Från taket dinglar skulpturerna som övergivna puppor eller sovsäckar. Sydda av siden i dova nyanser, fyllda med stoppning och tätade med latex påminner de om larver eller ömsad hud. Det låter kanske läskigt men Moa Israelssons utställning på Galleri Rostrum är en smått förunderlig upplevelse. Litegrann som att kliva in i en parallell värld och möta en bortglömd berättelse om ömhet, förlust och längtan som slagit rot. På väggen hänger en rad av bestick så knotiga och jordiga att de ser ut att ha vuxit upp ur marken.