Litteraturkritiken ”har kanske blivit lite mjäkigare”, säger Expressens kulturredaktör Victor Malm i en intervju i DN och jämför med en hårdhet som fanns för trettio-fyrtio år sedan.

Det stämmer säkert. Men finns det inte också, vid sidan om det mjäkiga, en motsatt rörelse: ny-elakheten? Ett begrepp jag på omvägar lånat av poeten Jonas Gren. För några år sedan hörde jag ofta den gamla devisen ”hellre fria än fälla” upprepas. Det var länge sedan jag hörde den nu. Ibland får jag istället känslan av att det är ”hellre fälla än fria” som är det nya, om inte som verklighet så i alla fall som ett ideal. Den som sågar är den som läst korrekt och vågar säga sanningen. Hovsamhet är som en tjejracket på brännbollen.

Greta Thurfjell, som gjort intervjun med Malm, konstaterar att det idag inte skulle gå till som 1969, då Ingmar Bergman for ut mot DN:s teaterkritiker Bengt Jahnsson så att han föll på rumpan. Det är, skriver Thurfjell, svårt att tänka sig att Kristina Sandberg som hämnd för den uppseendeväckande sågningen skulle rycka tag i Linda Skugges kavajslag och knuffa till henne. Greta Thurfjell konstaterar: ”I kulturkritikens värld tycks de starka känslorna snarare vara på utdöende.”

Har cyklopet begränsat sikten när Thurfjell och Victor Malm dykt i arkiven? Själv minns jag exempelvis hur komikern Kristoffer (Kringlan) Svensson – just med anledning av en recension som Malm skrev 2015 – hotade Malm på Twitter med att han skulle få ”ansiktet sönderslaget”.

Nu är Kringlan förvisso inte Bergman. Twitter är inte heller Dramaten, men frågan är om det verkligen är på nationalscenen man bäst sänker sina antagonister idag.

Till DN säger Victor Malm att en anledning till kritikens mjäkighet är ”att sociala medier har gjort att kulturvärlden känns mindre, eftersom det syns tydligare hur många känner varandra på ett eller annat sätt”.

Resonemanget föregicks av ett liknande i podden Gästabudet, där Malm tillsammans med kritikerna Rebecka Kärde, Mikaela Blomqvist och författaren och skribenten Lyra Koli diskuterar litteratur. Ännu en gång fick man höra att kritiker tenderar att vara för snälla. Kvartetten har förstås själva inte samma problem. De är, slog Koli dessutom fast, landets bästa litteraturkritiker.

Även om nog inte alla delar just den uppfattningen, så innehar dessa kritiker särskilda positioner i litteraturoffentligheten. De har makt. Blomqvist och Kärde har exempelvis båda fått Svenska Akademiens kritikerpris och suttit i Nobelkommittén. Inte helt osannolikt för att deras texter har en hårdhet liknande den Victor Malm upphöjer i DN.

Det finns idag en dominerande idé om att många kritiker i all välmening vill vara snälla eftersom litteraturen är marginaliserad. Man tänker sig att detta i längden skadar litteraturen. Om all smörja som ges ut får goda omdömen förlorar kritiken sin mening, och det missgynnar i synnerhet de verk som håller en särskilt hög nivå.

Slutledningen är helt riktig. Jag tror att många kritiker skriver under på den.

Men är de ändå för snälla ibland? Vad beror det i så fall på?

Jag tror att en starkt bidragande orsak är den massiva, hårda och hånfulla kritik en enskild skribent kan behöva möta på sociala medier (den verkligt nationella scenen). Och det ofta av författare eller deras allierade med mer kredd, makt och följare än vad skribenten själv har. Kulturaktörer har helt enkelt fått ett forum i vilket de inför masspublik kan ge igen. Kritikern har inte längre alltid det sista ordet.

Man får också fråga sig vad ”snäll” och ”välvillig” egentligen betyder. Jag har en gång hört Mikaela Blomqvist påstå att hennes kollegor läser för mycket (dålig) samtidslitteratur, och för lite klassiker. Det här har, om jag förstår Blomqvist rätt, gjort att den värdeskala verk bedöms utifrån blivit helt skev. Dagens kritiker vet helt enkelt inte hur bra litteraturen kan vara.

Ja, med vad ska ett nyutkommet verk jämföras? Den generella ståndpunkten brukar vara att man ska döma allt efter art och grad. Utgången är redan given om man bedömer en debutant efter Shakespeare eller Homeros, Kafka eller Frostenson.

En debutant bör således bedömas som en debutant, jämföras med andra debutanter.

Något som spelar in i den här frågan är att det är svårt att få läsare till ljumma bokrecensioner, som inte ”når igenom bruset”. Jämfört med kritikens guldålder vid 1900-talets mitt finns det nu en mängd ställen vid sidan om tidningar och tidskrifter där bokläsare kan söka information. Dessutom har vi idag tillgång till väldigt många fler tidningar. Läsare kan enkelt shoppa efter den bokrecension som verkar roligast.

Att se någon skör författare halshuggas av den malmblommiga kärdekoliska giljotinen är den litterära motsvarigheten till ”Bonde söker fru”: alla tittar. Det vill säga, alla klickar.

I mars skrev Ann Lingebrandt på denna sida om den norska dagstidningen Dagbladet, vars strategi för att få recensioner att bli lästa är att kritikerna själva pitchar texter som ”handlar om böcker som är uppseendeväckande bra, uppseendeväckande dåliga eller har ett uppseendeväckande innehåll”. Hur ska vi kritiker förhålla oss till dagens medielogik?

Litteraturkritiken måste vara uppriktig. Vad det än beror på så är det ett problem om kritiker inte kan vara det. En recensions tänkta läsare ska inte vara författaren. Också en poesidebutant måste kunna få ett kritiskt omdöme.

Men finns det inte en risk att vi är lite extra hårda inte av uppriktighet, utan för att det är kul, för att vi vill bli lästa, och för att vi vill utmärka oss?

I den bästa av världar handlar inte en recension om författarens känslor och karriär, och den handlar lika lite om kritikerns.

Man påstår att dagens mjäkiga kritik är ett tecken på litteraturens och litteraturkritikens utdöende. Om det är sant, är ny-elakheten ett tecken på detsamma.

|| Anna Lundvik är litteraturkritiker och medarbetare på kulturredaktionen.