Annons

Annons

Annons

Annons

kulturSkönhetsideal

Maria G Francke
Abba struntar i plikten att behaga – men Madonna är fast i fällan

Kommer vi någonsin att kunna acceptera åldrande igen?

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Supermodellerna Cindy Crawford, Linda Evangelista och Claudia Schiffer tillsammans med Karl Lagerfeld 1995. Foto: Remy de la Mauviniere/AP/TT

Annons

Varje dag när jag ser mig i spegeln betraktar jag linjerna som löper ner från näsvingarna, och de som strävar nedåt med utgångspunkt från mungiporna. Ser jag sur ut? Plussar de allt djupare fårorna på ett antal år på min ålder? Jag sliter blicken från ansiktet, hejdar den från att vandra nedåt längs med kroppen och sysselsätter mig med något, vad som helst, för att skingra tankarna. Det är som det är.

Våra kroppar förfaller, det fysiska har vi bara till låns. Skönheten blir mindre skön, men även den som inte äger skönhet förfaller. Hur mycket fulare kan man bli om man redan känner sig ful? Och hur farligt är det där förfallet, egentligen? Och finns det någon mening med att kämpa mot det?

Annons

Överallt ser vi kampen. De senaste dagarna har det rapporterats om att Linda Evangelista, en av de ikoniska supermodellerna från början av 1990-talet, har stämt en skönhetsklinik. Hon gjorde ett ingrepp som skulle reducera fettceller, istället uppger hon att resultatet blivit det motsatta och att hon nu är oigenkännlig. Hon mår dåligt av att visa upp sig offentligt.

Annons

Efter ett par bildgooglingar skulle jag, utan att förringa Linda Evangelistas upplevelse, vilja säga att jahaja, det är väl så man ser ut när man har levt i 56 år och under åtminstone de senaste tio åren ätit sig mätt. Men det är klart, hon ser ju inte ut som hon gjorde i videon till George Michaels ”Freedom! '90”. Jag och Linda Evangelista är jämngamla sånär som på ett år och jag kan förstå att hon sörjer sitt forna supermodellfejs med tillhörande kropp. Men det är något så orimligt med utvecklingen, den här hetsen som går ut på att frysa sin ålder när utseendet peakade.

Madonnas senaste framträdande var i samband med MTV Video Music Awards tidigare i september och jag har inte kunnat släppa bilderna på henne. Hårt skulpterad, finslipad, docklik. Som en Dorian Gray som gömmer porträttet av sitt verkliga jag i ett mörkt rum. Genom sin popkarriär har hon laborerat med olika roller, utseenden och klädstilar – likt en kameleont har hon krånglat sig fram mellan hits och floppar. Länge kunde man se att det fanns en artistisk idé bakom förändringarna. Men fasen hon är inne i nu förbryllar.

Inbäddat innehåll

Annons

Hon är 63 år gammal och förlåt så himla mycket men vad i helvete är det som pågår? Varför väljer hon att se ut just såhär? Stopp! Innan ni börjar hacka iväg långa mail med versaler till mig: jag är fullt medveten om att man inte uttrycker sig på det sättet. Men jag vet att alla tänker det ändå så jag gjorde er en tjänst här.

Annons

Om Madonna hade rört sig i en annan musikalisk genre, om hon exempelvis hade varit rockkollega med Patti Smith, hade hennes utvecklingskurva garanterat sett helt annorlunda ut. Visst, hon har ett alter ego nu, ”Madame X”, vilket också är titeln på en dokumentärfilm om henne som premiärvisas den 8 oktober. Men om omvärldens press inte hade varit så hård, om inte en kvinnas förfall hade dömts så hårt, hade det inte förutsatts att Madonna skulle förbli en pingla genom hela karriären. Där är rocken mycket mer tillåtande – en sliten uppsyn kan rentav utgöra ett kapital.

En kvinnas utseende, och synen på andra kvinnors utseende, är intimt förknippat med skuld och skam. Det är lätt att känna depp över att inte vara gångbar på marknaden längre. Det anses fel att inte göra sitt bästa av sitt utseende – men också fel att göra sig till och ge sken av att man tror att man ser något ut. Att kritisera andra kvinnors val är tabu. Det är djupt deprimerande, vilken fälla det är.

Därför har Abba gjort något alldeles genialiskt.

As good as new. Abbatarerna Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Anni-Frid Lyngstad och Benny Andersson. Foto: Abba Voyage

I samband med sin comeback, som kulminerar i scenframträdanden i London nästa år, är ingen av gruppmedlemmarna närvarande på scen. I stället består showen av fyra hypermoderna avatarer som ser ut som Abba, från en annan tid. Det är dåtid och framtid i ett, det finns inga rynkor att närstudera, inga kalkonhalsar att oja sig över, inga naturliga kroppar. Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad går fria från omvärldens blickar, ja, Björn Ulvaeus och Benny Andersson också förstås, och det är ganska underbart.

Annons

Annons

Man kan säga att Abba struntar i behagplikten. Detta begrepp vänder och vrider Liv Strömquist på i sitt nya album ”Inne i spegelsalen”, där hon utforskar inre och yttre skönhetshets. Att vara behagfull, men inte behagsjuk har varit framför allt en kvinnlig plikt genom historien. Abba lägger ner kampen mot kroppen och satsar på 100 procent fejkföryngring istället, för att återskapa illusionen av gruppens storhetstid. Det var alltså avatarer som skulle till, och inte plastikkirurger som kapar och suger. Att vi som kollektiv ska få en avslappnad och realistisk syn på våra inte jätteunga kroppar ligger fortfarande i framtiden.

Maria G Francke är medarbetare på kulturredaktionen.

Till toppen av sidan