Annons

Annons

Annons

kulturFilmrecensioner

Rakel Chukri
Bobby fick vänta 45 år på faderns kärlek för att han är gay

Både Bobby Oduncu och Carola har fått höra av andra kristna att de kan hamna i helvetet. Dokumentären om kändisfrisörens kamp mot homofobi är hjärtskärande, skriver Rakel Chukri.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Bobby Oduncu och Carola Häggkvist i SVT:s dokumentär "Who the fuck is Bobby?". Foto: Stêrk Produktion AB/SVT.

Annons

Jag har beundrat kändisfrisören Bobby Oduncu på avstånd i tjugo år. Under många, många år var han den enda assyrisk/syrianska killen som vågade vara öppet gay i Sverige. Jag imponerades av att han aldrig gömde sig – han poserade glatt på otaliga mingelbilder i skvallerpressen och dansade ständigt barbröstad i Pride-tågen.

Men vi var många som förstod att den vackra, polerade ytan dolde ett emotionellt kaos.

Hans kamp skildras nu i Nisti Stêrks starka dokumentärfilm ”Who the fuck is Bobby?” som visas på SVT. Bobby Oduncu, som ständigt bär ett guldkors runt halsen, berättar att han som ung fick höra att gud förlåter alla synder –utom homosexualitet. Enligt vår konservativa syrisk-ortodoxa kyrka kan alltså mördare förlåtas men inte Bobby. Inte konstigt att han uppfattade det som en dödsdom.

Annons

Annons

Artisten Carola Häggkvist nickar förstående när hon besöker hans hippa frisörsalong på Östermalm i Stockholm. Även hon fick höra av andra kristna att hon kunde hamna i helvetet eftersom hon hade skilt sig.

Men det största såret i dokumentärfilmen är Bobby Oduncus relation till fadern. I en smärtsam scen säger pappan att han aldrig kommer att acceptera sonens läggning. Det brutala beskedet hamras in när pappan förtydligar: Till den dagen jag dör och begravs i marken kommer jag inte att acceptera detta.

Tack och lov behöver Bobby Oduncu inte hantera detta ensam. Han har långa känslosamma samtal med mamman, syrran och storebrorsan. Bobby pillar med deras hår och masserar dem, samtidigt som han gång på gång undrar varför pappan aldrig sagt: ”Jag älskar dig.”

De övriga försöker mildra situationen. Syskonen har inte heller fått höra kärleksfraser, men det innebär ju inte att fadern inte älskar dem. Runt köksbordet upprepar flera av familjemedlemmarna att äldre män lärt sig att inte visa sina känslor. Att Bobby måste tänka på att pappan började jobba när han var nio år gammal och aldrig fått gå i skola.

Bobby Oduncu svarar trumpet att till och med påven gått ut med att homosexuella är okej.

”Ultradramatisk Mellanösternkvinna”, säger Roy Fares om mammans reaktion när han kom ut som gay. Foto: Stêrk Produktion AB/SVT.

I Bobbys frisörstol byter kändisarna av varandra. Carolina Gynning skämtar att han får köpa hennes ägg för en halv miljon om han vill skaffa barn. Den kände konditorn Roy Fares, syrian med rötter i Libanon, berättar om sin mammas reaktion när han själv kom ut som gay. ”Du har dödat mig!”, sa hon och slängde på telefonluren. Roy Fares kommenterar lakoniskt: ”Ultradramatisk Mellanösternkvinna”.

Annons

Annons

Roy Fares härleder homofobin bland syrianer och assyrier till en bymentalitet som följt med från hemländerna där männen jobbade medan kvinnorna umgicks hemma hos varandra och snackade skit om andra. De har inget annat att fylla sina liv med än skvaller, konstaterar han.

Så kan det vara, till en viss del. Men nyckelförklaringen ligger snarare i att kulturen ständigt utgår från kollektivet – om en individ bryter mot tabun anses det ”smutsa ner” hela familjens rykte.

Det enda som därför kan bryta ner en hederskultur är om modiga individer öppet gör motstånd. Tidigare i år kom boken ”Vem har sagt något om kärlek?” där journalisten Elaf Ali beskrev hur hennes pappa till slut bröt med hedersnormerna. I Bobby Oduncus fall är det mamma Emelin som nu troget står vid hans sida. I dokumentären berättar Emelin stolt hur hon skällde ut två syrianska kvinnor i Södertälje efter att de högljutt gnällt över att Bobby gift sig med en man.

När Bobby Oduncu kom ut bad mamma Emelin till gud om att sonen skulle bli heterosexuell. Idag står hon troget vid hans sida. Foto: Stêrk Produktion AB/SVT.

Pappan då? Han är fortsatt envis. Han skäms varje gång någon påtalar att sonen är ”sån”. Men det faktum att han trots allt medverkar i dokumentären avslöjar att hoppet inte är ute. Och till slut får Bobby Oduncu höra orden han väntat på i 45 år. Efteråt sitter han och mamma och pappa i tystnad och håller varandras händer. Det är det vackraste och mest tårframkallande jag sett på länge.

Det innebär inte att Bobby Oduncus fight är över, men förhoppningsvis får han snart följe av en hel armé av kämpar.

|| Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan