Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Kultur

Daniel Nilsson gjorde skruvad fotokonst av pandemins hemmakontor

Daniel Nilssons bilder under pandemin har vuxit ut till ett historiskt dokument. Nu utkommer hans fotobok ”Hemmakontor”. Foto: Hussein El-Alawi

Annons

Malmöfotografens humoristiska bilder i blixtbelysning har blivit till fotoboken ”Hemmakontor”. Johan Malmberg träffar honom hemma på S:t Knut.

I samma minut som vi ses inleder Lena Hallengren sin presskonferens. Något ironiskt, med tanke på ämnet.

”Folkhälsomyndighetens råd om att arbeta hemifrån tas bort.”

På Daniel Nilssons köksbord hemma på S:t Knut i Malmö ligger hans första och helt färska fotobok ”Hemmakontor”. I den dokumenteras ingående den historiska epok som Hallengrens ord i detta nu – på tisdagseftermiddagen den 7 september – sätter punkt eller åtminstone radikalt ändrar förutsättningarna för. Den tid då fyra av tio svenskar har jobbat hemifrån.

Annons

Annons

Själv flyttade han hem från sitt frilanskontor och i skuggan av smittspridningen förvandlades ett gästrum till kontor. På sensommaren föddes hans och flickvännens son. Och ett av hans lite äldre barn skulle följande höst få distansundervisning. Trångt och mysigt, som vi plötsligt lärde känna livet.

Men det fanns grannar till Daniel Nilsson som visade sig ha det än trängre.

– Ja, det var precis så idén föddes. På väg ner i källaren hörde jag knatter från ett källarkyffe, jag öppnade dörren och där satt min granne: ”Tjenare!”

Det var rätt komiskt, berättar Daniel Nilsson och fortsätter:

– Det var en så fantastisk bild ju! Jag hämtade kamerautrustningen och brände av en fet blixt för att få med alla detaljer. Från sladdarna i det kala utrymmet till tomatburkarna han hade pallrat upp skärmen med. När jag visade bilden för folk fortsatte tipsen strömma in: ”Min granne jobbar på ett pingisbord”, sa någon och ”min vän arbetar i en husbil”, sa en annan.

Det saknades bilder av hur människors liv påverkades rent konkret av pandemin, hur de levde. Det var själv ingången till fotografen Daniel Nilsson idé som nu blivit fotoboken ”Hemmakontor”.

Bild: Hussein El-Alawi

Idéns tydlighet slog honom med full kraft. Dittills hade tidningsredaktioner runt om i världen brottats med hur man bäst gestaltade pandemin i bild och deras svar var aningen anemiskt: tomma idrottsarenor, tomma gator, tomma torg. ”The great empty” kallade New York Times det i ett förvisso imponerande bildreportage 23 mars 2020 som skulle följas av många fler.

Annons

Det var alltså isande tomma miljöer, jämte hjärtskärande bildreportage från iva-salar världen runt som var pandemin i bilder?

Daniel Nilsson såg en annan berättelse, om människan och hennes mycket konkret förändrade livsvillkor. När han var uppe i tio bilder av hemmakontor hörde han av sig till tidningar. Men svaren var nedslående: antingen trodde redaktionerna att de redan hade dokumenterat detta genom ett par, tre bilder på någon som jobbat hemma eller så blev svaren som från ett par magasin: ”Ledsen, vi vågar inte chansa på att pandemin är kvar om ett par månader”.

Annons

Slutligen publicerade dock Svenska Dagbladet bilderna i oktober 2020, och kvaliteterna var så pass uppenbara att fler tidningar och tidskrifter följde efter.

– Jag tror att det som blev tydligt när man fick se fler bilder på samma gång, var att projektet var underhållande. Så många udda, finurliga lösningar. Och då alla togs på sängen av pandemin finns det något befriande spontant över det.

”Fotografer som Parr och Tunbjörk fångar ofta människor off guard, så att man kan skratta åt dem. Det händer inte i mina bilder, här är det väl snarare situationerna och miljöerna som blir lite lustiga”, säger Daniel Nilsson.

Bild: Hussein El-Alawi

Det brukar sägas att bra dokumentarister skiljer ut sig genom uthållighet och tidslängd. Det blir uppenbart när Daniels Nilssons "Hemmakontor” växte från enstaka bilder i en tidning till en bok (och den blir sannolikt utställning). En enkel men kongenial idé har vuxit till ett historiskt tidsdokument.

Likt giganter som Lars Tunbjörk och Martin Parr rymmer Daniel Nilssons fotografi detaljstudier i stark blixtbelysning. I släktskapet ligger också den osäkrade känslan; det är simultant skrattframkallande och tankeväckande. Daniel Nilsson är glad ifall humorn framgår, han tycker den är en stor del av poängen.

Annons

– Men fotografer som Parr och Tunbjörk fångar ofta människor off guard, så att man kan skratta åt dem. Det händer inte i mina bilder, här är det väl snarare situationerna och miljöerna som blir lite lustiga.

I den oftast akademiska medelklass som befolkar dessa hemkontor finns en viss förförståelse för projektet, ett slags samspel som man som betraktare känner av. Fotoobjekten är inte rädda för att te sig lite fånigt utlämnade; en arkitekt som förväntas vara extremt stilren sittande i ett barnrum med ett överdåd av leksaker blir onekligen komiskt.

Annons

– Jag hade en ”snyggare” bild av museimannen Björn Magnusson Staaf till exempel, men han tyckte själv att det var roligt med de här smutsiga fötterna som syntes. Den sortens samspel var förstås viktigt för hela projektet.

Daniel Nilsson arbetar liksom många svenskar hemma sedan halvtannat år. Under tiden har han fått barn – och haft barn med distansundervisning – så han känner igen sig i sina fotoobjekts anpassningsförmåga till nya omständigheter.

Bild: Hussein El-Alawi

”Hemmakontor” har tillkommit med raketfart för att vara en fotobok. Med träffsäkert förord av Daniel Nilssons före detta Offsidekollega Henrik Ekblom Ystén och vidstående berättelser till bokens 51 porträtt landar den alltså exakt samtidigt som restriktionerna hävs.  

Så, är det en historisk period som vi nu lämnar bakom oss, tror du?

– Man får väl tro att delar av detta permanentas. Hur byggs framtidens hus när vi inte längre vill ha öppen planlösning? Kommer arbetsgivarna verkligen tvinga in folk till arbetsplatserna? Detta i kombo med miljötänk gör att jobbresor ersätts av digitala möten? Flyttar folk ut från städerna nu?

Annons

Det enda som hävda restriktioner säkert sätter punkt för är kanske de mest improviserade crazy hemmakontoren. Fotografen har redan sett dem börjat omvandlas till lite mer prydliga miljöer med nya lampor och bord. Betyder det att projektet avslutas för gott?

– Det är nog ingen dum idé att se vad som hänt med dem om ett år eller så. Man blir ju lite nyfiken.

Johan Malmberg är medarbetare på kulturredaktionen.

Erik Adlers, mjukvaruingenjör. ”Det var med Erik mitt projekt började. Det var april 2020 och vi hade precis alla tvingats hem från våra arbete, för egen del från mitt frilanskontor i Malmö. När jag skulle gå ner i källaren hemma på S:t Knut där jag bor, hörde jag knattret från tangenter och tittade in i ett källarförråd och där satt han, Erik. Jag frågade om jag fick fotografera honom, hämtade en rejäl blixt för att kunna lysa upp i halvmörkret. Så satte sig direkt både det här projektets idé och utformning. Erik med sin skärm på tomatburkarna och... mindre mysiga källare. Och snart en massa andra som på olika finurliga vis löst sin akuta jobbsits och fixat sina hemmakontor.”

Bild: Daniel Nilsson

Arieta Mujay Bärg, kreativ konsult/ marknadsstrateg. ”Före pandemin pendlade hon till jobbet i England. Nu fick hon lyfta in trädgårdsbordet, som stod på balkongen hemma i lägenheten i Malmö, och pynta det med en gul duk som matchade den uppblåsbara figuren. 'Vad är det där för Homer Simpson-ben som sticker in i bilden' undrade hennes kollegor. Och hon fick berätta att det var ett känt konstverk, Niki de Saint Phalles 'Nana'. Det är roligt hur nya miljöer ger nya samtalsämnen med gamla kollegor. Frågan är vad som händer på sikt med pendlare som Arieta, har man märkt att arbetet funkar digitalt och sparar man då in på flygresorna?”

Bild: Daniel Nilsson

Li-Lie Chemnitz, projektledare. ”Hon flyttade runt i lägenheten: ett tag vid bardisken i köket, sedan kanske barnens rum och när de kom hem låste hon in sig i garderoben. Det är nåt fint med att inte ens det stör ens arbete. Hon bor i Stockholm där många förstås bor lite mindre, men man kan ju verkligen fråga sig om vad dessa medelinkomsttagare tänker sig just nu. är de beredda att flytta tillbaka till arbetsplatserna, eller trivs de lite för bra hemma. Stockholms befolkning har minskat under pandemin, så helt klart har hemarbetet varit början på något nytt. Frågan är bara vad?”

Bild: Daniel Nilsson

Björn Magnusson Staaf, lektor i museologi. ”Han var glad att han hade satt upp en färgglad rullgardin, och att han fått bättre inblick i fruns arbete. Nu möttes de i köket som var deras nya fikarum. Han uttryckte det ganska fint när han sa att hemarbetet inte var jobbigt utan snarare en förmån, något lärorikt. Man får säga att folk verkligen har varit tillmötesgående och generösa i projektet, de har fattat grejen med att det får se lite komiskt ut. Det fanns en annan bild på honom, men han tyckte själv att det vara ganska talande med att det nu syntes hur man kunde gå med smutsiga fötter till jobbet.”

Bild: Daniel Nilsson

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy