2015 dök det upp små brasklappar på utställningen ”Nils Dardel och den moderna tiden” på Moderna museet i Malmö. Närmare bestämt var det målningarna ”Svarta Diana” och ”Huvudjägarens eftermiddag” som man ville ta avstånd från.

”Vi är medvetna om den stereotypa framställningen av Diana och det är ingenting som Moderna museet Malmö delar”, stod det på en av skyltarna. Tilltaget väckte kritik från publik och andra museichefer och curatorn sa efter ett tag att han ångrade formuleringen. Men verket kunde åtminstone visas och det ingår i Modernas samlingar.

Det går förstås inte att dra en rak linje mellan målningen från 1924 och Lars Vilks rondellhund. Men man påminns om kontroversen när Moderna museets överintendent Gitte Ørskou nu förklarar varför hon vägrar att alls köpa in (eller ta emot, läget är oklart) teckningarna från 2007. De ”grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi” och ”det är bortom allt tvivel att teckningarna görs som en medveten provokation med avsikt att skapa spektakel i en tid som var och är starkt präglad av xenofobi och islamofobi”, skriver hon i ett utförligt svar till kultursidans kritiker Thomas Millroth.

Visst, det är en aspekt av Lars Vilks verk som många ser. Men det finns andra, oavsett om man intresserar sig för konstnärens intentioner eller för den process som följde. Andra konstvetare har exempelvis beskrivit teckningarna som en drift med konstvärldens hyckleri eller som en provokation med udden mot fundamentalistisk islam. Debatten om hur verket kan tolkas kommer att fortsätta här på kultursidorna.

Det hedrar Gitte Ørskou att hon tydligt argumenterar för sin syn och hur den hänger ihop med hennes beslut. Men Moderna museet är ett statligt museum med ansvar för att samla och bevara svensk samtidskonst för framtiden. Den här enda tolkningen av rondellhunden kan inte sättas framför alla andra. Det är lätt att se att betydelsen hos Vilks verk, som började med teckningarna, har skiftat över tid. De har blivit en del av svensk samtidshistoria. Det går inte att bortse från. Och hur ska man göra med de verk man redan har i samlingarna som har kränkande eller hatiska inslag?

Självklart kan man uppfatta rondellhunden som kränkande. Särskilt som muslimer i Sverige är en minoritet som utsätts för hatbrott och grov rasism. Det är dock ett sammanhang som man skulle kunna ta upp och problematisera när man visar verket. Så har man ju gjort förut. Det var kanske klumpigt, men det är inte smidigare att försöka skuffa ut elefanten ur rummet.

Ida Ölmedal är kulturchef.