Stefan Löfven har fått korv av Jimmie Åkesson. En kryddstark sak, kallad Die Hard 6.0. Den överräcktes vid Löfvens sista partiledardebatt i riksdagen, tillsammans med Jan Schermans reportagebok ”Den svenska korvresan”.

Förra året kom uppgifter från Hollywood om att planerna på den sjätte Die Hard-filmen med Bruce Willis officiellt skrotades. Den som vill ha något lika testosteronstint får vända sig till den chilipotenta korven med samma namn. Av sin återförsäljare beskrivs den som en ”ölpinne som trotsar tyngdlagen med aggressiv och despotisk blick”.

Åkessons gåva ska rimligen tolkas som en passning till sossarnas valfilm från 2018, där Löfven vid en korvkiosk berättar för biträdet – med rötter utanför Sverige – vad han vill ha: trygghet istället för skattesänkningar, höjda pensioner, skatter som går till skolelever och inte till riskkapitalister – ”och så vill jag ha en kokt med bröd!”

Valfilmen fick starkt genomslag. Löfven framstod som genuin i sin kärlek till den kokta, trygga korven i sitt skyddande fodral av tomma kolhydrater. Vegetarianer, LCHF-frälsta och dietister hade möjligen invändningar, men ingen kunde säga annat än att Löfven vid en korvmoj var rätt man på rätt plats.

Korv i bröd signalerar småstadstorg, fotbollsmatcher i snålblåst, en snabb blodsockerhöjning på vägen mellan Folkets Hus-mötena i Härnösand och Sundsvall. Att killen i luckan var något mörkare i hyn än Löfven visade att de där nya medborgarna inte är något farligt och främmande som måste envisas med konstiga kikärtor och koriander – även de kan slänga ihop något hemtamt och garanterat näringsfritt.

Åkessons scovillespäckade köttslang ger lika dubbla signaler. De nya folkhemsivrarna är inte rädda för främmande smaker. De har varit i Thailand och hetsat varandra att ta in de rätter som har flest chilifrukter på menyn. De må vara skeptiska till utländsk kultur om den är på utlänningarnas villkor, men likaväl som man kan spetsa folkdansromantik med ungerska demokratiidéer kan man ösa några kilo chili i den välbekanta korvsmeten.

På nittiotalet kallade seriefiguren Arne Anka dåtidens välsnaggade sverigedemokrater för ”falukorvsfascister” och fick duktigt med spö. Dagens SD har prydliga små sneda luggar och har slutat slåss med nävarna. Åkesson har korven som tillhygge. Gåvan till Löfven är förstås en provokation: vågar du dig på en sån här starking, Steffe? Löfven svalde omedelbart betet. ”Om nu den här korven är för stark för Åkesson så ska jag banne mig äta den”, meddelade han journalisterna.

Vi Hasseåtagesprängda erinrar oss sketchen där Hasse Alfredson och Gösta Ekman som statsmännen Kissinger och Sadat hetsar varandra att äta varsin ”rälig gråoda”. Och mer än till gamla revynummer går tanken till de omklädningsrum jag regelbundet tvingades bevista under uppväxten. ”Min korv är starkare än din”, låter märkligt välbekant.

Man hoppas att tävlingen om att vara mest råbarkat hårdhudad stannar vid korvarna och inte också omfattar politiken. Där är jag så svensk att jag tror att lagoma korvar är bäst.

Kalle Lind är krönikör och författare.