Annons

Annons

kultur

Ida Ölmedal
Måste man lämna ut sig själv för att säga något intressant?

Kanske är det mest egensinniga just nu att lämna den egna naveln i fred.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

En kär plats för skapande?

Bild: Janerik Henriksson/TT

Annons

Navelskåderi! Så lyder domen i danska tidningar efter att dokumentärstudenterna på den prestigefyllda Danska filmskolan i Köpenhamn visat sina examensfilmer. En filmare undersöker sin sexlust efter att hon fått barn. En annan skildrar hur han försöker ordna en fest för sin utmattade mamma. En tredje följer ett ungt förälskat par för att bearbeta sin egen rädsla för att bli övergiven.

”Alla sex avgångsregissörerna kryper helt enkelt så långt in i den egna naveln att man fruktar att de aldrig kommer ut igen. Sällan har jag sett något så självupptaget”, skriver Politikens Nanna Frank Rasmussen.

Det är ett eko av den debatt som utbröt i Göteborgs-Posten 2019 när Gunnar Bergdahl sågade det privata anslaget i Akademi Valands examensfilmer. Han såg en rädsla för att ge sig i kast med andra erfarenheter än de egna: ”Är det bara en transperson som kan skildra transpersoners svårigheter och utmaningar? Kan könsstrukturer endast belysas av privata erfarenheter? Rotlöshet blott beskrivas av en egen splittrad familj? Sorg bara utforskas genom den egna saknaden och smärtan?” frågade han.

Annons

Annons

Att gräva där man står är ett klassiskt debutantfenomen. En av de dissade danska dokumentärmakarna ser det rentav som ett eldprov: ”Det finns inget så svårt som att filma sig själv eller sin familj och vänner”, argumenterar Søren Brydesen, han med den deprimerade mamman, i filmmagasinet Ekko. Och det har han förmodligen rätt i. Dessutom har coronaisoleringen gjort det praktiskt svårt för filmstudenterna att finna inspiration ute i stora världen.

Men debatten får mig samtidigt att fundera på om självutlämnandet blivit ett allt mer explicit konstnärligt ideal. Linda Skugge uttryckte det tydligt i en brevväxling med Åsa Moberg här på kultursidan nyligen: ”Man måste offra något. Det måste finnas en desperation. Det måste vara djupt genant. Familj och vänner ska lämnas ut. Fullständigt hänsynslöst. Det måste göra ont!”, skrev hon.

Måste det, egentligen? Alltid?

Annons

Det låter som en romantisk föreställning där det skapande geniet genom vibrationerna i sitt inre känner när hon hittat något värt att berätta. Men är detta inte en snäv tolkning av vad det innebär att sätta något på spel? Nog är det så att nästan allt lyckat kreativt arbete bygger på att man tar en risk. Man försöker säga något eget, eller säga det på ett nytt sätt. Men betyder det att man måste – inte bara får, utan måste – blotta sig själv och sina nära?

Annons

Det här fenomenet finns också i kulturjournalistiken. Ibland undrar jag om Svenska Dagbladet – en av mina favorittidningar – har som redaktionell strategi att be kvinnor, och en och annan man, att skriva så självutlämnande essäer som möjligt och sedan paketera det med gråt och tandagnisslan i rubrikerna. Ung kvinnlig författare: Jag grät när jag insåg hur gärna jag vill ta hand om en kanskeman. Något äldre kvinnlig författare: Jag blev gravid och kände mig som en tant med mina rynkor. 40-årig man: Jag är en guldmunk som lever sexlös och gråter – nej, vänta, en till flash: guldmunken bryter celibatet, har träffat ny tjej!

Annons

Ingen skugga över de enskilda texterna. Nästan alla är lysande skrivna. Men det tycks som att redaktörerna ständigt söker sig till två affekter: ledsenhet och skam. Det är själva suget efter att komma åt detta känsliga som lämnar mig kluven.

För å ena sidan vet vi ju: Det finns en omistlig litterär och essäistisk tradition av att bryta gränsen för det som anses för personligt. På 1970-talet avfärdades Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” som ointressant just för att den var ”obehagligt privat”. Tove Ditlevsen – idol för en hel ung dansk generation idag – anklagades för exhibitionism när hon gav ut romanen ”Gift”, som till stor del handlar om hennes missbruk. Kritikerna hade fel, det ser de flesta idag. Det fanns en banbrytande kraft i det självbiografiska innehållet i dessa och andra klassiker. Kanske är de missnöjda äldre filmkritikerna och jag själv bara en ny version av den tidens oförstående gubbar?

Annons

Å andra sidan: Det som varit ett frigörande tabubrott liknar i vår tid allt mer ett krav. Sociala medier-eran utmärks av en kommersialisering av vårt inre, något som exempelvis essäisten Jia Tolentino beskrivit. En växande del av Instagram och Youtube består av sårbara, ångestfyllda, ensamma jag – ofta med reklamsamarbeten. Så en anledning till att unga skapande människor gärna utgår från ett sådant jag kan vara att det är så de lärt sig att agera i världen i största allmänhet. Gunnar Bergdahl talade om narcissism, men jag tror att det är fel att härleda det till unga människors psyken. Det handlar snarare om vilka berättelser som medielandskapet underlättar för.

Annons

Det mest egensinniga skulle i så fall faktiskt kunna vara att lämna det egna jaget ifred. Det skulle kunna vara läkande. Det skulle till och med kunna vara subversivt.

Man kan gå till botten i sig själv för att finna botten i andra. Det fina är att man också kan göra precis tvärtom.

|| Ida Ölmedal är kulturchef.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy