Det oroar mig lite att jag aldrig har varit med om något hemskt. Jag misstänker att det snart måste vara min tur, vilket gör mig nojig och paranoid. Jag är rädd för döden, kanske för att jag varken förstår den eller är nära den.

Sedan jag fick barn har rädslan mer övergått i beslutsamhet, i alla fall en fantiserad sådan. Jag identifierar mig med Filifjonkan, som är rädd för katastrofer men som när en katastrof väl kommer blir helt lugn. De gånger som en katastrof tycks möjlig (flera gånger om dagen) så känner jag mig på hugget, och lite stolt eftersom jag förutsett i flera år nu att något hemskt ska ske.

För varje år blir klimatförändringarna mer och mer akuta. Sommarens torka i USA och översvämningar i Europa är delvis en konsekvens av människans koldioxidutsläpp. Det finns fortfarande en chans till återhämtning, men då måste alla fatta det. Nu. Och det känns ju lite stressigt.

Ändå skulle jag ljuga om jag sa att jag hade klimatångest. Är en naturkatastrof det där hemska som jag till slut ska vara med om så är det väl så gott som något. Visserligen förstår jag att många redan drabbas av klimatförändringarna på värre sätt än jag antagligen kommer att göra. Men där någonstans går min gräns för vad jag kan ta in, precis som jag inte kan ta in skönheten när jag en morgon går längs ett disigt fält där några tranor landar.

Om jag inte varit förälder hade det kanske funnits utrymme för lite mer existentiella funderingar, nu måste jag istället koncentrera mig på hur jag ska rädda mina barn. Filifjonkan i mig har börjat rusta för strid. Jag börjar förbereda mig på att huset jag bor i och som ligger tre meter över havet med lite otur skulle kunna driva iväg. Jag funderar på att skaffa flytvästar att ha i garderoben, åtminstone till barnen.

Antagligen kommer det inte finnas utrymme för prat när man ligger där och guppar i vattnet, men om barnen ändå frågar varför det är så mycket snö på bilderna från min barndom, eller varför det där fältet där vi brukade gå och där det fanns tranor, nu är torrt och bränt – vad ska jag svara? Jag kommer kanske skämmas lite över att vi levt på som vanligt när domedagen varit inpå knuten.

Författaren Roy Scranton skriver i “Att lära sig dö i antropocen”: ”Det är kört för oss. Den enda kvarstående frågan är hur snabbt det kommer att gå och hur smärtsamt det blir.” Vi måste göra något, menar han, inte bara något som ska hjälpa klimatet eller oss att överleva, utan något som betyder något för oss som människor, som kollektiv.

I väntan på att dö alltså. Det är nog idiotiskt att jag i denna väntan har skaffat några ungar som också de ska vänta på att dö. Det finns de som hävdar att det verkligen är egoistiskt, inte bara för barnens skull utan för att en överbefolkad jord är det som i stor utsträckning bidrar till undergången. Men att föröka sig är en oerhört stark drift. Vi vill överleva, genom barnen. Men om inte ens de överlever?

Nej, problemet är inte särskilt angenämt. Och vi verkar programmerade att bara köra på och ignorera problem som vi inte står direkt öga mot öga med. Det är detta beteende som gjort att vi hamnat i klimatkrisen, men kanske också det som gör att vi kommer att kunna leva trots en pågående kris.

Jag läser “Äta gräs” av Sami Said och Sven Nordqvist för min treåring. Den handlar om flickan Imani Lilian Mau, som lever i Eritrea där både torka och översvämningar är vardag. Boken gör mig lugn på något konstigt vis. I slutet av berättelsen har de en fest, för livet måste levas oavsett. Kanske är det så det blir. Extremvädren kommer och går, festen består.

|| Anna Axfors är författare och kulturskribent.