Artister som rappar om att vara gangster men inte lever upp till publikens förväntningar på vad en gangster är? På sociala medier kallas sådana ”studiobanditer”, berättar Diamant Salihu i ”Tills alla dör”, en reportagebok om gängkriget mellan Shottaz och Dödspatrullen. ”För att vara trovärdiga behöver rapparna leva nära den värld de sjunger om”, skriver han.

Ett kapitel beskriver hur en rappare förnedras. ”Vet du vad vi gör med såna studiobanditer?” frågar en av gärningsmännen, varpå en annan urinerar på artisten. Förloppet filmas och läggs ut på nätet.

När en av gangsterrappens starkast lysande stjärnor Einár mördades i förra veckan skakades Sverige om och hyllningarna lät inte vänta på sig.

Musikjournalisten Johannes Cakar på P3 betonar den avlidne 19-åringens betydelse för genren:

– Einár var definitivt med och förstärkte gangsterrappens position i Sverige, säger han. Han var inte en av grundarna, men har bidragit med mycket uppmärksamhet och popularitet. Han lyckades göra det väldigt poppigt, han lyckades göra det melodiskt och hade en av nyckelrollerna.

Jämsides med hyllningarna aktualiseras åter, som på kommando, diskussionen om gangsterrappens destruktiva sidor. Mycket av rapporteringen när genren började komma på den mediala tapeten kretsade kring att diverse ”hårdare tag”-politiker högljutt opponerade sig mot ett i deras ögon skadligt kulturuttryck. I efterdyningarna av mordet i Hammarby sjöstad kritiserade inrikesminister Mikael Damberg låttexternas gangsterromantik som han menade var farlig. Den tidigare polisen Fredrik Kärrholm, numera moderat riksdagskandidat, efterlyste en statlig utredning av gangsterrappen likt den som gjordes av vit makt-musik i slutet på 90-talet.

En intressant aspekt är att det ofta rör sig om samma människor som bara för några veckor sedan hyllade Lars Vilks betydelse för den konstnärliga friheten. Håna muslimer och umgås med högerextremister går fint, så länge du inte är en 20-åring från förorten som sjunger om vapen. Vad är faktiskt okej i den konstnärliga frihetens namn?

Den värld som målas upp i texterna, som skildrar gängkriminalitet och glamouriserar våld, gör det omöjligt att skilja på verklighet och dikt eftersom det finns så uppenbar förankring i verkligheten. I Einárs och andra artisters låtar söker nu kulturjournalister febrilt svar på Varför?

Rapparen Alex Ceesay, med kriminellt förflutet, har förekommit flitigt i den senaste veckans skriverier. Till Svenska Dagbladet sa han att musiken istället för en utväg blir en väg djupare in i den brottsliga världen. Han beskrev det som att musikaliska samarbeten kan visa sig vara dödsfällor och beskrev hur riskabelt det kan vara att synas med fel person på exempelvis Instagram.

Detta är relevant. Men det gäller att inte överskatta musiken och kulturjournalistikens påverkan, skrev Rakel Chukri i den här tidningen:

”Alltför många journalister har förvandlats till förkunnande präster och överskattar sin egen betydelse. Det är bisarrt att tro att den mediala debatten om samhällsproblemen är viktigare än att ställa politiker till svars för en oacceptabel situation.”

Cakar i sin tur menar att mainstream-media har försummat gangsterrappen och istället talat om genren enbart när det handlar om olika kriser. Samtidigt lyfter han flera exempel på musikjournalister som, likt honom själv, följt och diskuterat gangsterrappen i flera år. Vad gäller kulturjournalistikens betydelse för gangsterrappen konstaterar han dock lakoniskt att rapparna inte är beroende av de etablerade kultursidorna överhuvudtaget.

Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson opponerade sig också mot narrativet om kulturjournalistikens misslyckande. Pettersson skrev: ”Det som saknas för att förstå varför mord efter mord sker är inte textanalyser av hiphoplåtar, hur mörka de än är. (...) Musiken i sig förklarar ingenting, svaren finns inte där.”

Pettersson har både rätt och fel. Nej, musiken ger oss inte exakta svar på varför Einár sköts ihjäl förra veckan. Men texternas bidrag till att förklara samhällsskeenden och vägleda oss i en turbulent tid fortsätter vara betydelsefullt, så som litteraturen och fiktionen alltid varit. Den omsusade Yasin, dömd till fängelsestraff efter att ha konspirerat till en kidnappning av den nu mördade Einár, har måhända satt ord på det allra bäst i ”Mitt Notre Dame”: Politiker vägrar förstå / Att upplopp och brända bilar har blivit vårat enda språk idag / Ännu ett barn blir fyllt med skotthål idag.

Johannes Cakar poängterar just det politiska, som tar sig andra uttryck i gangsterrappen än det gjort tidigare i hiphopen:

– Det är väldigt politisk musik, även om den inte skriker politik som kanske Erik Lundin eller Looptroop gör. Men ta till exempel en sådan som 1.Cuz – hans mask är i sig politisk. Om du kollar på albumomslagen säger de jättemycket om var vi befinner oss i. Jag tror det har saknats musikjournalister för att avkoda dessa politiska budskap i musiken.

– Hiphop är inte sjukdomen, anser Cakar. Gangsterrappen är en del av symptomen. Jag tror man måste prata om hur gatuvåldet får utspela sig i musiken och vilken typ av effekt det kan ha. För Sverige är detta ett wake up-call, men för oss som är uppfostrade med och har haft hiphop i våra hörlurar sedan barnsben … vi vet att sådant utspelar sig i musiken, det har skett sedan 80-talet.

– Gatuvåldet har blivit värre i Sverige, tillägger han. Det har blivit fler gäng, fler gängkonflikter. Så jag tror det måste nyanseras mycket mer. Man måste se den viktiga roll gangsterrap har. Det finns uppenbart en efterfrågan, det är ingen som satt en pistol mot våra huvuden och tvingat oss att lyssna. Folk drar sig till det här av en anledning, och de sakerna tycker jag man måste kunna avkoda mycket bättre. Att förstå varför.

Den så kallade gangsterrappen är ingen ny företeelse. ”Många unga har kollat på rappen från USA, de kollar på Chicago”, som en tongivande gängmedlem slog fast i Salihus bok. Den svenska gangsterrappen har ibland mer gemensamt med drillscenen i Chicago under det sena 00-talet. Diamant Salihu skriver i ”Tills alla dör”: ”Drill, som är slang för att skjuta någon, kännetecknas förutom av mörka och våldsamma texter över så kallade trap beats av en svävande ljudbild med mycket bas och snabb hi-hat. Artisterna i Chicago är ofta tätt sammankopplade med kriminella gäng, en del av dem är själva kriminella och flera har dödats”. Men Salihu avslutar liknelsen med att konstatera att situationen för Chicagorapparna är klart mer hopplös. ”Våldet och drogerna är slutdestinationen”.

Johannes Cakar ser också han hur dagens svenska gangsterrap skiljer sig från äldre hiphoputtryck:

– Jämfört med tidigare epoker har vi en mer aggressiv ton, mer I don’t give a fuck-attityd. Det är en röst för dem som har hamnat i utanförskap — arg tonårsmusik på många sätt. De riktar kanske indirekt aggressionen mot samhället, men också mot andra gäng och andra rappare.

I boken ”The sociolinguistics of hip-hop as critical conscience” poängterar Steven Gilbers en viktig aspekt av hiphopen: dess tävlingsklimat och konflikter. Artistiska och konfrontativa uttryck som freestyle battles och dance offs ligger i genrens natur. De kan verka aggressiva, fast långt ifrån alltid personligt anstrukna. Men inte sällan blir det just personligt — Einár är långt ifrån den förste rappare som mördas, inte ens i Sverige även om många yrvaket verkar tro just det. Att musiken blir indragen i konflikter med dödlig utgång är inte heller något nytt. 2Pac gav sig på ärkefienden Notorious B.I.G. i låten ”Hit em’ up” och rappade: Grab ya glocks, when you see Tupac / Call the cops, when you see Tupac. Knappa året senare hade såväl 2Pac som Biggie skjutits ihjäl.

Lucas Gottzén, professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet, lyfte i Expressen frågan vad som händer ifall genren normaliseras. Han skriver: ”En del talar dock för att dess popularitet också är dess svanesång. I USA var gangsta som mest populär på 1990-talet, samtidigt som många av dess största artister var indragna i gängkrig. Med dess kommersiella framgångar förändrades hiphopen och i dag dominerar artister med mycket litet våldskapital.”

Men den svenska gangsterrappen har aldrig varit speciellt underground musikaliskt, till skillnad från utländska förlagor. ”Texter som skildrar tung kriminalitet tillhör nu den kommersiella mittfåran”, skrev DN:s Nicholas Ringskog Ferrada-Noli i sin recension av Einárs album ”Welcome to Sweden” häromåret. Jag själv hävdade i våras att det finns flera skäl till att den svenska gangsterrappen främst tilltalar barn.

I text efter text upprepas att de svenska rapparna spelas i oändlighet på Spotify. Ser man till artisterna som samarbetar med gangsterrapparna – Danny Saucedo, Victor Leksell, Miriam Bryant – så är steget från Melodifestival och mys-tv till gängkriminalitet inte långt alls. I höst skulle Einár ha åkt ut på turné med Zara Larsson. Det är svårt att under brinnande 90-tal se 2Pac ge sig ut på vägarna med Backstreet Boys. Kommers har aldrig varit kreddigt, fråga bara Abba. Lägg därtill att den svenska gangsterrappen i stora drag kom att tonsätta – främst genom 1.Cuz och Greekazos ledmotiv ”Försent” – Netflixsuccén ”Snabba cash” där en av huvudrollerna dessutom spelades av rapparen Josef Wojciechowicz, mer känd under artistnamnet Z.E. Gangstarap har nära till mainstream.

Kanske finns svaret helt enkelt i att Sverige är ett litet land, utan tillräckligt många kändisar för att de ska undvika att stöta på varandra. Men i jakten på autenticitet — att inte bli blott en studiobandit som tar selfies med Molly Sandén — kanske den kvarvarande foten i den undre världen är nödvändig? ”När 'äkthet' för tidigare generationer hiphop-artister handlade om att inte vara en kommersiell sell-out så har samtida artister istället framstått som äkta genom att skapa och upprätthålla livet de rappar om”. skrev Johan Söderman, professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet, på dessa sidor förra veckan. Hade hiphopen mått bra av en musiksnobbig snarare än vapenglorifierande äkthet?

Johannes Cakar vill se det större perspektivet:

– Våldskultur är något vi konsumerar konstant, inom alla former av media. Vad som särskiljer hiphop från andra typer av våldskulturer är att vi kommer väldigt nära verkligheten här. Det finns en viktig poäng i just det, att vi får ett fönster in. Det är nästan journalistik i sig självt. Man kanske inte har några regler när det kommer till det pressetiska och vad som är lagligt. Men det är på många sätt att berätta för oss om vad som sker i samhället.

Gabriel Zetterström är musikjournalist.