I måndags kom domen mot en av USA:s mest hyllade musiker – R Kelly dömdes för en lång rad brott som han begått de senaste 25 åren: sexuella övergrepp på barn och kvinnor, kidnappning, utpressning, mutor samt trafficking.

I Dagens Nyheter kommenterades domen av musikkritikern Nicholas Ringskog Ferrada-Noli som bland annat skrev: ”R Kelly är – tyvärr – inget monster. Han är bara en man i underhållningsbranschen, denna stora gren i vårt kapitalistiska samhälle.”

Ferrada-Noli har självklart rätt i att R Kelly skyddats av sitt kändisskap och av att skivbolagen tjänat multum på skivorna. Men det är knappast kapitalismen som fått R Kelly att förgripa sig på barn.

Slängig kritik mot marknadsekonomi är inget ovanligt, i det här fallet är den dock ovanligt usel som förklaringsmodell. Det vore mer rimligt att jämföra R Kellys dåd med övergreppen inom katolska kyrkan, idrottsvärlden och liknande miljöer där våldtäktsmän haft möjlighet att grooma barn och tonåringar.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli verkar också tro att det är svårt att ”känna solidaritet med offren utan att samtidigt njuta av hatet mot förövaren”. Det är en märklig dikotomi. R Kelly är inte ett monster men vi måste kunna konstatera att hans handlingar varit monstruösa. Det handlar inte om att känna hat, utan om att R Kellys fall är talande för hur många förövare går tillväga.

Musikerns kändisskap kan inte ensamt förklara att han har utnyttjat så många barn och unga kvinnor. I rättegången försökte hans försvarsadvokater utmåla de otaliga offren som penga- och kändiskåta groupies, men i själva verket satte R Kelly tidigt i system att besöka bland annat skolor för att hitta unga byten som kunde manipuleras.

Han valde ut tjejer som varit utsatta tidigare, hade lågt självförtroende eller kom från trasiga familjer. Ett mönster som inte är ovanligt bland män (från alla samhällsklasser) som vill våldta unga, vilket man kunde läsa om i Göteborgs-Postens artikelserie ”Systrar” förra året.

I rättegången mot R Kelly blev det tydligt att han gått metodiskt tillväga för att bryta ner människor och hindra dem från att anmäla honom. Liksom många andra förövare har han bundit offren till sig genom att filma och fotografera övergreppen – material som sedan använts för att tysta dem.

Han har även pressat dem att formulera otaliga brev där de frikänner honom från diverse brott. En kvinna skrev bland annat: ”Som sjuttonåring hade jag aldrig sex med Robert Kelly”, följt av en lång lista av detaljerade, sexuella handlingar som de inte skulle ha ägnat sig åt. Breven förvarades prydligt i pärmar, för att kunna användas som komprometterande material om någon gick till polisen.

Det finns mycket att säga om Lady Gaga, Jay-Z och alla andra musiker som samarbetade med R Kelly efter att han polisanmäldes för barnpornografibrott på grund av en video där han misstänkts ha våldtagit och urinerat på en 14-åring flicka. Men än viktigare är att det juridiska systemet gång på gång svek svarta tjejer som anmälde honom och inte blev trodda.

Redan 1996 avstod distriktsåklagaren i Illinois från att åtala R Kelly för våldtäkter på Tiffany Hawkins som var femton år när hon träffade stjärnan 1991. Och så sent som 2019 avslöjades ytterligare en inspelning där R Kelly urinerade och förgrep sig på en flicka som ska ha varit fjorton år.

I tre decennier kunde övergreppen fortgå – delvis för att han var rik och genererade pengar för andra, delvis för att han liksom många andra förövare utvecklat ett intrikat system för att inte upptäckas. Och precis som med katolska kyrkan och idrottsvärlden fanns en generell motvilja i samhället att erkänna övergrepp på unga. R Kellys framgångsrika musikkarriär är därför bara en av många komponenter i studiet av hans monstruösa handlingar.

Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.