Pildammen var en gång en liten bäck

som på kartan blitt en stor grön fläck

En stad måste ha tillgång till friskt vatten för att kunna växa. Redan på den danska tiden – på 1580-talet – blev Malmö först i dagens Sverige med en kommunal vattenledning. Med dubbla urholkade trädstammar ledde man vattnet två kilometer från Magistratsvången till en mindre reservoar med vattenkonst på Stortorget.

Vattnet kom från en liten bäck, senare kallad Korrebäcken. Det finns uppgifter om att det redan på 1480-talet fanns en fördämning i bäcken. Den "gamble watten dammen", som finns markerad på kartor redan på 1670-talet, ska ha legat strax väster om korsningen Rönneholmsvägen och Carl Gustafs väg.

Den dammen var emellertid otillräcklig varpå en ny fördämning påbörjades 1674. En anställd fick i uppdrag att mot 40 årliga riksdaler underhålla den nya dammens fördämningar och slussar. I uppdraget ingick också att plantera pilträd runt om för att på så sätt förstärka Pijhldammen, som den hette 1678.

Magistratsvången med dammen var en så kallad donationsjord, det vill säga ett område som sedan Erik av Pommerns tid på 1400-talet var Malmöborgarnas gemensamma mark. Dessa åkrar och ängar kom att under flera sekel och fram till 1800-talets mitt att tillhöra magistraten, det vill säga borgmästare och rådmän.

När det på 1800-talet visade sig att vattentillgången i den snabbt växande staden och dess allt fler fabriker var otillräcklig tvingades man se sig om efter nya lösningar. De var också en fråga om att höja kvaliteten på vattnet sedan koleran drabbat staden i olika omgångar.

Efter olika förslag beslöts det att man vid den gamla Pildammen skulle anlägga en filteranläggning med sandbädd och en ny mindre damm. Efter filtrering leddes vattnet till en reservoar som låg på kullen där vattentornet ligger idag.

Anläggningen stod klar 1863, men vattenbristen bestod. Stora Pildammen fördjupades 1866 och året efter uppfördes Malmös första moderna vattenverk norr om dammarna.

Vattnet pumpades ut med ångmaskiner i nya järnledningar in till staden. Men Malmö törstade efter mer vatten. Ett nytt modernt vattenverk uppfördes på 1870-talet vid Bulltofta med ett vattentorn på Kirseberg.

Läs mer om vattenverket vid Pildammarna

Några år in på det nya seklet uppfördes ett vattentorn vid Pildammarna, efter ritningar av Harald Boklund. När tornet stod färdigt 1903 visade det sig att vattentrycket likväl inte räckte till att fylla alla nyinstallerade vattenklosetters spolbehållare på de övre våningsplanen i stadens bättre kvarter. Tio år senare började man därför att bygga ett ännu högre vattentorn vid Södervärn.

Dammarna kom även att få en annan funktion, vintertid. I mitten av 1800-talet introducerades den bayerska bryggerimetoden, det vill säga underjäst öl som lämpade sig väl för storskalig produktion men som krävde kylning. Innan man införskaffade kylmaskiner behövde man stora mängder is.

Även apoteken och sodavattenfabrikerna använde sig av is. Vid Pildammarna sågade man isblock som sedan lagrades i speciella ishus. Apoteket Lejonet höll sig med ett ishus i anslutning till dammen.

I 1896 års adresskalender listas bryggaren Nils Larsson som arrendator av fastighet nummer 45, en tomt där områdets äldsta byggnad ligger än idag. Om den byggnaden, som idag används av en uteförskola, är ett gammalt ishus låter vi vara osagt. Men omöjligt är det kanske inte.

I slutet av 1800-talet uppstod en tvist kring vem som hade rätt till Magistratsvången, den urgamla donationsjorden. År 1892 utföll en dom till stadens och Malmöbornas fördel. Det gjorde det möjligt för Malmö Planteringsförening att lägga fram ett förslag om att stycka en del av stadens mark i mindre lotter och hyra ut dessa till ”dem av arbetarbefolkningen som finna nöje uti att på lediga stunder egna sig åt trädgårdsskötsel och plantering”.

Den 1 april 1895 invigdes Pildammskolonin, det första anlagda koloniområdet i Sverige, strax öster om vattentornet. Där kom även att anläggas en friluftsteater, alldeles vid tornet vars slänt fick tjäna som läktare, samt ett kafé med komediennen Olga Hellqvist som förestånderska – senare Olgas kafé.

Läs mer: Koloniträdgården – en grön dröm som bar frukt och Friluftsteaterns entré

Den Nordiska industri- och slöjdutställningen som arrangerades 1896 hade signalerat att Malmö hade storstadsambitioner. Malmö hade expanderat lavinartat under 1800-talet. I runda tal fördubblades befolkningen vart tjugofemte år. År 1900 låg befolkningssiffran på lite drygt 60 000. År 1914 var staden på väg att spränga 100 000-vallen.

Det var dags att inträda i de europeiska storstädernas krets. Varumärket Malmö skulle stärkas. Initiativtagaren C O Wahlgren och Malmö industriförening skissade på en ännu större utställning som skulle inkludera länderna runt Östersjö: Sverige, Danmark, Tyskland och Ryssland.

Val av utställningsområde diskuterades i flera år. Fördelen med Magistratsvången var flera. Området var i stort sett i avsaknad av befintliga byggnader, så när som på apotekets ishus och byggaren Nils Larssons tegelhus – som under utställningen förvandlades till brandstation.

Närheten till gamla staden och södra förstaden var också ett bonus och dammen fick en central och förskönande roll i utställningsarkitekten Ferdinand Bobergs vita landskap av paviljonger, torn och restauranger. Dessutom kunde man arrangera de Baltiska spelen på Malmö idrottsplats som hade invigs 1896 och på området fanns även plats för den stora Lantbruksutställningen som skulle hållas parallellt.

Läs mer om Baltiska utställningen, Baltiska spelen och Lantbruksutställningen här: En milstolpe i Malmös historia, Spelen som satte bollen i rullning och Det glömda mötet i Baltiskans skugga.

Baltiska utställningen blev en storartad succé och en milstolpe i Malmös historia. Men den rådande optimismen, med framtidstro och blomstrande ekonomisk tillväxt, sköts i sank av första världskriget. Baltiska utställningen blev den sista manifestationen av jugendstil i Sverige.

Tyskarna lämnade Baltiska utställningen och som lök på laxen rasade det stora tornet – världen då högsta träkonstruktion – i backen efter en storm den 28 september. Några dagar senare stängde utställningen.

Under de efterföljande månaderna 1914 återstod arbetet med att montera ner byggnader och återställa området. Det mesta byggnadsmaterialet återanvändes på andra platser och några få hus såldes vidare. Kvar blev bland annat den kungliga paviljongen och kronprinsessan Margaretas blomstergata. Även den brittiskt ägda bergbanan blev stående kvar länge och förföll. Dess öde är än i dag okänt.

Under krigsåren användes en del av området till potatisodlingar. Men det arrangerades även mot entréavgift visningar av skyttegravar, liknande sådana som soldater på kontinenter använde på slagfälten.

Det framväxande bostadsområdet i närheten kom tidigt att kallas Pildammsstaden och det hade redan före utställningen funnits vaga planer på att anlägga en park på området. Parkprojektet godkändes i stort 1916 och den danske landskapsarkitekten Erik Erstad-Jørgensen fick uppdraget att projektera en skogspark. Förberedelsearbetet gick trögt under kriget.

Först 1921 kom parkarbetet igång på allvar tack vare nödhjälpsarbeten under lågkonjunkturen. Samma år hade Malmö fått en ny stadsingenjör i Erik Bülow-Hübe. Han hade nya idéer vad gällde parkplanering. Två år senare godkändes hans genomgripande ändringar och dansken lämnade parkbygget.

Därmed kom parken – som först kom att heta Baltiska parken – att bestå av tre delar. Den äldsta delen stammar från utställningstiden, det vill säga Margaretapaviljongen med sin blomstergata. Den näst äldsta tillkom runt 1921, den av Erstad-Jørgensen vid fågeldammen i nordöstra hörnet.

Resten är Bülow-Hübes verk, efter hans reviderade plan från 1926. Det är ett typexempel på tjugotalsklassicism med enkel och storslagen på samma gång med Tallrikens kompassros som kronan på verket. Bokarna runt Tallriken planterades runt 1924 och 1927, och är alltså på väg att fylla 100 år.

Läs mer: Den monumentala brunnen.

Tidigare stopp på Försvunna Malmös ABC-resa från A till Ö är Augustenborg, Bunkeflo, Centrum, Djupadal, Eriksfält, Fridhem, Gamla staden, Herrgården, Inre hamnen, Johanneslust, Kirseberg, Lugnet, Möllevången, Norra Sofielund och Oxie. Missa heller inte: Ny serie om Malmös stadsdelar.

Persborg. Ingen borg har legat här och någon Per står heller inte att finna. Namnet på detta del- och bostadsområde med torg och station är en konstruktion.