Det är bäst att ta ett djupt andetag innan man börjar läsa Jon Fosse. Han sätter inte punkt i första taget – nej, låter faktiskt inte en enda punkt fläcka de närmare 500 sidorna i dubbelromanen ”Det andra namnet”. Jag får känslan att Fosse skriver i en enda lång utandning, eller kanske helt enkelt följer andetagens böljande rytm.