Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

kultur

Per Wirtén
Håll dig till höger, Svensson?

Svenska Dagbladets artikelserie ”Vänsterns avhoppare” är både besynnerlig och helt i takt med tidsandan.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Den 3 september 2017 var det 50 år sedan omläggningen till högertrafik. Då stängdes Kungsgatan i Stockholm av och veteranbilsfantaster samlades för att fira det historiska filbytet. Foto: Thommy Tengborg / TT

Annons

Under sommaren har Svenska Dagbladets kulturredaktion presenterat en artikelserie med ”vänsterns avhoppare”. Men det besynnerliga är att ingen av de hittills medverkande har hoppat av. Ingen gjort avbön. Ingen konverterat. Mer än författaren Kristian Lundberg, som gjorde det redan under förra århundradet.

Frågan är varför de ändå valt att skriva som avhoppare. Signalerar det pågående glidningar i kulturdebatten, en vilja att distansera sig, att böja sig en aning för nya vindriktningar? Att Göran Greider, Nina Lekander och Stina Oscarson (fortfarande) personifierar den så kallade kulturvänstern gör deras artiklar ännu mer besynnerliga.

Annons

I stället för att bryta med vänstern stretar de vidare med gamla vänsterdiskussioner som turnerats på olika vis i trettio år, men utan att den här gången tillföra något nytt: statens roll, mångkulturens villkor, migrationens former, fördelningspolitikens kollaps.

Annons

Nej, det är något annat, något mer oklart, outsagt — kanske ett tonläge — som väcker mitt intresse, som öppnar springor in till en ännu inte helt utvecklad samtidsanda: den nationella konservatismens. De verkar ringa in, och kanske även ansluta till, de inställda förhoppningarnas epok.

I kulturdebatten dristade sig skribenter, med väldigt olika och mer eller mindre radikala ståndpunkter, under några år till att tro att en mer rättvis ordning faktiskt var möjlig. Jag var en av dem. Vi fick uppenbart fel. Opinionerna vände i en annan riktning. Nu gäller det tydligen att avskilja sig tillräckligt från oss för att inte marginaliseras som orealistiskt otidsenlig. Är det därför Göran Greider påstår att ingen av alla dessa kulturskribenter förstått fördelningspolitikens betydelse, men utan några exempel? Sådan fräckhet imponerar inte. Kristian Lundbergs uppfattning att ”den radikala vänstern” styrt Sverige de senaste 25 åren och därför bär ansvar för de djupa missförhållandena imponerar lite mer, som underhållning.

Göran Greider säger att han numera föredrar politiker framför författare. Där bränner debatten till, tycker Per Wirtén. Foto: Emma-Sofia Olsson / SvD / TT /

I sin artikel skriver Greider att han numera föredrar politiker framför författare, eftersom de hela tiden måste ”förhålla sig till vanligt folk”. Där bränner det till på ett avgörande vis. Samhällskritikens intellektuella uppdrag har väl aldrig varit att följa folkopinionerna, utan i stället att försöka tolka och förstå den sociala verkligheten med hjälp av den egna livsåskådningen? Det är därför kulturdebatten, och även forskningen, ofta uppfattas som besvärlig, illojal och långt från ”vanligt folk” — men ändå i någon mening sann, som en hoppets omöjliga republik.

Annons

Annons

I början av 1920-talet kom den då inflytelserika österrikiska feministen Rosa Mayreders bok ”Sexualitet och kultur”. Den lästes över hela Europa. Hon argumenterade, ganska svårgenomträngligt men träffande, att samhällskrisen efter första världskriget orsakades av ett växande gap mellan hur man försökte vidmakthålla en gammal samhällsordning och den snabba ekonomiska respektive teknologiska utvecklingen. Hon menade att bara ett massivt kvinnligt genombrott på samhällets alla områden kunde överbrygga gapet.

När jag för något år sedan läste hennes bok slogs jag av likheten med samtidens Europa. Man kan på liknande vis nu identifiera kontinentens stora samhällskris som det växande gapet mellan de politiska opinionernas utvecklingslinjer och den sociala verklighetens faktiska villkor.

Det gap Mayreder beskrev för hundra år sedan omintetgjorde alla framåtsyftande reformidéer och utlöste i stället det europeiska sammanbrottet. Historien upprepar sig sällan, men olika mönster återkommer.

Det växande gapet var i huvudsak inte en höger–vänsterfråga på Mayreders tid, och är det inte nu heller, utan en mer omfattande samtidsanda: en samhällskultur, skrev hon.

När högerliberalismen fick sitt stora genombrott på 1990-talet med avregleringar och privatiseringar rimmade den med globaliseringen, digitaliseringen, produktionens omorganisering, viljan till rörlighet och den nya individualismen. Både den demokratiska socialismen och nyliberalismen tillhör den upplysningstradition som alltid försökt anknyta till verkligheten, även om de båda riktningarna befinner sig i konflikt.

Annons

Rosa Mayreders hundra år gamla förklaringsmodell av ett samhällsgap är giltiga idag, menar Per Wirtén. Foto: Wikimedia

Annons

Men den nationella konservatismen, som nu börjat styra breda skikt av de politiska opinionerna i Europa, representerar något annat: en storskalig verklighetsflykt, med det ”sunda förnuftet” som verksamt varumärke. Den befinner sig i ett slags krig med själva verkligheten, ungefär som den gjorde för hundra år sedan, och som kommunismen kom att göra under resten av 1900-talet.

Den italienska filosofen Norberto Bobbio skrev i boken ”Vänster och höger” att skillnaden avgörs av en enda fråga: jämlikheten. Vänstern kan bestå av liberaler, socialister och alla möjliga uppfattningar, men de förenas av att i alla lägen vilja minska ojämlikheten. I andra frågor har vänstern däremot alltid varit oenig.

Det har gjort den splittrad, men idérik och dynamisk.

Men jämlikhetsfrågan har under 2000-talet blivit alltmer mångfacetterad. Den handlar inte längre bara om klass utan även om kön, hudfärg, geografi, sexuell läggning och annat. Fördelningspolitiken behöver därför kompletteras med erkännande av rättigheter, undanröjande av nedhållande normer, ett uppror mot rasdiskriminering och patriarkalt våld, en uppgörelse med kolonialismen och antisemitismen, rätten till självdefiniering och mycket annat som gör jämlikhetspolitiken både flerskiktad och laddad av inre konflikter. Den nya konservatismen avvisar hela detta komplicerade spektrum. Den erbjuder en flykt från ojämlikhetens realiteter.

Annons

Förr var det demokratifrågan som delade vänstern. Nu är det i stället jämlikhetspolitikens innebörder som börjat spränga den.

Jag finner numera de mest relevanta försöken att tolka den sociala verkligheten — globaliseringen, europeiseringen av politiken, migrationen, jämlikhetsfrågorna — i konsten, litteraturen, forskningen och kulturdebatten. Politiken har däremot rört sig i riktning mot den konservativa verklighetsflykten. Jag har alltid, i likhet med Greider, trott på politiken. Men nu? Jag vet inte längre. Det är en omvälvande förändring som jag har svårt att få grepp om.

Jag förstår inte varför det just då, mitt i detta växande gap mellan de politiska opinionerna och den sociala verkligheten, blivit viktigt att distansera sig från den så kallade kulturvänstern, och framträda som ”avhoppare” fast man inte är det.

|| Per Wirtén är frilansskribent och författare.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy