Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Per T Ohlsson 1958–2021

Per T Ohlsson – alltid egen, alltid fri

Per T Ohlsson vid sin arbetsplats på Sydsvenskans redaktion i juni 2021.

Bild: Hussein El-Alawi

Annons

Även om ni aldrig träffade honom så vet ni hur han lät.

Per T Ohlsson talade nämligen som han skrev, och han skrev som han talade. Med liv och kraft, precision och ton. En skånsk baryton, som hördes rakt genom tidningens 48-gramspapper.

Hans död gör motstånd i oss. Den klär honom inte.

Alla dessa ord, Per T Ohlsson älskade dem så väldigt, och de berättar saker om honom. Bildning, demokrati, arbete, sådana ord uttalade han utan pretentioner, men med extra tyngd. Andra hade han bara roligt med, som ”renons”, det hade en särskild klang, han använde det gärna om dumdryg borgerlighet, som då var ”renons på bildning”, eller om någon enskild politiker som var ”renons på kunskaper”. Men han var inte snobbig. Om ordet ”fubbick” behövde förklaras för en uppsvensk stod Per T gärna till tjänst med det också.

Annons

Annons

Hans humor var omisskännlig, men det krävdes tid och kanske en med tiden större inre frid innan han riktigt ville använda den i tjänsten.

Per T Ohlsson var ett journalistiskt underbarn. Han kom via Lundagård till Expressen och Sydsvenskan som ett ungt politiskt djur, med polemik och konfrontation alldeles under huden. Han var USA-korrespondent och grundlade en livslång relation med den amerikanska berättelsen. På Sydsvenskan pågick interna strider om tidningens sätt att hantera opinionsmaterial då åttiotal blev till nittiotal. Han var med om smärtsamma konflikter några gånger, och det hände att han sa eller skrev saker som han ångrade. Men i samarbete med Jan Wifstrand, utgivare från 1992, stod han i främsta ledet när Sydsvenskan genom stora förändringar gick från att bli en lokal angelägenhet till en nationell röst.

Vad Per T skrev fick genomslag och betydelse överallt. Han tog gärna alla debatter, men hade kort tålamod om motståndet inte höll tillräcklig höjd. De höga kraven på omgivningens intellekt kunde i varje fall på den gamla tiden slå över i arrogans.

Är det i hårdaste laget, att påstå något sådant denna dag? Inte alls. Per T själv skulle ha varit den första att medge det. Dessutom skulle han ha blivit väldigt irriterad om vi hade ägnat detta utrymme åt lögner.

Per T Ohlsson i mitten omgiven av Jan Wifstrand och Håkan Sehlstedt i tryckeriet.

Bild: Lars Brundin

Men – lika sant är att Per T Ohlsson var i rörelse. Att han med åren blev en mildare man. Att det var något som slutligen hade fallit på plats efter femtio. Axlarna kunde sänkas lite. Han breddade sig, skrev en rad strålande böcker. En bekräftelsestyrd skribent hade kanske slutligen fått allt det beröm han så gärna ville ha, kan det vara så? Hedersdoktor i Lund och allt?

Annons

Annons

Nej, inte så enkelt. Per T drevs snarare av ett inre godkännande. Han kunde acceptera att en text blev halvtråkig någon gång ibland. Det han inte stod ut med var om han efteråt inte kunde godkänna sin egen arbetsprestation.

Man fick bara inte slarva.

Analysen av ledarskribenten Per T Ohlssons politiska linjer och utveckling är värd en bok. Klart är i vart fall att han var en klassisk socialliberal med stark frihetsinstinkt. Två gånger om skapade han villrådig ilska hos borgerligheten – och sannolikt också hos tidningens ägare – när han trots sin politiska hemvist kom fram till slutsatsen att det bästa för landet var att rösta socialdemokratiskt.

Alltid egen, alltid fri.

Han var en glimrande debattör, vann ofta på knockout med koncisa repliker, och hamnade bara i lätt obalans en gång i direktsändning då en motdebattör tog till en härskarteknik och konsekvent kallade honom ”Per Ohlsson” utan T.

Per T blev irriterad, men förstod förstås att han skulle framstå som alldeles för fåfäng om han korrigerade. Men så var det: vid den tiden gick det inte riktigt att slå honom i en debatt utan tjuvknep.

Det där om att axlarna sänktes är förresten bara till hälften sant. Under åren efter Sydsvenskans flytt till Triangeln brukade Per T komma in på redaktionen med stora steg och på strålande humör. Utomhusluften från cykelturen svepandes efter. Ljus fladdrig rock, och så liksom ojämn i kroppsbalansen, ena axeln lägre än den andra. Han hade ju alltid den där slitna portföljen, nedtyngd av tjocka böcker, och var tvungen att parera med överkroppen.

Annons

Sedan släppte han lädret på skrivbordet. Det lät som en fallande säck potatis. Den drygt sextioårige Per T Ohlsson tittade i kulturredaktionens högar med nyinkomna böcker, någon till kunde han nog hinna läsa före lämning av nästa text. Och han umgicks med sina kolleger i kontorslandskapet på ett sätt som den drygt trettioårige Per T Ohlsson helt säkert inte hade gjort. Han var en solitär, men han behövde sitt lag.

Annons

Han högaktade kunskaperna hos Sydsvenskans språkvårdare Bo Bergman och Ingrid H Fredriksson, människor med solida kunskaper och ett vänligt sätt, och som aldrig tvekar att artigt säga som det är inför en text som kan bli bättre. Precis sådana personligheter tyckte Per T om, och han litade på dem ner till sista kommatecknet.

Hans publicistiska gärning kan inte sammanfattas en dag som den här, men det går redan nu att säga en sak: Ingen enskild medarbetare har lika tydligt personifierat och representerat Sydsvenska Dagbladet som Per T Ohlsson.

Hur hedra hans minne? Kanske genom att vi som jobbade med honom kräver mer och bättre av oss själva varje dag. Det kan alltid bli lite bättre. Vi kan alltid lite bättre. Arbetet med att driva det ditåt i Per T Ohlssons anda är ingen börda, det är en glädje. Eller som han själv skrev i en av sina sista texter: ett sätt att leva.

Och som han gjorde det, i världen, i Sverige, i Skåne.

En gång ringde en stressad planerare från Stockholm som ville ha med Per T i en direktsänd diskussion. Hon gjorde misstaget att fråga:

”Är du i stan i kväll?”

Per T fick vittring. Här kunde han göra en regionalpedagogisk insats.

”Absolut”, sa han. ”Jag är i stan i kväll.”

Den stressade planeraren bad att få återkomma och ringde tillbaka framåt sen eftermiddag för att göra klart det praktiska, varpå Per T lät missförståndet spela ut.

”Du frågade om jag är i stan. Jag ÄR i stan”, sa han.

Sedan gick han ut i sitt älskade Malmö.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy