”Jag börjar alltid bakifrån, med slutet. Jag vet alltid hur jag ska sluta. Det blir lättare att bygga texten då.”

Jag frågade Per T Ohlsson vid en av våra luncher, jag tror det var på Le Gourmet på Friisgatan, hur han gick tillväga rent skrivtekniskt. 9000 tecken krönika. Varje söndag, vecka ut och vecka in. Alla som har försökt att skriva en text inser att bara att få ihop en så imponerande textmängd varje vecka är en prestation. En ännu större prestation är att få texten att hänga ihop, innehålla något.

Det finns få, om någon, skribent i svensk press, som under så många år förmått skriva så många relevanta – och pregnanta – analyser av de viktigaste händelserna i Sverige och världen. Det fanns alltid en ny vinkel att utforska, ett nytt sätt att borra sig in i något spännande. Per T Ohlsson hjälpte mig och Sydsvenskans läsare att se världen lite tydligare, även de torraste ämnen kunde han få liv i. Han var en skribent som kunde få sina läsare att känna sig smartare.

Och det är inte bara i Sydsvenskan han lämnade beständiga avtryck. Han var en framgångsrik författare också med titlar som ”Svensk politik”, ”Konservkungen”, och häromåret ”Albert Bonnier och hans tid”.  Skrivandet var bokstavligt talat Per T:s liv. Mot slutet uttryckte han det själv. ”Det är skrivandet som håller mig uppe” sa han till mig flera gånger i våra frekventa telefonsamtal de senaste, sista, månaderna. Vi hade vårt allra sista samtal i tisdags. Då bestämde vi att vi skulle ställa in denna veckans krönika. Eller skjuta upp den. ”Jag har en idé klar, men jag behöver lite tid. Det är lite stökigt nu” sa han. Jag visste att Per T var sjuk men jag kunde inte föreställa mig att det var sista gången vi pratade och att den sista krönikan i själva verket redan var lämnad.

Per T Ohlsson var Sydsvenskan och Malmö trogen hela sin karriär. Kollegan Niklas Orrenius uttrycker det träffande på Twitter: ”Han var en del i Malmös gatuliv också på cykel i trenchcoat, extravagant halsduk och lejonmanshåret på ända.”

När det då och då fanns lite tid över kunde man smyga bort till Per T på redaktionen och snacka lite bara, få höra gamla redaktionsskrönor eller klassiska Malmöhistorier. Han var en rolig och omtänksam själ, hade nära till skratt och gillade redaktionslivet – både interaktionen med kollegorna och alla läsarna som hörde av sig.  Vecka efter vecka, år efter år kom läsarnas uppskattning på mail och i telefon. Själv läste Per T på ordentligt, började med slutet och levererade ytterligare en krönika. Nu är det över. Vi står kvar med saknaden och sorgen och med ett rikt arv från Senior Columnist Per T Ohlsson att förvalta.

Jonas Kanje är chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenskan