Annons

Annons

kulturDebatten om kritiken

Gabriel Zetterström
Musikelitismen är död – kom tillbaka!

För tjugo år sedan dominerades musikkritiken av kategoriska omdömen och elaka sågningar. Idag är allt annorlunda. Vad hände med smakdomarna?

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Idag gillar till och med Fredrik Strage Dolly Style. Tidningen Pop blev ett riktmärke för elitistisk musiksmak.

Bild: TT, Emil Langvad

Annons

”Ett kritvitt, progressivt rockspöke svävar över musikvärlden.” Med den Marx/Engels-parafrasen inledde Andres Lokko sin krönika ”Låt inte dom jävlarna ta dig” i aprilnumret av tidningen Pop 1998. Texten var en krigsförklaring mot allt som Lokko avvisade som dåligt. Oneliners som ”Radiohead är bara onda och Thom Yorke är djävulen”, ”The Prodigy är hemska” och ”ge fan i pappas — eller farfars — Zappa-samling” fick 1500 läsare att säga upp prenumerationen (enligt skribenten själv). I Aftonbladet något år senare skrev Per Bjurman att ”Pink Floyd är och förblir ren ondska”. Och deras Pop-kollega Jan Gradvall erkände till slut att han aldrig hört en låt av bandet Yes, som han öppet föraktat.

Those were the days, även om jag själv var för ung för att uppleva det. Musikkritiken på 90-talet var elitistisk och kategorisk, men också otroligt inflytelserik. I Storbritannien var det musikjournalistiken som byggde britpopen, inte tvärtom. Och i Sverige kunde Lokko, Gradvall och de andra bakom tidningen Pop nästan betraktas som rockstjärnor själva.

Annons

Annons

2021 känns eran oerhört avlägsen (även om Essy Klingberg levererade en träffsäker Expressenkrönika i riktning Hov1 häromveckan). Ta musiken som bevakas idag. Ed Sheeran, Fricky, Selena Gomez, eller artister vars genombrott skett framför Idol-juryn i TV4. Skräp, skräp och åter skräp. Ja, jag fattar hur det låter. Samtidigt har jag, i andra sammanhang, utbrustit att ”Temple of love” med BWO är ”en jävla bra poplåt”, inte bara som ett folkligt alibi utan en genuin åsikt. Också jag kan personifiera elitismens död.

”Att fransk musik tas på allvar har alltid varit ett tecken på att något inte stämmer.” skrev Andres Lokko 1998.

Bild: Johan Nyman

Annons

”Jag tror du har rätt i din tes” svarar Jan Gradvall när jag når honom under semestern. ”Jag växte upp med punken. En rörelse som var en reaktion mot det tidiga 70-talets musik med tekniskt skickliga musiker. Alltså sade jag att jag hatade band som Yes.”

Annons

Idag ger han Molly Sandén högsta betyg i Dagens Industri. Hon är mycket, men inte punk. På samma tema höjde jag ögonbrynen när Andres Lokko i våras intervjuade Melodifestivalvinnaren Tusse och påstod att Benjamin Ingrossos ”Dance you off” är ”exemplarisk 80-talsboogie”.

Förr gällde det, bland såväl kritiker som musiker, att ”definiera sig genom vad man inte gillade”, påpekar Gradvall. Den inställningen, säger han, försvann med internets inträde. ”Musiken sorterades inte i längre i olika delar i en skivaffär, där klassisk musik bokstavligen brukade finnas i ett inglasat rum, utan lyssnandet övergick till spellistor. I en Ipod kunde man lyssna på Radiohead, Yes, Stravinsky, thailändsk pop och 'Toxic' med Britney Spears.”

Men är det så enkelt? Visst är det så att all musik är lika tillgänglig, men det kräver likafullt någon som introducerar dig för den. Det är emellertid inte musikkritikernas roll längre, anser Gradvall. ”Lyssnare, framförallt ur den yngre generationen, bryr sig inte längre, de läser inte recensioner”. Han fortsätter: ”Jag själv kallar mig inte musikkritiker, utan musikjournalist. När jag skriver om musik i dag är det i DI Weekend, där jag varje vecka väljer ut tre, fyra album av de hundratals som släpps. Jag märker i gensvaret att det är det som efterfrågas och även det som intresserar mig, att mer verka som curator och göra ett urval, hjälpa till att guida. Samma sak när jag pratar i TV4:s Nyhetsmorgon. Jag delar inte ut betyg, utan förklarar sammanhang, undervisar, drar paralleller mellan då och nu och olika genrer.”

Annons

Annons

Kanske är det inte elitismen som är död, utan musikkritiken så som vi kände den.

Idag tipsar Jan Gradvall om ny musik i Dagens Industri och TV4:s Nyhetsmorgon.

Bild: Janerik Henriksson/TT

Inom litteraturkritiken pågår en elakhetsdebatt. Det hela tog avstamp i Linda Skugges brutala sågning av Kristina Sandbergs senaste bok (23/5), fortsatte med Victor Malms påstående om att kritiken blivit ”mjäkigare” (13/7) och tog vidare skruv när Anna Lundvik på dessa sidor förklarade att elakast inte är bäst: ”finns det inte en risk att vi är lite extra hårda inte av uppriktighet, utan för att det är kul, för att vi vill bli lästa, och för att vi vill utmärka oss?” (19/7).

Annons

Annons

Vad gäller litteraturkritiken håller jag med Lundvik. Jag tror också att det förhärskande och hårda kritikeridealet är ett symptom på dess kris, en jakt på klick och uppmärksamhet. Men inom musikbevakningen manifesteras krisen på diametralt motsatt sätt, genom en vägran att tala om ”bra” respektive ”dålig” musik. Lundviks rader hade kunnat riktas mot exempelvis Lokkos Pop-text 1998, men idag finns ingen som beskyller landets skivrecensenter för elitism. Det Kategoriska Omdömet anses eftersträvansvärt inom ett fält, inom det andra som omöjligt. Båda fälten utgör då extremer som är tecken på en sjunkande status. Kanske spelar allmänhetens åsikter in. Musik slår betydligt bredare än litteratur och allt färre läser (samtidigt har Augustpriset en prestige som Grammisjuryn knappt kan fantisera om).

Med det sagt är vår musikkonsumtion verkligen inte befriad från normer. Det är bara andra normer än kvalitet som styr. ”Om X spelar Daniel Adams-Rays ’Gubben i lådan’, som ju är en svindålig låt, tycker du det är just uselt” hävdar en kunnig vän. ”Men om Y gör det, då blir det en annan grej”. Jag nickar. Också begreppet guilty pleasure har omdefinierats. Det är inte längre pinsamt för Fredrik Strage att gilla Dolly Style, något han själv tog fasta på i Fördomspodden 2018: ”Riktig guilty pleasure för mig – det är någonting som var jättehippt för tre år sedan. Om jag till exempel skulle spela Jamie xx:s album ute… det skulle jag tycka var lite, lite pinsamt”. Han utvecklade: ”Då skulle jag ju visa att jag inte upptäckt de artisterna förrän nu, att jag verkligen är sen på bollen”. Att Jamie xx är objektivt bättre än Dolly Style blir irrelevant.

Annons

Annons

Post Malone vinner "Top artist" på Billboard Music Awards 2020. Foto: Chris Pizzello/AP.

”Musik har också tappat sin kraft som identitetsskapare hos unga”, menar Gradvall. ”Alla lyssnar på olika saker och är okej med det”. Är det för att allt har blivit samma? ”Ingen förväntade sig längre att en subkultur skulle kunna existera ostörd av kommersiella krafter och mainstreamkulturens långa fingrar” skrev Martin Aagård och Natalia Kazmierska i sin bok ”Popkulturens död”. Hiphopen, som i mitten av 10-talet gick om rocken som världens största genre, manifesterar tydligt hur musik och subkulturer korrumperats av kapitalet, när Asap Rocky gör reklam för Klarna och Travis Scott kränger McDonalds-merch. Kanske är det musiken i sig som tappat status? ”På Tiktok är den 13-åriga användaren en större stjärna än den musik hon ljudlägger med, jag tycker det är rätt cool” avslutar Gradvall.

Annons

Tidningen Pop och dess skribenter gav elitismen ett ansikte under musikjournalistikens gyllene era. Å ena sidan är det bra att vi blivit mer toleranta, ett alltför kategoriskt tänkande har sällan någon vidare verklighetsförankring. Samtidigt kan jag längta efter lite elitism när Spotify kastar ännu ett meningslöst Dua Lipa x The Weeknd x Justin Bieber x Post Malone-samarbete i ansiktet på mig. Det vore ändå skönt med någon som hatade skiten utan att ha hört det, så vi andra slapp.

Annons

|| Gabriel Zetterström är musikkritiker och medarbetare på kulturredaktionen.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy