Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

kulturKlimatförändringar

Rakel Chukri
Vi vägrar inse att apokalypsen har smygstartat

Vår bild av undergången präglas på gott och ont av konstens klimatdystopier. Det kan förklara varför veckans IPCC-rapport inte kommer leda till kraftfulla åtgärder.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Rök från löpelden färgar himlen röd bakom Poseidonstatyn på ön Evia i Grekland. Foto: AP/Petros Karadjias.

Annons

Det brinner och brinner och brinner i Octavia E Butlers kultförklarade roman ”Liknelsen om sådden” som översattes till svenska häromåret. Handlingen startar i Kalifornien år 2024 men hela planeten har gått åt helsike. Den globala uppvärmningen har fått havsnivåerna att stiga och torkan att breda ut sig. Mitt i allt detta vill den religiösa extremisten Andrew Steele Jarret, en senator från Texas, kandidera till president med budskapet: ”Make America great again”.

Det sistnämnda brukar ofta beskrivas som profetiskt eftersom den amerikanska författaren Butler släppte sin bok redan 1993. Hon förutsåg Trump, brukar det heta. Men romanens styrka ligger i skildringen av ragnarök. Det är närmast makaber läsning den här veckan när det fortsätter att brinna okontrollerat i delar av Kalifornien och Grekland samtidigt som världspressen fyllts av domedagsliknande nyhetstexter om den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC. Återigen repeteras det att klimatproblemen är ännu värre än vad forskare och allmänheten har trott.

Annons

Annons

Science fiction-författaren Octavia E Butler (1947–2006) kopplas ofta till den litterära genren afrofuturism. (Foto: AP/Joshua Trujillo.

Det stod klart för Octavia Butler redan på 1990-talet. ”Liknelsen om sådden” formulerades därför medvetet som en varning till vår tid. Romanens klimatkatastrofer kan inträffa om vi fortsätter ignorera allt vi ignorerar, konstaterade Butler i en intervju.

Butler berättade att hon själv varit medveten om den globala uppvärmningen sedan 1980-talet men att hon upplevde att de allra flesta ignorerade ämnet eftersom de verkade tro att miljöproblemen inte skulle påverka morgondagen. Hon hade alltså inget större hopp om sin egen generation, vilket förklarar varför romanens huvudperson är en tonåring – den femtonåriga flickan Lauren Oya Olamina.

”Människan har förändrat jordens klimat”, slår Lauren fast när hennes pappa hävdar att endast Gud kan ändra världen. Runtomkring henne har samhällsstrukturerna fullständigt vittrat sönder. Fattiga, desperata människor bygger murar för att hålla andra fattiga, desperata människor borta.

Lauren inser att de måste lämna sitt bepansrade kvarter och hitta en jordplätt där de i trygghet kan odla mat och överleva. Men pappan stretar emot. Deras bråk låter precis som vår tids debatter mellan Greta-generationen och makthavare.

”Du måste inte säga allt du tycker dig veta”, säger pappan, du gör alla en björntjänst – de blir bara panikslagna.

Lauren svarar: ”Men pappa, det är som att … som att strunta i att det brinner i vardagsrummet för att vi är i köket och husbränder är för läskiga att prata om.”

Annons

Det bränner till när Lauren klarsynt säger att de äldre fortfarande är ”förankrade i det förflutna och väntar på att den gamla goda tiden ska komma tillbaka. Men mycket har förändrats, och förändringarna kommer att bli större.”

Annons

Den slutsatsen kan appliceras på dagens situation där världsledare i ena stunden utlovar krafttag mot koldioxidutsläpp, och i andra stunden ger grönt ljus för just de industrier som förgiftar planeten. Kina, en av världens största miljöbovar, bygger fortfarande nya kolkraftverk. Joe Biden har åter anslutit USA till Paris-avtalet men godkänner ändå nya borrningstillstånd för oljeindustrin.

Som klimataktivisten Greta Thunberg påtalar i Vogue Scandinavia undviker många att prata om klimatkrisen eftersom de är rädda för att förlora sina jobb och sin popularitet. Enligt henne förklarar det varför klimatrörelsen framförallt leds av barn och människor på autismspektrat, de bryr sig inte lika mycket om vad andra tycker om dem.

Brand i nationalskogen Lassen i Kalifornien. Foto: AP/Noah Berger.

Men det finns ytterligare en central förklaring till varför den senaste IPCC-rapporten inte kommer leda till kraftfulla åtgärder. Vår bild av den totala miljökatastrofen liknar de skildringar som finns i Octavia Butlers ”Liknelsen om sådden” eller Cormac McCarthys ”Vägen” från 2006. Definitionen av en apokalyps är att hela samhället har raserats.

Annons

Nyhetsbilderna från bränder och översvämningar i Grekland, Kalifornien, Turkiet, Iran och Kina må skrämma oss. Den blodröda himlen ovanför turisterna på ön Evia må kopplas till medeltida bilder av helvetet. Men på de allra flesta håll fortsätter tågen att rulla och människor att gå till jobbet. Pandemins undantagslagar har ingen motsvarighet när det gäller miljöproblem.

Annons

David Attenborough är inne på det i boken ”Ett liv på vår planet”, som kom på svenska 2020. Han skriver: ”Jag måste ibland påminna mig om vilka förfärliga ting människor har gjort mot planeten under min livstid – solen går ju trots allt upp varje morgon och tidningen dimper ner i brevlådan. Men jag tänker i någon mån på det de flesta dagar. Går vi, i likhet med de stackars människorna i Pripjat [staden utanför kärnkraftverket Tjernobyl], likt sömngångare rakt mot katastrofen?”

Han har rätt i sak men ordet sömngångare leder tanken fel. Octavia Butler antydde att det trots allt finns något njutningsfullt i att se världen brinna. I hennes roman får drogen Pyro människor att starta bränder: ”Att se på de dansande eldslågorna och deras mönster ger ett mer intensivt och ihållande rus än sex.”

På ett sätt kan man säga att de flesta människor på jorden har blivit ett slags pyromaner. Vår konsumtion, som orsaker bränderna, ger oss trots allt njutning. Men så länge elden inte har förtärt allt ser vi ingen anledning att sluta. Vi är oförmögna att inse att apokalypsen inte ligger framför oss utan att den redan har smygstartat.

I romaner som ”Liknelsen om sådden” är det redan för sent. Men i vår tid kan vi fortfarande ta till oss uppmaningen från femtonåriga Lauren Oya Olamina: ”Vi måste fokusera på överlevnad så att livet kan vara något mer än att bara bollas mellan galningar, mördare, desperata människor och ledare som inte vet vad de gör.”

|| Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy