Annons

Annons

Annons

kulturMordet på Einár

Rakel Chukri
Gängmorden blir inte färre av att skuldtyngda journalister gör avbön

Det behövs mindre moralpanik och mer Bernie Sanders-analys i debatten om musik som romantiserar gängvåldet.

Text: 

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Einár fick pris för Årets låt på P3 Guld-galan 2020, här tillsammans med pristagarna Molly Sandén och Dree Low.

Bild: Adam Ihse/TT

Annons

Det har pågått en slags gruppmobbning av Sveriges radio-kanalen P3 sedan artisten Einár mördades i torsdags.

Expressens redaktionschef Magnus Alselind hävdade tidigt att Sveriges radio varit ”jättenaiva” eftersom de delat ut en massa musikpriser till flitigt spelade gangsterrappare, bara för att i meningen efter säga att SR varken behöver sluta spela låtarna eller dela ut priser utan snarare bli bättre på att sätta in musiken i ett samhälleligt sammanhang.

Samma förvirring dominerar debatten om att skilja mellan person och verk, även den initierad av Expressen. Ena stunden sägs det att kulturskribenter måste sluta använda förlegade argument för att separera rap-låtarna från de kriminellt belastade artisterna, bara för att i nästa stund säga att uppdelningen mellan konst och upphovsperson inte får försvinna.

Annons

Annons

Det är talande för vår tid att mediekåren förväntas dra på sig tagelskjortor, som om P3:s musikprogram eller landets kultursidor hade kunnat stoppa de gängrelaterade morden. Alltför många journalister har förvandlats till förkunnande präster och överskattar sin egen betydelse. Det är bisarrt att tro att den mediala debatten om samhällsproblemen är viktigare än att ställa politiker till svars för en oacceptabel situation.

Glorifieringen av gängvåld i raplåtar är självklart inte oviktig, men den utgör trots allt en liten del av ett stort och komplext problem. Det behövs mindre moralpanik och mer Bernie Sanders-analys: Vad är det för samhälleliga faktorer som lett till att sjutton unga män och pojkar har mördats i gängkonflikter i Järvaområdet sedan 2018?

I ”Våra barn dör” följer Diamant Salihu och Marco Nilson de drabbade i Järvaområdet. Foto: SVT

I Diamant Salihus SVT-dokumentär ”Våra barn dör” – som släpptes samma dag som Einár mördades – skildras den enorma hopplöshet som brett ut sig i de utsatta områdena. Livrädda mammor, som själva flytt krigshärjade länder, upplever att deras barn nu växer upp i en krigszon.

Till och med poliserna verkar vara nära att bränna ut sig. Caroline Asplund, som har utrett flera mord i Järva, har kontaktat sina skyddsombud eftersom arbetsförhållanden är ohållbara med ständigt nya mord som ska hanteras.

Annons

Annons

I det trettio minuter långa programmet listas problemen: Hög arbetslöshet, låga inkomster, urholkade samhällsresurser. Den mer fördjupade analysen finns i Diamant Salihus reportagebok ”Tills alla dör” som kom i våras, där det bland annat nämns att många av gängkillarna är adhd-kids från fattiga familjer med kämpande mammor och frånvarande pappor.

Allt detta kan kopplas till brister i samhället som varit kända länge. Eventuellt kan mordet på Einár leda till att den politiska debatten blir mer konkret och ideologisk eftersom det besjungna gängvåldet konsumeras av medelklassbarn långt utanför förorterna.

Men i stället för skuldtyngda analyser av rap-texter skulle jag vilja se radikala förslag, till exempel på hur Stockholms havererade bostadsmarknad kan räddas. I dokumentären ”Våra barn dör” säger en mamma att hon försökt flytta från Järva till ett säkrare område, men att det skulle kräva en årsinkomst på 400 000 kronor. Det borde vara en brännande fråga att ta sig an för tuffingarna som gnäller på naiva musikjournalister.

Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan