Malmöfotografens humoristiska bilder i blixtbelysning har blivit till fotoboken ”Hemmakontor”. Johan Malmberg träffar honom hemma på S:t Knut.

I samma minut som vi ses inleder Lena Hallengren sin presskonferens. Något ironiskt, med tanke på ämnet.

”Folkhälsomyndighetens råd om att arbeta hemifrån tas bort.”

På Daniel Nilssons köksbord hemma på S:t Knut i Malmö ligger hans första och helt färska fotobok ”Hemmakontor”. I den dokumenteras ingående den historiska epok som Hallengrens ord i detta nu – på tisdagseftermiddagen den 7 september – sätter punkt eller åtminstone radikalt ändrar förutsättningarna för. Den tid då fyra av tio svenskar har jobbat hemifrån.

Själv flyttade han hem från sitt frilanskontor och i skuggan av smittspridningen förvandlades ett gästrum till kontor. På sensommaren föddes hans och flickvännens son. Och ett av hans lite äldre barn skulle följande höst få distansundervisning. Trångt och mysigt, som vi plötsligt lärde känna livet.

Men det fanns grannar till Daniel Nilsson som visade sig ha det än trängre.

– Ja, det var precis så idén föddes. På väg ner i källaren hörde jag knatter från ett källarkyffe, jag öppnade dörren och där satt min granne: ”Tjenare!”

Det var rätt komiskt, berättar Daniel Nilsson och fortsätter:

– Det var en så fantastisk bild ju! Jag hämtade kamerautrustningen och brände av en fet blixt för att få med alla detaljer. Från sladdarna i det kala utrymmet till tomatburkarna han hade pallrat upp skärmen med. När jag visade bilden för folk fortsatte tipsen strömma in: ”Min granne jobbar på ett pingisbord”, sa någon och ”min vän arbetar i en husbil”, sa en annan.

Idéns tydlighet slog honom med full kraft. Dittills hade tidningsredaktioner runt om i världen brottats med hur man bäst gestaltade pandemin i bild och deras svar var aningen anemiskt: tomma idrottsarenor, tomma gator, tomma torg. ”The great empty” kallade New York Times det i ett förvisso imponerande bildreportage 23 mars 2020 som skulle följas av många fler.

Det var alltså isande tomma miljöer, jämte hjärtskärande bildreportage från iva-salar världen runt som var pandemin i bilder?

Daniel Nilsson såg en annan berättelse, om människan och hennes mycket konkret förändrade livsvillkor. När han var uppe i tio bilder av hemmakontor hörde han av sig till tidningar. Men svaren var nedslående: antingen trodde redaktionerna att de redan hade dokumenterat detta genom ett par, tre bilder på någon som jobbat hemma eller så blev svaren som från ett par magasin: ”Ledsen, vi vågar inte chansa på att pandemin är kvar om ett par månader”.

Slutligen publicerade dock Svenska Dagbladet bilderna i oktober 2020, och kvaliteterna var så pass uppenbara att fler tidningar och tidskrifter följde efter.

– Jag tror att det som blev tydligt när man fick se fler bilder på samma gång, var att projektet var underhållande. Så många udda, finurliga lösningar. Och då alla togs på sängen av pandemin finns det något befriande spontant över det.

Det brukar sägas att bra dokumentarister skiljer ut sig genom uthållighet och tidslängd. Det blir uppenbart när Daniels Nilssons "Hemmakontor” växte från enstaka bilder i en tidning till en bok (och den blir sannolikt utställning). En enkel men kongenial idé har vuxit till ett historiskt tidsdokument.

Likt giganter som Lars Tunbjörk och Martin Parr rymmer Daniel Nilssons fotografi detaljstudier i stark blixtbelysning. I släktskapet ligger också den osäkrade känslan; det är simultant skrattframkallande och tankeväckande. Daniel Nilsson är glad ifall humorn framgår, han tycker den är en stor del av poängen.

– Men fotografer som Parr och Tunbjörk fångar ofta människor off guard, så att man kan skratta åt dem. Det händer inte i mina bilder, här är det väl snarare situationerna och miljöerna som blir lite lustiga.

I den oftast akademiska medelklass som befolkar dessa hemkontor finns en viss förförståelse för projektet, ett slags samspel som man som betraktare känner av. Fotoobjekten är inte rädda för att te sig lite fånigt utlämnade; en arkitekt som förväntas vara extremt stilren sittande i ett barnrum med ett överdåd av leksaker blir onekligen komiskt.

– Jag hade en ”snyggare” bild av museimannen Björn Magnusson Staaf till exempel, men han tyckte själv att det var roligt med de här smutsiga fötterna som syntes. Den sortens samspel var förstås viktigt för hela projektet.

”Hemmakontor” har tillkommit med raketfart för att vara en fotobok. Med träffsäkert förord av Daniel Nilssons före detta Offsidekollega Henrik Ekblom Ystén och vidstående berättelser till bokens 51 porträtt landar den alltså exakt samtidigt som restriktionerna hävs.  

Så, är det en historisk period som vi nu lämnar bakom oss, tror du?

– Man får väl tro att delar av detta permanentas. Hur byggs framtidens hus när vi inte längre vill ha öppen planlösning? Kommer arbetsgivarna verkligen tvinga in folk till arbetsplatserna? Detta i kombo med miljötänk gör att jobbresor ersätts av digitala möten? Flyttar folk ut från städerna nu?

Det enda som hävda restriktioner säkert sätter punkt för är kanske de mest improviserade crazy hemmakontoren. Fotografen har redan sett dem börjat omvandlas till lite mer prydliga miljöer med nya lampor och bord. Betyder det att projektet avslutas för gott?

– Det är nog ingen dum idé att se vad som hänt med dem om ett år eller så. Man blir ju lite nyfiken.

Johan Malmberg är medarbetare på kulturredaktionen.