Vi möter alltför ofta attityden ”alla som kan prata svenska kan väl också undervisa i svenska”. Naturligtvis är det inte så, men ibland känns det hopplöst att få andra att förstå skillnaden mellan att kunna prata svenska och att undervisa i det. Vi känner också en hopplöshet nu när regeringen väljer att gå vidare med utbildningsdepartementets förslag på en snabbväg till läraryrket för personer med akademisk examen, utan att ta hänsyn till vad remissinstanserna anser. Det speglar en okunskap om skolans och samhällets behov av språklig kompetens.

Idag kämpar många med att läsa längre texter eller skriva logiskt sammanhängande. En orsak är sannolikt förändrade läs- och medievanor. Människor googlar istället för att slå upp i lexikon eller läsa fackböcker, ser på youtube-videor istället för att läsa instruktioner, läser nyhetsflashar i mobilen istället för att prenumerera på tidningar.

Paradoxalt nog ställer samhället samtidigt högre krav på läs- och skrivförmåga än någonsin. I allt fler yrken behöver man kunna skriva.

Studenter kommer till universitetet med mycket olika förkunskaper, olika nivåer på sitt språk och olika läsvanor. Vi som undervisar i svenska språket jobbar med att säkra språklig kompetens och expertis, inte minst hos blivande lärare.

Det handlar inte bara om stavning och särskrivning, utan om förståelse för grammatik och förmåga att skriva sammanhängande texter. Den som ska undervisa i svenska behöver gedigen kunskap i hur man utvecklar elevers läsning och skrivande. Svenskämnet innehåller dessutom skönlitteratur, texter och medier, språkhistoria, språksociologi och retorik.

Nu föreslår regeringen en snabbväg till att bli lärare i svenska som ger sämre förutsättningar att arbeta som det.

Idag kan de som har en examen med rätt ämnesbakgrund läsa en kompletterande utbildning på 1,5 år som innehåller pedagogik, praktik och ämnesdidaktik, alltså hur man lär ut just det ämnet. I det nya snabbspåret behövs inte längre komplett ämnesbakgrund. För skolämnet svenska räcker det att ha läst antingen litteraturvetenskap eller svenska språket. Det andra ämnet ska kunna läsas in tillsammans med ämnesdidaktik på drygt en halv termin. Och det räcker inte. Det blir i bästa fall sprutlackering, något som ser bra ut på ytan.

Svenska är inte bara skolans största ämne. På många sätt är det ett hjälpämne till alla andra ämnen. Brister svenskan blir alla ämnen svåra.

Mest häpnadsväckande är att regeringen ignorerar remissvaren från Sveriges alla universitet och högskolor, som anser att snabbspåret leder till försämrad kvalitet och underminerar lärarutbildningen. Även andra tunga remissinstanser, som Skolforskningsinstitutet, Sveriges kommuner och regioner, SKR, och lärarfacken avstyrker förslaget.

Lärare måste ha tillräckliga kunskaper för att arbeta med svenskämnet i skolan. Därför uppmanar vi regeringen:

• Stärk den befintliga kompletterande lärarutbildningen istället för att uppfinna en snabbväg som ger sämre förutsättningar för läraryrket. Ett sätt är att göra utbildningen mer flexibel för yrkesarbetande, ett annat att delvis subventionera den för att locka den som inte kan ta mer studielån.

• Värna en gedigen språklig kompetens hos alla lärare, särskilt lärare i svenska.

Svenskämnet behöver förstärkas, inte försvagas.

SKRIBENTERNA

Anna W Gustafsson, docent i svenska språket, Lunds universitet

Lisa Holm, professor i svenska, Lunds universitet

Gunlög Josefsson, professor i svenska, Lunds universitet

Katarina Lundin, docent i nordiska språk, Lunds universitet

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.