– Det vi vill är att göra en utredning om förstatligande. Det är det viktigaste valkravet och i förhandlingar vid en eventuell valvinst, säger Anders Lundström.

Om ett år är det val, och då ska över 4 500 politiska uppdrag i landets 21 regioner så småningom fördelas. Med jämna mellanrum blossar debatten upp: Vem vill ha regionerna?

Pandemin gjorde det tydligt att regionerna gick sina egna vägar och att beredskapen inte var god. Det fanns inte tillräckliga lager av skyddsutrustning. Testning och vaccinbokning organiserades på olika sätt.

Regeringen och regionerna bråkade om kostnader. I skarpt läge 2020 fick Socialstyrelsen därför i uppdrag att samordna covidvårdplatser och skyddsutrustning.

För regionrådet Anders Lundström, som också är ordförande i Helsingborgs sjukhusstyrelse, blev detta ännu ett argument för att förstatliga sjukvården.

– Vi kan konstatera att vården är ojämlik och behöver förändras. Vissa borgerliga partier vill ha mer vårdval och mer marknadsstyrning. S säger: mer personal och mer pengar. Men båda vägarna har prövats över åren och vården har inte blivit bättre.

Det behövs en tredje väg, menar han. Men hur statlig sjukvård skulle organiseras har KD inga konkreta svar på. Det är vad partiet vill utreda.

Tanken är ändå att landets sex sjukvårdsregioner, idag enbart samarbetsorganisationer, skulle vara utgångspunkten i ett delvis centraliserat system. Fast utan beskattningsrätt och direktvalda politiker.

I Skåne har det borgerliga regionstyret där KD ingår gått motsatt väg och inrättat politiska styrelser på alla åtta sjukhus. För att decentralisera beslut och låta medborgarna ha närmare till sina vårdpolitiker.

Anders Lundström är en del av detta - men han oroas inte för att ett förstatligande skulle föra beslut om sjukvård, kollektivtrafik och kultur längre ifrån skåningarna.

– Frågan är då: är de danska, finska och norska systemen mer odemokratiska fast de har mer statlig styrning?

Hans bästa argument för att avskaffa dagens regioner är: effektiviteten.

Att det inte är rimligt att landets regioner bygger sjukhus utan att kolla med varandra, att man köper in olika digitala journalsystem, att det inte finns någon nationell vårdkö.

Anders Lundström har inget stöd från kollegor inom regionpolitiken för att sjukvårdens problem kan lösas med centralisering. Han ger dem en gliring:

– Det kanske är starkt uttryckt, och Carl Johan (Sonesson) är en stabil landsfader för Skåne. Men idag har vi 21 småpåvar i Sverige och det finns över 4 000 politiska uppdrag som skulle försvinna om regionerna avskaffades.

– Om min position står i vägen för jämlik och bra vård så kan jag sluta imorgon. Jag har min tjänst som arkivarie vid Lunds universitet. Men det finns nog andra som skulle ha det svårare.

Sveriges minsta region befolkningsmässigt, Jämtland, har 130 000 invånare och flera andra ligger runt 200 000. Hälften av Sveriges befolkning bor i de tre största regionerna Skåne, Västra Götaland och Stockholm.

Flera riksdagspartier ser ett behov av färre men större regioner, och kanske starkare statlig styrning av vårdutbudet. En utredning föreslog nyligen att ett statligt förvaltningsbolag ska ta över ägande av sjukhus och regionbyggnader.

Men inget annat riksdagsparti vill skrota dagens regioner.

Regionpolitiker i Skåne fnyser åt KD:s idéer om förstatligad sjukvård.

– Vi politiker älskar att rita boxar och flytta ansvar. Mitt bästa argument för nuvarande regioner är att man bara tappar tempo på att göra en massa organisationsförändringar, säger Anna Mannfalk (M).

– Oavsett var man sätter gränserna så behövs samarbete. Nationellt för den högspecialiserade vården, men också med kommunerna där de behöver medicinsk kompetens i äldrevård, för psykisk ohälsa, i elevhälsovården.

Då är de nuvarande regionerna en bra nivå i mitten, menar Anna Mannfalk.

Hon är regionråd i Skåne, men också ordförande i samarbetsorganisationen Södra sjukvårdsregionen som omfattar Skåne, Blekinge, Kronoberg och södra Halland. Mellan dem går strömmar av patienter dit det finns operationskapacitet, vårdplatser eller specialkompetens.

Anna Mannfalk kan tänka sig färre regioner, och att mer statlig styrning behövs för att exempelvis introducera nya behandlingar och läkemedel.

– Men jag delar inte uppfattningen att regionerna inte samarbetade under pandemin. De uppgifter som Socialstyrelsen fick skötte de inte särskilt bra, de har varken kompetens eller förmåga som jag ser det.

– På inköpssidan var det Skåne, Stockholm, Västra Götaland och Östergötland som gick ihop och upphandlade läkemedel och skyddsutrustning och sedan fördelade till övriga regioner.

Regionrådet Henrik Fritzon (S) betonar också regionernas roll som den naturliga mellannivån för hälso- och sjukvården. Han trycker på vikten av att politiker nära medborgarna fattar beslut om stort och smått i sjukvården.

– Det är frågor som engagerar. Om politikerna fattar beslut om att exempelvis försämra öppettider på en akutmottagning så får de kritik, det blir debatt i media. Det är en levande stark demokrati.

– Skulle man ersätta det med någon sorts statligt system - jag vet inte hur de som vill det tänker sig - skulle den mesta vården drivas av en stor sjukvårdsmyndighet. Utan demokratisk styrning på det breda sätt som vi pratat om på regionnivå.

Henrik Fritzon har tidigare styrt Region Skåne, och är nu i opposition. Det finns problem som regionerna måste hantera för att behålla förtroendet, som att få ner vårdköerna. Där borde staten skärpa sanktionsmöjligheterna när vårdgarantin inte uppfylls, anser han.

Och regionerna får ta på sig skulden för att det inte fanns beredskapslager, som de var skyldiga att upprätta.

Men Henrik Fritzon tror inte alls på regionernas död. Tvärtom tror han att de får en allt viktigare roll, eftersom människor numera rör sig i vidare cirklar till utbildning och arbete.

– Den analysen hade jag nog förmått göra även om jag inte var regionpolitiker själv! säger han och tar ett exempel:

– Förr låg det mesta av kollektivtrafiken på kommunerna med stadsbussar, arbetspendlingen låg inom de gränserna. Nu är det regionerna som driver bussar och tåg eftersom utvecklingen är sådan.

Våra grannländer Danmark, Norge och Finland har alla i stort sett en statligt styrd sjukvård, med en handfull regioner för samordning av den specialiserade sjukvården.

I Sverige har förstatligad sjukvård inte alls politiskt stöd. Men pandemin har inneburit en vindkantring - fler höjer rösten för ökad nationell styrning.

Sofia Rydgren Stale är ordförande i Läkarförbundet. Hon är född och uppvuxen i Helsingborg, utbildad i Malmö-Lund och ser nu ut över Vårdsverige från Kristianstad där hon bor och har tjänst.

– Vi har som 21 olika länder i hälsa och sjukvård, man kan se att det finns skillnader i tillgång i landet beroende på postnummer. Väntetiderna ser olika ut och staten skulle på ett mycket tydligare sätt skulle kunna samordna vårdköerna, säger hon.

Blicken riktas också över Öresund, till Danmark där den planerade vården också drogs ner kraftigt under pandemin.

– Men de hade kapacitet att komma igång igen mycket snabbare – och där har ju staten ett tydligare ansvar för styrning och finansiering, man har lyckats beta av vårdköerna i högre takt, säger Sofia Rydgren Stale.

Från sitt fackliga perspektiv vill hon också se ett nationellt styrning av läkares utbildningstjänster, det som krävs för att få legitimation och specialisering. Och gärna en primärvårdsreform med lagstadgad rätt till fast läkarkontakt.

Förvaltningsforskaren Louise Bringselius i Lund ser regionernas vara eller inte vara som ett intressant fält. Men hon engagerade sig i debatten för att den urartade i förenklingar.

– En del säger: avskaffa regionerna. Andra menar att allt ska vara som idag, regionerna är duktiga. Hela diskussionen riskerade att gå i baklås när ytterligheter ställdes mot varandra, säger hon.

Lösningen borde kunna vara ett mellanting, ett ökat statligt engagemang och att lösa upp den ”beröringsskräck” som hon menar finns från staten för att tassa in på det kommunala/regionala självstyret.

– Mycket har låst sig där. Man har inte kunnat säga att det kanske gynnar alla om Socialstyrelsen får ett större mandat. Men vi kan inte ha sådana no-go zoner när det är så uppenbart att vi behöver samordna regionerna på ett annat sätt, säger Louise Bringselius.

Några saker som hon själv föreslagit i debattartiklar är ökad nationell styrning av vårdköer, nya digitala journalsystem och beredskapslager. Större inflytande för vårdprofessionen. Och framförallt - stärkt statlig tillsyn av sjukvården.

Pandemin gjorde en rad brister i samarbetet och den nuvarande sjukvårdsstrukturen tydliga. Det öppnar ett förändringsfönster just nu, menar hon.

– Regionerna hade olika metoder, tempo och det blev synligt för medborgare och politiker. Det är positivt att det äntligen kommit upp på bordet – detta borde man tagit itu med för länge sedan! säger Louise Bringselius.

Men att staten skulle vara huvudman för regionerna och sjukvården avfärdar hon som orealistiskt. Det går utöver statens traditionella ansvar för styrning, samordning och tillsyn.

– Välfärdssektorns dagliga arbete har man inte koll på i regeringskansliet. Hur det ser ut på vårdgolvet förstår man inte riktigt, och befinner sig för långt ifrån.

Och den som vill jämföra med Danmark ska komma ihåg en sak – där råder starkt ministerstyre, påminner Louise Bringselius.

Vad skulle ett förstatligande innebära rent praktiskt? Ett ”förstockholmande” varnar hon.

– Ett socialdepartementet som växte enormt och fortsatte rekrytera personal från Stockholmsområdet, troligen Region Stockholm. Är det de tjänstemän som är lämpliga att styra hela Sveriges sjukvård? frågar Louise Bringselius retoriskt.

– Jag tror inte att Skåne tyckt det var jättebra.

Även om Louise Bringselius tycker att mellanvägar är bra, finns det en lösning hon inte förordar: Sammanslagning till färre regioner.

– Jag tror att det vore den sämsta lösningen. Som forskare kan jag bara säga att större organisationer tenderar att bli mer rigida och ineffektiva.

-------

Dessa frågor ställde vi till alla riksdagspartier, och fick svar från vårdpolitiska talespersoner eller partiets pressavdelning.

1) Bör Sverige ha kvar 21 regioner ?

2) Vill ert parti se en ökad statlig styrning av sjukvården? På vilka områden i så fall?

Vänsterpartiet:

1) Vänsterpartiet tror inte på att göra staten huvudman för hela sjukvården, med maximal privatisering som steg två som vissa vill. Ett exempel på detta är systemet inom skolområdet som inte visat sig ha medfört ökad jämlikhet, utan istället lett till ökad segregation och ojämlikhet.

2) Det finns all anledning att utforma en ny statlig styrning för ökad jämlikhet men också ökat lokalt och professionellt handlingsutrymme där det är lämpligt

Exempelvis är det rimligt att investeringar i patientjournalsystem och annan digital infrastruktur hanteras av staten, liksom större fastighetsinvesteringar, vårdköer, beredskapslager, läkemedelslistor, biobanker och precisionsmedicin.

Socialdemokraterna

1) Socialdemokraterna har länge haft uppfattningen att Sverige borde ha färre och större regioner.

2) Pandemin har visat att det behövs en ökad statlig styrning när det gäller exempelvis sjukvårdens beredskap. Sjukvården behöver samordnas mer på nationell nivå och i det arbetet har staten en viktig roll. Det gäller inte minst i arbetet med att hantera den vård som behövde skjutas upp under pandemin.

Miljöpartiet (Nicklas Attefjord):

1) Nej, vi bör ha färre och större regioner gärna i enlighet med det förslag som indelningskommittén tog fram 2016.

2) Ja och nej, staten behöver både öka sin närvaro och vara tydlig med tex nationella mål för att nå en jämlik vård, samtidigt behöver man minska detaljstyrningen inte minst med olika korta statsbidrag.

Centerpartiet (Anders W Jonsson)

1) Det viktigaste för oss är att människor får en bra och nära vård. Vi tror därför att det är bra att ha regioner som ansvarar för sjukvården så att beslut kan fattas nära människor som berörs. Och att de är tillräckligt stora för att kunna hantera all den typ av vård som invånarna kräver. Av just det skälet kan vi tänka oss färre och större regioner.

2) Ja, det behövs en ökad statlig styrning och samordning på områden som att sätta kvalitetsnivåer och följa upp dessa, diagnostiska och terapeutiska rutiner samt IT-infrastruktur.

Liberalerna (Lina Nordquist):

1) 21 regioner är inte optimalt, men Liberalerna tror inte att vad svensk sjukvård behöver allra mest är en omfattande omorganisation. Regioner med stort samarbete bör gå samman, men vi tror inte att ett generellt förstatligande kommer att lösa sjukvårdens problem.

2) Ja. Staten behöver ta ett större strategiskt ansvar än idag, tex för beredskap, kompetensförsörjning och jämlik vård. Däremot är det kostsamt både i pengar och i arbetsvillkor med detaljstyrning och överbyråkrati.

Kristdemokraterna

1) Vi föreslår att staten får huvudansvar för sjukvården så att en högkvalitativ, effektiv och jämlik vård kan ges på lika villkor till hela befolkningen.

2) Kristdemokraterna föreslår bland annat att en nationell vårdförmedling upprättas för att nyttja all tillgänglig vårdkapacitet i landet för att minska vårdskulden.

Moderaterna

1) Vi har inget förslag om att förstatliga vården genom att ta bort regionerna. Det råder samsyn kring att svensk hälso- och sjukvård är ett mycket komplext system där många nivåer och huvudmän är ansvariga för såväl finansiering som utförande av verksamhet.

2) Det nationella ansvarstagandet och ledarskapet måste stärkas när det handlar om att säkerställa att alla patienter får rätt vård i rätt tid av hög kvalitet.

Sverigedemokraterna (pressavdelningen):

1) Vi motsätter oss inte de 21 regionerna. Däremot vill vi se ökad statlig styrning av sjukvården. Idag är det ett problem att varje region kan sätta sina egna regler, vilket i princip innebär att vi i praktiken har 21 olika regelverk och rutiner för sjukvården.

2) Ja. Ett gemensamt regelverk för all sjukvård skulle underlätta för både vårdtagare och personal, samtidigt som det skulle förenkla den byråkratiska processen och göra sjukvården mer rättssäker. Det skulle likväl innebära nya möjligheter till effektivisering, med minskade kostnader som följd.