Tanken att den lilla krafsiga teckningen av profeten Muhammed som rondellhund skulle överskugga Lars Vilks övriga verk är förstås absurd. Framför allt är det inget argument mot att verket skulle tillhöra Moderna museet. Tag som exempel Lars Hillersbergs antisemitiska teckningar – inte har de fördunklat hela hans konst – för att nu ta exempel ur museets egna samlingar.

Gitte Ørskous argument (9/10) mot att förvärva Vilks teckning förvånar mig; de står på lös grund. Hur kan hon veta att ”Profeten M som rondellhund” gjordes som en medveten provokation ”med avsikt att skapa spektakel i en tid som var och är präglad av xenofobi och islamofobi”? För det första är det ett fult retoriskt knep att nämna xenofobi och islamofobi samtidigt – och därmed antyda att Vilks var främlingsfientlig. Det går alldeles utmärkt att vara religionskritisk utan att förakta dem som utövar religionen.

Den som följt Vilks genom åren vet hur noga han granskat konsten och dess kuratoriellt styrda utnämningar. Han var fylld av namn, årtal, siffror – nästan som en börsanalytiker. Ständigt spanande efter kommande strömningar kring och i konstlivet. Då han inbjöds att delta i grupputställningen ”Hunden i konsten” i värmländska Tällerud 2007 tänkte han på två rörelser utanför de vanliga konstrummen som gav eko. Först förstås Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten 2005 som orsakade protester och hot mot tidningen. Sedan rörelsen med rondellhundar som amatörer och artister anonymt placerade i landets rondeller 2006-2007; uppmärksammad gatukonst utanför reglerna.

På olika vis hade båda dessa snackisar med yttrandefrihet att göra. Gick det an att smäda utan påföljd och – på en helt annan nivå – fick man placera vad som helst på rondellerna utan vägverkets godkännande? Som alltid var Vilks intresserad av gränserna – på ett ganska halsbrytande humoristiskt vis.

”Profeten M som rondellhund” refuserades i Tällerud men publicerades i Nerikes Allehanda och därmed var stenen i rullning. Sin vana trogen hängde Vilks med. Men – och där håller jag med kritikerna – då han landade i skumma, xenofobiska sammanslutningar som Sion (organisationen Stop islamization of nations) borde han ha avbrutit verket. I denna tidning påpekade jag också detta. Jag ville låta rondellhunden slippa reaktionära, främlingsfientliga krafters strypkoppel. Verket var ju mycket mer än så.

Ett annat argument som jag har svårt att förstå är då Ørskou avvisar teckningen för att den är ointressant i sin form, inte nyskapande. I en tid av approprieringar och med modernismens erövringar långt bakom oss är det ett märkligt argument. Jag tror mig veta att Vilks mycket medvetet använde en konventionell lite spretig stil i teckningen för att spegla de amatörsnickrade rondellhundarnas estetik.

Men, Gitte Ørskou, jämförelsen med Joseph Beuys förstår jag inte alls, inte ens som missförstånd. Lars Vilks var varken antroposof eller kollektivist – inte heller utopist. Han ville testa gränser, pröva vart verket ledde honom om han gjorde si eller så. Ofta humoristiskt.

Rondellhunden passar alltså inte på Moderna museet, enligt Ørskou. Men den har ju faktiskt blivit känd och populär, det vågar jag påstå. Och otroligt nog har Lars Vilks till stor del utanför institutionernas och konstlivets ramar blivit en uppmärksammad konstnär. Han har en publik.

Därför borde Moderna museet ta hand om Nimis och Arx – och dessutom ta emot teckningen från 2007 och visa hela sviten i en stor utställning som presenterar Lars Vilks i sitt sammanhang: från ”Engångsuniversitetet” till ”Nimis”, ”Arx”, ”Teorin om Allt”, ”Profeten M som rondellhund” och de senaste årens målade porträtt av personer i konstlivet. Gärna i en beskrivande, kritisk kontext. Som argument mot invändningarna säger jag till sist: är inte detta Moderna museets uppdrag?

Thomas Millroth är författare och konstkritiker.