SVT-journalisten Belinda Olssons programserie ”Från savannen till Tinder”, handlar om – ja vad? Det är rörigt, men något i stil med att mäns hjärnor har fler impulser bakifrån och fram, och kvinnors från sida till sida, och att detta tillsammans med balansen av testosteron och östrogen leder till att män är mer rationella och kvinnor mer emotionella. Därför är det naturligt att det är fler män i militären, och fler kvinnor i sjukvården, att män är bra på bilar medan kvinnor är bättre på omsorg och relationer.

Det är onekligen pikant när naturvetenskap används för att bekräfta konservativa föreställningar om kön och tvärtom i en evig cirkel: det är såhär för att det bör vara så, det bör vara såhär för att det är så, och så vidare. Sådana rundgångar brukar göra forskare misstänksamma, men för Belinda Olsson är de tecken på sanning.

Redan 2014 ställde hon frågan om ”feminismen har gått för långt” i en serie tv-program och nu griper hon efter storsläggan: de biologiska argument som gärna tillskrivs tolkningsföreträde. Vid kroppen gör diskussionen halt. Det finns en tendens att leta efter något fast, odelbart och ovedersägligt, och hormoner och hjärnstrukturer tilldelas gärna den rollen.

Det gör att naturvetenskapen kan användas på ett lika självgott och förrädiskt sätt som när den och dess ideologiska spinndoktorer proklamerade att homosexualitet var en sjukdom, samer en underlägsen ras och kvinnan det svaga könet.

Belinda Olsson utser omedelbart hjärnforskaren Markus Heilig till sin guru. Han är tillräckligt överens med henne om att feminismen har gått för långt för att kunna agera korrektiv till alltifrån pedagogikforskare som framhåller socioekonomiska klyftor vad gäller skillnader i skolresultat, till historikern Yvonne Hirdman som med en kik i backspegeln varnar för vart biologiska förklaringsmodeller kan leda.

Men det mest intressanta med programserien är själva formen. Det är hejigt värre med tokhetsig klippning som ger illusionen av tempo fast själva innehållet står stilla och stampar. Markus Heilig släpas runt mellan Kolmårdens djurpark och gymmet – typiskt ”biologiska” miljöer antar jag – medan medicinforskaren och feministen Agnes Wold vallas på Naturhistoriska museet.

Aldrig möts de tu. Alla åsikter och forskningsrön medieras av en rastlös Belinda Olsson som plötsligt måste avbryta för ett experiment där tre goa Göteborgspar tävlar i vem som snabbast monterar ihop ett bord. Programmet dignar också av idiotiska illustrationer, som när Olsson säger att ”hjärnan är som en labyrint” medan vi ser henne gå runt i en trädgårdslabyrint.

Faktum är att till sin retoriska form liknar programmen rena konspirationsfilmer, exempelvis den famösa ”Zeitgeist”-serien (2007). Där drar den stressiga klippningen åt hjärntvätt: ingen hinner tänka, det är bara att liksom låta sig genomsköljas.

Hysteriskt slänger man fram kedjor av korrelationer – gärna en skön blandning av vetenskapligt belagda, anekdotiska och fabricerade – som om de vore orsakssamband. Sedan insinuerar man att ”eliterna” försöker dölja sanningen för oss. På så vis tillskriver man sina meningsmotståndare skumma politiska motiv medan man själv svär sig fri från ideologi.

Innehållet i Belinda Olssons program är självklart ett helt annat än i den djupt obehagliga ”Zeitgeist”, men med sin manipulativa stil lär hon oss absolut ingenting om hjärnan, könet och det sociala livet. Det här duger inte.

|| Malin Krutmeijer är film- och litteraturkritiker och skribent på kultursidan.

”Från savannen till Tinder” visas på SVT onsdag 21.30 och på SVT Play.