkolsgruvan, den som hade varit Skandinaviens största och finansierat ett helt samhälle, fanns inte längre. Nu behövdes något nytt som tryggade tillvaron. Kjellerik Nilsson påpekade dessutom att Åstorps kommun inte hade ”mycket att skryta med när det gäller turistaktiviteter”. Vilket han alltså ämnade råda bot på. Dinoland skulle stärka näringslivet och skapa arbetstillfällen. Dessutom hade Nilsson ett trumfkort att blända kommunpolitikerna med.

Annons

Är inte detta den perfekta platsen för ett dinosaurieland? tänkte man i Åstorp på nittiotalet. Foto: Anders Malmberg

Bild: Anders Malmberg

För 200 miljoner år sedan hade dinosaurier tillhörande gruppen theropoder faktiskt vandrat omkring i trakten, bland meterhöga ormbunkar. Fyra dinosauriekotor hade påträffats intill gruvorna i Nyvång, och i Vallåkra, inte långt därifrån, hade sandsten med decimeterlånga avtryck bevarade hittats. ”Fascinerande tanke att dinosaurierna en gång gått omkring här och att man nere i gruvgångarna hittat spår efter dem”, sade Åstorps socialdemokratiske kommunalråd Jan Nilsson när han klippte det blågula bandet den 2 maj 1999.

Annons

Ungefär samtidigt fick jag stifta bekantskap med en sätta-kommunen-på-kartan-satsning på närmare håll än så. Då anlade nämligen min hemstad Helsingborg en konstgjord tropisk strand nedanför Parapeten. 36 Italien-importerade palmer kilades ner i sanddynerna, och fick sällskap av parasoller, beachvolley-bana, en strandbar som serverade sangria … ja, det fanns till och med ett ”Baywatch-torn”. Jag minns det hela som oerhört kittlande.

Annons

Åstorps kommmunalråd Jan Nilsson, 2002. Arkivbild: Stefan Ed

Tropical Beach. Ett Copacabana i Skåne! Stranden blev en sådan rungande succé att Helsingborg i olika sammanhang började sälja in sig som ”palmernas stad”, en egentligen ganska skamlös stöld av Trelleborgs inarbetade paroll. Ja, det var till och med tal om att börja anordna charterresor från Stockholm till Helsingborg. Den dåvarande stadsträdgårdsmästaren beskrev stranden som ”norra Europas hetaste” och Tropical Beach, från början tänkt som en rolig engångsgimmick, blev ett permanent inslag i stadsbilden.

Annons

På gott och ont, skulle det visa sig. Kommunen hade varit förutseende nog att budgetera för vissa omkostnader. Stormen Per fanns emellertid inte med i beräkningarna. När ovädret brakade in 2007 naggades den redan från början blygsamma strandremsan betänkligt i kanterna. Eller naggades, vad fan, all sand försvann ju ut i havet. Det krävdes femton lastbilsflak för att återställa playan. Följande år spolade ett annat oväder ut merparten av palmerna i Öresund. Saltvattenchocken ledde till att dyrgriparna – bara palmplantorna kostade 6000 kronor styck – behövde tas in i förtid, för ”rehabilitering”.

Annons

Det skulle hända igen och igen. Stormen Egon. Stormen Urd… Havet ger och havet tar, som det heter. Gång på gång har kommunen tvingats skicka ut grävskopor för att hämta tillbaka förlorad sand. Tropical Beach har tidvis generat ”Sundets pärla”; som helsingborgare har jag fått utstå en del tråkningar, men det kunde faktiskt ha varit värre.

Jag kunde till exempel ha behövt stå till svars för en dimmaskin.

Tropical beach. Copacabana i Skåne!

Bild: Anders Malmberg

Annons

Landskrona kommun hade haft det tufft sedan industrikrisen på 1980-talet. Kanske kunde lite trolsk dimma få fler att svänga av mot staden? En dimmaskin för 200 000 kronor installerades i en rondell vid en av infarterna. Resultatet? Skymd sikt för trafikanterna, halt väglag och allmän förstämning. ”Det var ingen höjdare”, kommenterade Landskronas gatuchef Stefan Knutsson efter att dimmaskinen prompt hade avlägsnats.

Annons

Inte heller Englarock, musikfestivalen utanför Ängelholm, kan beskrivas som någon öronbedövande triumf. Efter att ha ställts in 1995, efter en utdragen kommunalpolitisk tvist, fick festivalen grönt ljus nästföljande år.

”Det här ska bli Skånes Hultsfred”, lovade presstalespersonen Ann-Louise Nilsson. Ängelholms kommun hoppades att så skulle bli fallet. Det fanns dock järtecken. Programbladen dök upp först under festivalens första dag. Samma sak med de entré-armband som hade beställts från Finland. Armbanden skulle lastas om i Linköping men råkade istället följa med transporten tillbaka.

När Klippanbandet Blind Lemons som första akt intog scenen vid 14.30-rycket fanns ingen publik alls. Ja, ingen betalande sådan i alla fall. Säkerhets- och ordningsvakterna utgjorde majoritet på många av spelningarna. Trots en line-up med dragplåster som The Creeps och Basic Element uteblev publiken. Av de förväntade 5000 besökarna behagade en knapp tiondel dyka upp. Med ett smärtsamt ekonomiskt fiasko som följd. Mora Träsk åkte hem utan att ens ha beträtt scenen, The Creeps likaså.

Annons

Dinosuarierna som en gång härskade över Dinoland i Nyvång. Nyligen bjöds de ut till försäljning på Blocket av dess ägare Oskar Magnusson i Skara. Foto: Christer Ehrling

Annons

Det ville sig aldrig för Englarock. Lika lite som för Dinoland, även om temaparken stod pall åtminstone några år. Men efter sviktande besökssiffror och upprepad vandalism var sagan all. Dråpslaget var en trio vandaler som löpte bärsärk inne på området. De välte bland annat omkull en 1,5 ton tung Tyrannosaurus Rex och knuffade en Moschops utför en tio meter hög brant. Värst behandling hade Stegosaurien fått utstå; många av ryggsköldarna hade brutits och ögonen, de hade sparkats sönder.

Vet ni, man får faktiskt skratta. I mötet mellan sprittande kommunal vision och fullbordat magplask uppstår en särpräglad och svart komik. Sätta-på-kartan-satsningarna tycks nästan fördömda. Inte nog med att projekten oftast misslyckas, men oj så väldigt mycket åt helvete de går! Medeltidens värld i Götene, en av de huvudsakliga fallstudierna i min bok, är ett slående exempel på detta. Glass och läsk såldes inte på området, ty sådant fanns ju inte på medeltiden. Det gick däremot utmärkt att köpa ”dyvatten”, en grådaskig sörja gjord på kranvatten och karamellfärg. Denna tidstrohet visade sig inte vara särskilt kommersiellt gångbar. Massturismen uteblev. Kanske kunde en älg spä på attraktionskraften? Efter att ha blivit så till den grad försenad att Götene kommun fått betala vite slutade det med att djuret dog under flykten från en brunstig tjur.

Annons

Kommunala satsningar som Medeltidens värld kan och bör ifrågasättas, men då ska man också ha klart för sig varför de över huvud taget sker. Särskilt då i mindre kommuner, som Götene, Åstorp och Ängelholm vars livsvillkor har blivit avsevärt mycket bistrare det senaste halvseklet.

Annons

Varför det har blivit så? Vi kan ta de stora dragen.

Kampanjen ”Hela Sverige ska leva”.

Den statliga lokaliseringspolitiken, från början ett engelskt påfund, tog fart 1964 och innebar, lätt förenklat, att industrier flyttades från tillväxtområden till utsatta glesbygdsområden. Detta skedde genom morötter i form av bidrag och generösa lån. 1966 infördes också det kommunala skatteutjämningssystemet. Syftet: att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner. Alla skulle kunna tillhandahålla likvärdig offentlig service, bättre gynnade kommuner tjippade in för att hjälpa de som hade det lite kämpigt.

Annons

På 1970-talet höjdes ambitionerna. Statliga verk och myndigheter började då flyttas från städerna till mindre befolkade landsändar, vilket skapade jobb och stärkte skattekraften. Dessa åtgärder fungerade som en urbaniseringens hämsko, och så var det också tänkt. Man skulle helt enkelt inte ha det sämre bara för att man bodde på landet. Och om missförhållanden ändå uppstod? Ja, då fanns det någon att jämra sig för. 1977 fick en särskild glesbygdsdelegation i uppdrag att pressa örat mot landsvägen.

Annons

Denna delegation, som var en välfinansierad kommitté vid inrikesdepartementet, drog mot slutet av 1980-talet, tillsammans med Nationella folkrörelsekommittén, igång kampanjen ”Hela Sverige ska leva”. Valborgsmässoafton 1988 gick startskottet för ”budkavlen”, ett initiativ som innebar att 110 väskor skickades runt genom Sveriges landsbygdskommuner. Dessa väskor fylldes längs resans gång med idéer, förslag och krav på hur landsbygden skulle kunna leva och utvecklas. Till sist, i slutet av augusti 1988, tog partiledarna emot väskorna på Skansen, i solgasset på Sollidenscenen. En fin bild av svensk demokrati: väskor fullproppade med glesbygdsvittnesmål togs villigt emot av Stockholmspolitikerna.

Annons

Nyvångshögen, inte längre något att sätta på kartan?

Bild: Anders Malmberg

Året därpå hölls en första landsbygdsriksdag i Umeå, och de förslag och krav som alstrades där skickades raskt vidare till regering, riksdag och kommunförbundet. 1991 uppgraderades glesbygdsdelegationen till att bli en egen myndighet. Glesbygdsverket, med säte i Östersund, kom att fungera som ett nationellt kunskapscentrum för glesbygdsfrågor. Myndigheten drev pilotprojekt men informerade också löpande om vilka konsekvenser statliga åtgärder skulle få för glesbygden. När 1990-talet inleddes var de regionala klyftorna i Sverige avsevärt mindre än i sydeuropeiska länder, mycket tack vare en socialpolitik där a-kassa och förtidspension gav människor möjlighet att bo kvar i sina hembygder trots att de inte längre var arbetsföra.

Annons

Annons

Men på 1990-talet kom dråpslagen. Först bank-, finans- och fastighetskrisen som tvingade kommunerna att strama åt finanserna, sedan 1992 års ÄDEL-reform som skuffade en större ansvarsbörda i knäet på kommunerna, då de fick ta över ansvaret för vård av äldre och handikappade av landstingen. Några år senare blev EU-medlemskapet startskottet för en ny svensk regionalpolitik, en som inte eftersträvade lika levnadsvillkor i hela landet, utan istället främjade nationell tillväxt.

Christian Daun vid hotellkomplexet Dragon Gate utanför Älvkarleby, ett av landets mest välkända sätta-på-kartan-fiaskon. Foto: Henrik Folkesson

På 1990-talet började kommunerna styras som företag, med lönsamhet som övergripande mål. New public management infördes och sysslor som tidigare sköttes av kommunen lämpades över på privata aktörer, då detta ansågs spara pengar. Marknadsprinciperna kom att styra idén om det allmännyttiga och Sveriges kommuner började förstås i primärt ekonomiska termer, som företag på en marknad. Staten, som tidigare hade haft en aktivt utjämnande funktion, blev alltmer en passiv betraktare av ett darwinistiskt överlevnadskrig där kommunerna konkurrerade häcken av varandra.

Annons

Annons

Regionalpolitiken handlade inte längre om utjämning utan om att uppnå nationell tillväxt. Om att organisera den nationella produktionen. Så gott som all kommunal rapportering kom att handla om hur det ”gick” — hur enskilda kommuner skötte sig ekonomiskt. Plötsligt förväntades alla svenska kommuner ta ansvar för sin egen tillväxt, ett slags eko av John F Kennedys uppfordran: ”Ask not what your country can do for you, but what you can do for your country”.

Eller, på ren svenska: Hela Sverige ska leva? Nej, nej. Hela Sverige ska bidra!

Kommunerna fick kort och gott reda sig själva. Sedan dess har platsmarknadsföring, eller place branding som det heter på engelska, varit poppis. Josefina Syssner, som är professor i kulturgeografi, definierar företeelsen som ”ett långsiktigt, strategiskt arbete som syftar till att förändra, förbättra eller förstärka bilden av en plats”. Klarspråk: varje kommun måste sätta sig själv på kartan.

Det finns alltså en bakgrund som förklarar de svenska kommunernas allt mer offensiva agerande. Men frågan är om dessa förmildrande omständigheter ursäktar alla satsningar i Helsingborg, staden där jag är född och uppvuxen. 

Palmer som ännu klarat sig från saltvattenchocken.

Bild: Anders Malmberg

Annons

Annons

För snart tio år sedan besökte jag det som skulle bli Helsingborgs arena. Projektledaren Bertil Rosberg mötte mig på baksidan med utsträckt hand och vinterrosor på kinderna. Vi knäppte på oss bygghjälmar och äntrade det muggiga innandömet. Rosberg, en vithårig man i övre medelåldern, pratade malmöitiska, bred och entusiastisk sådan, men jag lyssnade faktiskt på honom ändå.

- Vi har redan fått förfrågningar på konserter. ”Ladies night” vill komma hit i höst och Kristdemokraterna ska ha sin årsstämma här.

Han hade förstås kunnat nämna ”mello” också; likt alla kommuner med självaktning har Helsingborg stått arrangör för en deltävling i Melodifestivalen, en klassisk sätta-på-kartan-åtgärd. Helsingborgs arena har inte gått med vinst, evenemangsarenor gör sällan det, men det har hänt mycket spännande innanför väggarna. 2019 stod arenan exempelvis värd för H22-summit, en kick-off för den påkostade stadsmässa som Helsingborg ska anordna nästa sommar.

Cecilia Eklund, presschef för Helsingborgs stad.

Bild: Sven-Erik Svensson

Annons

Annons

Föregångarna, världsutställningen H55 och uppföljaren H99, drog en miljon respektive 400 000 besökare till Sundets pärla och genererade dessutom en massa fin pr. H22-budgeten är rejäl, en kvarts miljard kronor, och svansföringen hög. Stadsmässan ska ”… sätta Helsingborg på den internationella mötes- och evenemangskartan…” för att norpa en formulering ur förstudien.

Det vore lätt att sparka in den vidöppna dörren: Öh, borde inte kommunen lägga pengar på välfärd istället för på ett jippo? Eventuella belackare bör känna till att ”jippot” de facto är en välfärdssatsning. H22 är, åtminstone på pappret, en tvåstegsraket: innovationssatsningen för att utveckla välfärden pågår sedan 2020, och det är just denna som nästa sommar ska kulminera i ett 35 dagar långt city expo, då staden alltså ska visa upp vad som har åstadkommits.

Tropical Beach i Helsingborg är en sandstrand med palmer längst ut på Parapeten. Foto: Anders Malmberg

Annons

Annons

Den kommunala ekonomin är redan ansträngd och de kommande åren spås den arbetsföra befolkningen minska. Lägre skatteintäkter, högre kostnader. Om inte staten går in och täcker upp så måste Helsingborg bli bättre på att, ja, trolla med knäna. Satsningen på innovation är därmed inte ett dugg konstig. Men varför måste den låta så uppblåst, varför måste den eka så ihåligt?

”Med H22 gör vi Helsingborg till en testbädd för innovation och nytänk.”

”Genom H22 accelererar Helsingborg innovativ digital transformation.”

En av landets kommunikatörstätaste kommuner har de senaste åren städslat en ”head of future”, en ”storyteller” samt en ”påverkansstrateg”. Och så fort någon av dessa kommunikatörer uttalar sig om H22 framgår det att stadsmässan är målgången för Innovativa, Hållbara, Digitala Helsingborg.

Jag oroas genuint över denna kaskad av fikonspråk.

Helsingborg får passa sig, så att man inte blir verklighetsfrånvända á la Karlstad. Där drev kommunledningen igenom planerna på att anlägga ett Mumin-land mitt i ett populärt strövområde trots att det väckte ont blod hos majoriteten av invånarna. Nu är parken förvisso stoppad – Förvaltningsrätter har sagt nej – men pr- och förtroendemässigt är skadan redan skedd. Fram tonar bilden av en kommun som ger blanka fan i sina invånare.

Annons

Palmer eller H22. Hur ska framtida Helsingborgs lanseras? Foto: Anders Malmberg

Bild: Anders Malmberg

Annons

Tidningen Journalistens granskning av det helsingborgska kommunikatörsväldet för en tid sedan visar att även min uppväxtstad har anledning att se upp. Kommunens kommunikatörer beskrivs där som en ”stridsmaskin” som systematiskt försvårar journalistiska granskningar. ”När det gäller intervjuobjekt är det inte alltid mediet kan få välja”, erkänner kommunens presschef Cecilia Eklund. Ett uttalande som för tankarna till en defensiv kommunikationsavdelning på ett företag, där ivern att skydda varumärket leder till att det istället solkas ned.

En av lärdomarna som framkommer i ”Draksådd” skulle kunna formuleras så här: hockey först, snack sedan. Det är en devis Ängelholm skulle kunna göra slogan av, särskilt då med tanke på Rögles senaste säsong. Fast strunt i det, klatschiga slogans ska verkligen inte uppmuntras, nej, trenden som beskrivs vänder sig snarare bort från utåtriktat publikfrieri.

Annons

Allt fler kommuner har börjat bygga inifrån och ut. Man gör först, skryter sedan. Man struntar i att visa upp sig för utsocknes och anstränger sig istället för dem som redan bor i kommunen.

Det kanske vore något att ta efter?

|| Christian Daun är frilansjournalist och författare.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy