Det var inte meningen att låta elak! Den 19 juli reagerade jag på att Expressens kulturredaktör Victor Malm i en intervju i DN hävdade att litteraturkritiken blivit ”snällare” och ”kanske lite mjäkigare”. Det första jag hoppades belysa med min text var att dagens kritik inte bara är snäll och mjäkig, eftersom Malm själv – tillsammans med DN:s Rebecka Kärde, GP:s Mikaela Blomqvist och SvD:s Lyra Koli – utgör en grupp unga inflytelserika kritiker som gjort sågningen till sitt signum. För det andra ville jag få svar på vad Mikaela Blomqvist menade med ett tidigare påstående om att hennes kollegor läser för få klassiker. För det tredje framförde jag att avfärdandet av böcker blivit en del av dessa kritikers karriärbygge, ett sätt att utmärka sig. Jag kallade det för ny-elakheten.

Nu har Kärde, Blomqvist och Koli svarat – och de vill alla ha exempel på ny-elakhet. Ja, men visst, tjejer! Eftersom Koli själv föreslår Mikaela Blomqvists recension av Gabriel Itkes-Sznaps andra bok ”Himlen till munnen tången till hjärtat”, så ja, den duger fint! Där skriver Blomqvist bland annat att dikterna ger ”intryck av att vara skrivna av en människa som aldrig har läst poesi”. Jag kan också friska upp ert minne med den gång Rebecka Kärde ägnade i stort sett hela sin recension av Anne Boyers ”Klädesplagg mot kvinnor” åt Andreas Lundbergs översättning, där ”språket anfräts [...] av en kallbrandsliknande åkomma”, och avslutade med frågan om varför förlaget Modernista, om de ”nu ska ägna sig åt bedrägeri, [...] inte väljer en mer lukrativ bransch.”

Att läsa recensioner av den här typen är underhållande på ett hårresande sätt, det är både roligt och chockerande. Här pågår en show som fascinerar, frestar och förskräcker. Dessa recensioner överlever delvis de verk de beskriver. Trots att det har gått några år minns jag exempelvis klarare den gången Viola Bao kallade en poesibok för ”depprunk”, eller när Anna Hallberg bankade huvudet i väggen över en prosadebut, än vad jag minns dessa böcker. De drastiska formuleringarna är en uppvisning, varför hymla om det?

Men vad som intresserar mig är inte specifika recensioner, utan att Malm, Kärde, Blomqvist och Koli bland annat i podden Gästabudet överdriver bilden av att kritiken är för snäll, upphöjer den som sågar till klarsynt sanningssägare och framställer den egna förmågan att fälla kritiska omdömen som en sällsynt genialitet. Lyra Koli menar i sin replik att min text genomsyras av jante. Jag håller inte med om en rad påståenden om dagens litteraturkritik, vad har det med jantelagen att göra?

Sågningar är inte så värst ovanliga. Den 24 juni skrev exempelvis Margit Richert i Aftonbladet att ”Charlotta von Zweigbergks så kallade relationsdrama ’Djävulsnyckeln’ är så illa skriven att Ordfront borde anmälas för falsk marknadsföring” och fortsatte med att ”den enda som blir emotionellt misshandlad är läsaren”. Dagen därpå skrev Gabriella Håkansson i denna tidning om Jokha Alharthis Bookerprisbelönade och till svenska översatta roman ”Himlakroppar”, som var ett ”amatörverk” och ”en dundertabbe från början till slut.” Hade jag fler tecken skulle jag kunna fortsätta.

Jag vill inte alls, som Lyra Koli tror, att de citerade texterna eller liknande recensioner ”ska rensas ut från kulturen”. Däremot är jag inte övertygad om att en sågning automatiskt är den bästa läsningen. Själv tycker jag exempelvis att de många flugorna som ska smällas i ”Himlen till munnen tången till hjärtat” fyller en viktig funktion, att det finns en parallell mellan dem och de folkgrupper som historiskt sett liknats med just insekter och sedermera utrotats. Mikaela Blomqvist missar detta när hon frågar om de är ”en bild för världens påträngande rikedom?” och svarar att nej, de uppträder ”helt prosaiskt.” Lars Hermansson ser istället i P1: ”Att vara människa är att ta sig rätt att avliva eller inte avliva, kryp av olika slag, men också andra djur om du är köttätare, och människor: massakern i synagogan i Pittsburgh flimrar förbi”.

Ibland kan faktiskt ett nja spegla verket bättre än vad ett ja eller ett nej gör. Det avgörande är att det är tydligt vad i verket som fungerar och vad som inte gör det. Det finns ingen motsättning mellan att vara klar och att vara rättvis.

”Att läsa, läsa mer, söka valfrändskaper bakåt och i sidled” är den enda hyfsade strategin för en kritiker, skriver Rebecka Kärde i sin replik. Och man behöver inte lyssna många minuter på Gästabudet för att förstå att Victor Malm, Mikaela Blomqvist, Lyra Koli och Kärde har ett beundransvärt och ”historiskt vittfamnande läsande att hämta näring i”.

Samtidigt måste man komma ihåg att beläsenhet inte är synonymt med att vara en god läsare. De hårdaste orden är inte nödvändigtvis de sannaste. Recensioner får gärna vara underhållande och en kritiker ska inte underskatta att den egna verksamheten också är en konstform. Men med det sagt bör inte en recensions underhållningsvärde ställas före läsningen.

|| Anna Lundvik är kritiker och medarbetare på kulturredaktionen.

Läs tidigare inlägg i debatten:

Anna Lundvik: Nej, elakast är inte bäst

Lyra Koli: Kan man få ha lite roligt?