”I morgon kommer talibanerna att börja överlämna sina vapen”, sa talibanernas talesperson Abdul Salam Zaeef i december 2001.

Knappt två månader tidigare hade USA invaderat Afghanistan eftersom talibanerna vägrade överlämna Usama bin Ladin.

Men i december, när talibanerna ville ge upp, vägrade USA gå med på deras villkor. Talibanerna skulle krossas fullständigt, eftersom de hade tillhandahållit al-Qaida en trygg plats att planera sina terrorattacker.

Så kriget fortsatte. Och fortsatte. I ofattbara tjugo år. Varför? Sanningen är att inte ens USA:s krigshökar visste vilka USA slogs emot – och varför – några månader in i kriget. Det avslöjades för två år sedan när Washington Post publicerade ”The Afghanistan papers”, en svidande uppgörelse med de lögner som amerikanska politiker och generaler matade omvärlden med under George W Bushs, Barack Obamas och Donald Trumps presidentskap.

Washington Posts reporter Craig Whitlock identifierade att vansinnet startade redan efter sex månader. al-Qaida hade då flytt till Pakistan så vem var fienden i Afghanistan när bin Ladin var borta? Whitlock konstaterar att makthavarna hade helt olika idéer om varför USA borde stanna kvar: Vissa ville förvandla Afghanistan till en demokrati, andra ville påverka kulturen och öka kvinnors rättigheter medan andra ville förändra regionens maktbalans mellan länder som Iran, Pakistan, Indien och Ryssland.

Förvirringen är parodiskt tydlig i ”The Afghanistan papers” som baseras på intervjuer med generaler, tjänstemän och presidenternas närmaste män. Den trestjärniga generalen Douglas Lute, som var krigsrådgivare åt både Bush och Obama, säger krasst i rapporten: ”Vi hade inte det vagaste begrepp om vad vi gjorde där.” USA lyckades inte ens få igång Afghanistans marknadsekonomi. Douglas Lute erkänner att den enda marknaden som fungerade  och blomstrade i landet var droghandeln.

Men den röda tråden i intervjuerna är lögnerna. Allmänheten fick aldrig veta hur katastrofalt dåligt kriget gick. Vita huset och Pentagon manipulerade ständigt statistiken över dödstal. Även under den söndergullade Barack Obamas tid pressades militära ledare att offentligt presentera nederlag som vinster.

Likheterna med propagandan under Vietnamkriget är slående. I den fantastiska dokumentärserien ”The Vietnam war” skildrar Ken Burns och Lynn Novick hur presidenterna internt sa att kriget inte gick att vinna. Ändå fortsatte de. John F Kennedy var orolig för att han skulle förlora nästa val om USA drog sig ur Vietnam. Lyndon B Johnson undrade ”varför i helvete” han skickade en massa ungdomar till ”den största jäkla röra" han någonsin sett.

Redan 1971 avslöjades ett hemligstämplat dokument från USA:s försvarsdepartement som 1965 beskrev att kriget till 70 procent handlade om att undvika ett förnedrande nederlag för USA.

Det för oss in på president Joe Bidens osanningar. Han förtjänar en viss respekt för att han faktiskt avslutar ett krig som saknat mening i över 19 år men hans påstående i veckan om att de afghanska soldaterna borde ha kunnat stoppa talibanerna var endast ämnat att upprätta USA:s sargade ego. Biden har gång på gång hävdat att det finns 300 000 afghanska soldater med god tillgång till vapen. I själva verket kan antalet soldater ha varit så få som 30 000.

Att Biden klamrar sig fast vid uppblåsta siffror är inte förvånande. I två decennier har USA skrutit om att man har tränat upp den afghanska armén så att den kan försvara landet på egen hand. Men i ”The Afghanistan papers” är misslyckandet ett faktum.

Omdömena är råa i intervjuerna. Någon säger att de afghanska säkerhetsstyrkorna var fyllda med omotiverade och inkompetenta soldater samt att afghanska befälhavare tog betalt av USA för tiotusentals soldater som inte existerade, så kallade spöksoldater. En annan amerikansk militär säger att en tredjedel av polisrekryterna verkade vara talibaner eller knarkare.

Påstående må vara överdrivna, men det faktum att talibanerna kunde inta Kabul utan att avlossa ett enda skott avslöjar att amerikanernas tjugo år långa insats knappast varit värd de ofattbara 20 000 miljarder kronor som kriget kostat USA.

Det grundläggande misstaget är att USA:s krigsstrategi alltid har varit paradoxal. Amerikanerna har trots allt bombat och dödat den civilbefolkning som man påstår sig vilja rädda och därmed gjort det lättare för talibanerna att rekrytera.

Ett hjärtskärande exempel finns i HBO-dokumentären ”Slaget om Marjah” från 2010 där en grupp marinsoldater lämnar över 10 000 dollar till en afghansk man vars barn precis har dödats i en bombattack. En av marinsoldaterna beklagar sorgen men tillägger snabbt att målet ju är att göra landet tryggare och mer välmående. Mannen som förlorat sitt barn stirrar ner i marken och säger: ”Mitt hjärta blöder fortfarande.” Tre månader senare gnäller några marinsoldater över att lokalbefolkningen inte velat döpa om torget i centrala Marjah till ”Frihetstorget”.

Ett Afghanistan styrt av talibanerna är en enorm mänsklig tragedi. En del av ansvaret ligger även på Afghanistans korrupta, inkompetenta regeringar samt Pakistan som verkar ha hjälpt talibanerna att växa. Men det är magstarkt att Joe Biden avslutar USA:s 20 år som ockupationsmakt med att spotta afghanerna i ansiktet genom att påstå att de inte velat kämpa för sitt eget land. Detta efter att kriget krävt 47 245 civila dödsfall och 66 000 döda afghanska soldater och poliser.

Biden försöker rädda USA:s anseende genom att skylla kaoset på barbarerna i Mellanöstern. Därmed utmanar han Donald Trump om att vara den mest lögnaktige presidenten i modern tid.

|| Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.