Lars Vilks ville donera ”Profeten Muhammed som rondellhund” till Moderna museet 2015. Teckningen från 2007 hade ju skapat uppståndelse, och konstnären hade blivit utsatt för tre mordförsök. Alltså, dess betydelse kunde knappast bestridas. Ändå tackade dåvarande chefen Daniel Birnbaum fegt nog nej; verket var en del av ett större sammanhang som ännu inte avslutats och då fanns risken att museet skulle dras in i Vilks projekt. Det var inte önskvärt. Detta nej luktade svepskäl. Vilks var en kontroversiell figur redan före rondellhunden.

Ända sedan 1970-talet hade han gjort sig känd som en undersökande uppkäftig konstnär som ifrågasatte institutionerna och den konsensus som rådde. Och han utmanade med frågan om konst ens kunde bli till utanför museernas, galleriernas, kuratorernas och samlarnas omdömen.

År 1980 påbörjades projektet Nimis på Kullaberg – ett ständigt pågående skulpturbygge som krävde mängder av spik och kraft för att hållas vid liv, för att inte tala om alla turer med myndigheter, tillstånd och överklaganden. Och 1991 började han bygga Arx med 150 ton sten. Tusentals människor sökte sig till det otillgängliga naturskyddsområdet för att uppleva skulpturerna.

Vilks verk har gripit in i samhället och nått en stor publik. För eller mot – det spelar ingen roll.

Vilks har kallats outsider – men ingen outsider jag någonsin har träffat har velat vara det. Alla har sett epitetet som en ursäkt, en utstötningsmekanism. Det har haft sina risker att så öppet frilägga de strukturer som definierar konsten. Inte många har försvarat hans yttrandefrihet utan reservationer. Varför höjdes inga upprörda röster då han både 2010 i Uppsala och 2012 i Karlstad blev bombarderad med föremål, burop och krav på att föreläsningarna skulle avbrytas?

Eller när Jamtli i Östersund 2012 utvisade honom från en grupputställning. Då var det bara Marianne Lindberg De Geer och Ola Åstrand som solidariskt lyfte bort sina verk.

Yttrandefrihet kan alltför lätt villkoras – beroende på vem det gäller och vad som sägs. Och det är svårt att tänka bort Vilks position – eller brist på sådan – i konstlivet då Moderna museet tackade nej 2015.

Men det går ju att ta igen. Efterlysning: en stor utställning med Vilks konstnärskap på Malmö konstmuseum, Malmö konsthall eller Moderna museet. Att hans konstnärskap är idébaserat borde inte vara ett hinder. Det har gjorts spännande utställningar med till exempel situationismen och tidigare i år visade Moderna museet konstnären Zvi Goldsteins arkiv. Det konceptuella är inget hinder.

Och naturligtvis borde Vilks representeras mycket mer omfattande på Moderna museet; Muhammedteckningarna är givna.

Dessutom måste frågan Nimis och Arx lösas när den viljestarke och vige Vilks inte längre kan sköta om dem. Spika, mura, reparera. Det vore väl ett lämpligt uppdrag för Moderna museet i Malmö. Att ta hand om en av våra mest kända sydsvenska konstnärers viktigare verk. Att de ska ingå i samlingarna känns självklart. Den konstnärliga upprättelse han inte fick under sitt liv borde han få nu.

Thomas Millroth är författare och konstkritiker.