Emil från Lönneberga. Varken den mest upproriska, envisa eller vilda av Astrid Lindgrens karaktärer, däremot den absolut busigaste. Men Emils hyss rymmer så mycket mer. Björn Sundmark, som är professor i engelsk litteratur vid Malmö universitet och undervisar i barnlitteratur, lyfter i den nyutgivna antologin ”Intergenerational solidarity in children’s literature and film” (University press of Mississippi/Jackson) de solidariska handlingar den lilla pojken ägnar sig åt.

Många har tolkat Emils hyss som något upproriskt mot pappan, men du gör en annan läsning. Vill du berätta om det?

– Jag tror att de flesta som läser Emil-böckerna inser att Emil inte alls är upprorisk till sin läggning. Däremot är han påhittig, orädd och har enorm energi. De två kapitel jag tittar närmare på – det stora tabberaset i Katthult och berättelsen där Emil räddar livet på drängen Alfred – är ju knappast hyss, utan snarare fantastiska, solidariska hjältedåd, som kan säga något både om hur vi människor borde vara mot varandra och om vad det är att vara barn, vuxen – och människa, säger Björn Sundmark.

Du menar att det finns en generationsöverskridande solidaritet mellan Emil och drängen Alfred. Varför är den viktig i barn- och ungdomsböcker? 

– Maktanalyser är viktiga, så även när det gäller kategorin ålder. På samma sätt som man kan analysera klass, kön och etnicitet utifrån ett maktperspektiv kan man göra det när det gäller ålderskategorier. Vuxna har makt, barn har det inte. Men som andra underprivilegierade grupper kan barn göra uppror och vända på steken. Dessutom är ålder dynamisk och föränderlig.

Björn Sundmark säger att solidaritetsbegreppet kan ge en bättre bild av vuxnas och barns relationer. Ofta har vuxna och barn samma mål: de vill hjälpa varandra.

– I vissa sammanhang kan ett barn ha större förmåga – mer makt – att klara något än en vuxen. När det gäller Emil och Alfred så är Emil ett barn och Alfred en ung vuxen. Men de är vänner och de hjälper varandra. De visar varandra solidaritet över generationsgränsen. Jag tror att detta är något som är viktigt att visa på i all litteratur. Olika åldrar är en rikedom. Människor mår inte väl av att endast umgås med sina generationskamrater.

Alfred är ju också en av hushållets proletärer – finns det en klassdimension i Emils solidaritet?  

– Ja, men den är på ett plan rätt otydlig. Det är lättare för Emil som barn i en bondefamilj, att begå en subversiv handling än för Alfred. Samtidigt var klass för Astrid Lindgren något dynamiskt. Hennes egen far gick ju från att vara dräng till att bli arrendebonde. Själv tycker jag snarare att Emils solidaritet i det stora tabberaset i Katthult är smått biblisk. Det handlar om att mätta de hungrande och upprätta de förtryckta, vilket är klassisk kristendom.  

Du skriver också att Emils mamma Almas kärlek kan tolkas som solidaritet med sonen. Är det inte bara klassisk moderskärlek? 

– Var går gränsen mellan kärlek och solidaritet? Visst handlar det om moderskärlek, men när Alma slänger pengarna som byborna samlat in för att skicka Emil till Amerika är det en offentlig och solidarisk handling. Och en rätt rolig, och subversiv, vändning på talesättet att det krävs en hel by att uppfostra ett barn. Här har ”byn” gett upp om Emil, men det har inte modern. I stället skulle man möjligen kunna säga att Emil uppfostrar byn med sitt osjälviska beteende, och han blir ju ordförande i kommunalnämnden vad det lider, vilket visar hans ledaregenskaper.

Emil kommer undan med mycket på grund av att han är ett så litet barn. Hur skyddar barndomen honom?

– Det är något jag funderat en del på. I äldre buspojkslitteratur, som Wilhelm Buschs ”Max och Moritz”, så ställer pojkarna till det med flit och plågar både djur och människor. Men de får sitt straff: i slutet blir de malda till mjöl och uppätna av samma gäss som de tidigare plågat. Likadant i den första versionen av ”Pinocchio”. Där hängs Pinocchio för sina missgärningar – ja, han dör! Det kan vi, som har en syn på barn som essentiellt goda och oförstörda inte acceptera. Barn – i både verkligheten och fiktionen – måste skyddas och förlåtas. Det är ju bra. Men samtidigt betyder ju det att vi inte tillmäter barn moralisk agens. De behöver inte stå för sina handlingar eller sona sina brott. De är inte fullt mänskliga, med andra ord.

I Emil-böckerna löses det med att Emils hyss inte är illasinnade till att börja med utan endast utslag av nyfikenhet och överskottsenergi, enligt Björn Sundmark. Dessutom är ”straffen” inte särskilt grymma. Här finns ingen barnaga, och han använder tiden i snickarboa till att vara kreativ och tälja gubbar. 

Centralt i historierna är konflikten mellan Emil och hans far Anton. Adorno hävdade kontroversiellt att frånvaron av en auktoritär fadersgestalt i senkapitalismens familjestrukturer gjorde den revolt som Emil ägnar sig åt överflödig. Därmed upphävdes den process som gjorde barn till genuint självständiga individer – det slags individ som Emil tycks utvecklas till. Hade Emil-böckerna kunnat skrivas idag?

– Emil tänjer och går över alla gränser men blir därigenom också ett ideal. Han är orädd, kreativ, osjälvisk – och växer! Detta är väl i själva verket det vi alla kämpar med: att både skydda och utmana barnet, att hitta balansen. Jag upplever inte att Emil är ute efter att göra revolt mot fadern, eller att Anton försöker krossa sonen. Båda manövrerar sina roller så gott det går. Jag hoppas att Emil-historien är möjlig även i vår tid. Annars vore det sorgligt. Vår tid behöver solidaritet. Och vi behöver solidaritet över generationsgränserna.

|| Shora Esmailian är kulturskribent.