Du vet inte vad du har förrän det är borta. De orden har ekat inom mig sedan vi nåddes av Nyheten med stort N: den 29 september släpper restriktionerna. Som folk har jublat över denna dag, nästan så en kan tro att vi i Sverige hade omfattande inskränkningar i våra vardagliga friheter. Själv möter jag Nyheten med blandade känslor. Tänk om detta innebär att pandemin sakta går mot sitt slut? Tänk då på allt jag kommer att sakna.

Det finns såklart mycket jag inte kommer sakna, sånt måste en alltid vara pinsamt tydlig med. Jag kommer inte sakna att jättemånga människor dog eller att så många i riskgrupp var separerade från sina nära och kära. Jag kommer heller inte sakna paniken som uppstod i min neurotiska hjärna varje gång det kittlade i halsen eller jag kände mig lite illamående. Det berodde såklart alltid på att jag druckit lite för lite vatten eller hade ägglossning. Men känslan var att jag omedelbart behövde upprätta ett testamente.

Vilken välsignelse att slippa sådana hemskheter! Ändå kvarstår faktiskt en del att sakna. Folk lärde sig grundläggande hygien – oerhört skönt. Och svenskarna blev så fruktansvärt sociala, alltså nästan gränslösa. Folket som står fem meter från varandra på busshållplatsen och undviker grannar i trapphus var ett minne blott. Vi skulle banne oss få leva och mötas. Även som kulturarbetare har det varit en fantastisk tid. Visst, all scenverksamhet ställdes in och den bråkdel av oss som ännu inte startat en podcast gjorde tyvärr det. Men det var också en tid då en fick avboka arbete på grund av huvudvärk i en bransch där nattinspelningar med feberfrossa brukade vara vardagsmat.

Det finns dock en sak jag kommer att sakna mer än någonting annat: för ett ögonblick var vi tuffare än Danmark! Kan ni fatta att det har hänt? Jag kan knappt fatta det. Medan de höll sina ungar hemma från skolan skickade vi gladeligen iväg våra. Kan de inte brösta det här viruset kanske det naturliga urvalet ska få göra sitt. Låt dem trängas i matköer som de gör bäst, skrockade vi medan danskarna satt hemma och darrade med sina små.

För att inte tala om deras munskyddskrav. De kunde inte ens handla utan dem medan vi fick sprida århundradets pandemi på Ullared bäst vi ville. Anställda inom vård och omsorg fick i flera fall kämpa för skyddsutrustning på jobbet. För första gången i hela världshistorien (antar jag, historiker är inte en skyddad titel!) har vi kunnat snegla mot Danmark och håna hur de styrs av pappa staten. Vår stat kunde inte ens ge oss en liten rekommendation utan att det skulle ta hus i helvete. Det har varit svindlande.

Nu när allt kanske återgår till det normala är det som att jag just klivit av Tivolis vildaste attraktion. Svag i benen och rusig i huvudet minns jag det som precis hände, att vi var Nordens cool kids. Snart kommer danskarna fortsätta med sitt hygge, sin gammeldansk till lunchen och sitt Christiania. Vi kommer återgå till att jobba ihjäl oss och inte ens få röka tobak på uteservering. Men jag kommer aldrig glömma när vi var ballare än Danmark.

Dilan Apak är komiker och skribent på kultursidan.