Jag borde väl ha insett det på förhand, men är inte beredd. Ett och ett halvt år på avstånd från scenkonstens bultande rum och något i en dör. Det må låta löjligt att gnälla över spillda föreställningar när sjukvården gått på knäna och människor dött i tusentals. Men när koreografen Sindri Runudde placerar en tajt ensemble i källarplanet på Inkonst, uppstår en tryckvåg genom lokalen. Ljudet från en ensam saxofon söker sig trevande genom det mörklagda rummet där publiken sitter på fyra sidor om spelplatsen. Rökmaskinen andas ut med en suck; fem figurer i t-shirts och jeans tonar fram i dimröken och låter oss bli påminda om, ja, vad?