Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

kulturCoronapandemin

Johan Anderberg
Katastrofen som aldrig kom

Sveriges låga dödstal är en obekväm sanning för medier och makthavare i flera länder. De visar att miljontals människor har levt i ofrihet till ingen nytta.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Coronaviruset fick många länder att stänga ner. Till vilket pris? Illustration: Stefan Hörberg/Rithuset

Annons

Johan Anderberg är journalist och författare till boken ”Flocken” om Sveriges pandemistrategi.

För ganska exakt hundra år sedan ägde en stor demonstration rum i New York.

Det var en sommardag år 1921. Den 4 juli närmare bestämt – USA:s nationaldag. 

Mellan klockan två och klockan fyra på eftermiddagen vandrade 20 000 människor nedför Femte avenyn. De sjöng, skanderade och höll upp plakat. På ett av dem syntes Leonardo da Vincis målning ”Den sista måltiden” – med texten: ”Wine was served”.

”Tyranni i rättfärdighetens namn är den värsta av alla tyrannier,” stod det på ett annat plakat.

”Hurra för öl”, skrek en gråhårig kvinna, enligt ett reportage i New York Times från dagen efter.

Vad som utspelade sig den dagen var ett resultat av ett av de största folkhälsopolitiska experimentet någonsin. I ett år hade öl, vin och sprit varit olagligt i hela USA. Tack vare ett tillägg till den amerikanska konstitutionen var all tillverkning, transport och försäljning av alkohol förbjuden.

Annons

Annons

Ur ett folkhälsoperspektiv framstod det som en rimlig åtgärd. Att alkohol var en farlig substans stod helt klart. Sjukdomar, våld, fattigdom och brottslighet var intimt förknippat med drogen.

Som så ofta i demokratins historia brottades amerikanerna nu med avvägningen mellan frihet och trygghet. Var det verkligen rätt att hindra fria människor från att tillverka drycker som de inte bara uppskattade, utan som också var betydelsefulla av kulturella och religiösa skäl?

Demonstranterna som gick söderut på Manhattan den dagen hade sin uppfattning klar. Det här var ett antidemokratiskt påhitt. På plakaten hänvisades det till George Washington, Thomas Jefferson och Abraham Lincoln. Så här skulle det inte gå till i ett fritt samhälle.

Johan Anderberg gav i våras ut boken ”Flocken” som följer spelet bakom den svenska covidstrategin. Den 11 november deltar han i samtalet ”Blev vi klokare av coronakrisen?” som arrangeras av Sydsvenskan och Centrum för kunskapshistoria vid Lunds universitet.

Bild: Janerik Henriksson/TT

Tolv år senare var experimentet över. År 1933 blev alkohol lagligt igen. 

Men det var inte för att de frihetliga argumenten hade vunnit. Det var inte för att de där demonstranterna plötsligt fått gehör för sina åsikter.

Det var inte heller för att själva drogen ansågs mindre skadlig för hälsan.

Skälet till att alkoholförbudet slutade gälla var att det helt enkelt inte funkade.

Det spelade inte längre någon större roll huruvida alkohol var farligt eller inte. Det spelade ingen roll vilken politisk uppfattning man hade.

Funkade det inte, så funkade det inte.

För oavsett vad lagen sa slutade amerikanerna inte att konsumera alkohol. Drickandet bara flyttades från barer till ”speakeasies”, människor lärde sig att bränna sin egen sprit, smuggling från Kanada blev en folksport, och den amerikanska maffian hittade en ny intäktskälla. 

Idag är de flesta överens om att experimentet – ”det ädla experimentet”, som amerikanska historiker kallar det – var ett gigantiskt misslyckande.

Annons

Farligt – men svårt att förbjuda.

Bild: Tom Wall

Annons

Fram till för lite mer än två år sedan var det amerikanska alkoholförbudet det största sociala ingenjörsexperiment som en demokrati någonsin företagit sig.

Men så blev det 2020. 

I början av det året började ett nytt virus sippra ut från Kina. Och hela världen påbörjade ett nytt experiment.

Ställda inför hotet från ett nytt coronavirus hittade världens makthavare på helt nya åtgärder för att hindra spridningen. Genom att stänga skolor, genom att förbjuda människor att träffas, genom att tvinga företagare att lägga ner sina verksamheter, genom att tvinga på medborgarna munskydd, var tanken att liv kunde räddas.

Precis som under ”det ädla experimentet” i USA skapade även detta experiment en debatt. I världens alla demokratier vägdes friheten mot vad som uppfattades vara säkerheten. Individuella rättigheter stod mot vad som ansågs bäst för folkhälsan. 

Den väg som Sverige valde stack ut på flera sätt. För landets medborgare märktes det tydligast genom att de i stort sett slapp bära munskydd, att de yngre barnen gick i skolan och att deras aktiviteter till stor del fick fortsätta obehindrat.

Några grupper fick sina liv eller försörjningsmöjligheter beskurna på ett oproportionerligt sätt: gymnasieelever, människor över 70 år, anställda i restaurangbranschen. 

Men att svenskarna levde friare än andra stod det inget tvivel om.

Så hur gick det egentligen?

I Frankrike stängdes skolorna under en period – och när de var öppna var det munskydd som gällde. Här Bischheim i östra Frankrike.

Bild: Jean-Francois Badias/AP/TT

Annons

Elva år efter den där demonstrationen i New York avgjorde USA:s högsta domstol ett rättsfall som kom att kallas New State Ice Co. v. Liebmann.

Det handlade inte om alkohol. Det handlade egentligen inte om någonting som är särskilt intressant idag. Det handlade om huruvida Oklahoma hade rätt att kräva en särskild licens av företag som sålde is i delstaten.

Nej, menade domstolen. Alla som ville fick sälja is. 

Så var det med det. Och förmodligen hade den obskyra tvisten fallit i glömska ganska snabbt om det inte var för en avvikande uppfattning som en av de nio domarna skrev ner och tillfogade domslutet.

Annons

Domaren hette Louis Brandeis och ville uppmärksamma de andra juristerna på vad han kallade en ”lycklig omständighet” i den amerikanska demokratin.

”En modig delstat kan”, skrev han, ”om dess invånare så önskar, fungera som ett laboratorium och testa nya sociala och ekonomiska experiment utan risk för resten av landet.”

Året var 1932, och Brandeis beskrev de revolutionerande vetenskapliga språng som västvärlden på kort tid producerat: ”upptäckterna inom fysiken, innovationernas triumfer, visar på värdet av trial and error. I stor utsträckning beror de här framstegen på experimenterande.”

Så varför skulle en demokrati avhända sig samma möjlighet att lära sig, förbättra sig, att göra sina medborgares liv bättre?

Att experimentera helt enkelt. 

Brandeis tankefigur har sedan dess kommit att kallas ”demokratins laboratorier”. Om man är statsvetare föredrar man kanske att kalla det för ”institutionell konkurrens”, men idén är densamma: dåliga idéer slås ut och ersätts långsamt av bättre. Tack vare USA:s misslyckade försök med ett alkoholförbud har inga demokratier försökt sig på det sedan dess.

De gjorde ett experiment. Och vi drog nytta av det.

Statsepidemiolog Anders Tegnell blev det mest kända ansiktet utåt för det svenska experimentet. Foto: Naina Helén Jåma / TT

Annons

Det är nästan svårt att minnas det nu, men under större delen av år 2020 hade ordet ”experiment” en negativ klang. Det var ju ett sådant som vi svenskar utsatte oss för, när vi – jämfört med resten av världen – upprätthöll någon form av normalitet.

Detta experiment dömdes av omvärlden tidigt ut som ”en katastrof” (Time Magazine), en ”sedelärande historia” (New York Times), ”dödlig dårskap” (The Guardian) och så vidare. Ju mer inflytelserik en tidning var, desto starkare verkade invektiven bli. I Tyskland kallade Focus det hela för ”slapphet”, italienska La Repubblica menade att ”det nordiska mönsterlandet” begick ett farligt misstag. 

Så där såg det ut.

Beskrivningen av den svenska linjen som ett experiment var egentligen inte felaktig. I såväl teorin som i praktiken levde svenskarna väldigt annorlunda jämfört med framförallt amerikaner och övriga européer. 

Annons

Man skulle kunna invända att det var Italien, Frankrike, Tyskland, USA, Storbritannien och de andra länderna som höll på med ett experiment, att de testade helt nya sätt att förhindra spridningen av ett virus. 

Men ordvalet är mindre viktigt. Klart är att Sverige valde en väg, resten av Europa en annan. 

Man skulle kunna se det som att omvärlden formulerade en hypotes. Den gick ut på att friheten i Sverige skulle bli kostsam. 

Frånvaron av restriktioner, de öppna skolorna, förlitandet till rekommendationer i motsats till lagar och polisiära ingripanden, skulle resultera i högre dödstal än i andra länder. Och – följaktligen – att den ofrihet som medborgarna i de andra länderna upplevde skulle rädda liv.

Många svenskar anslöt sig till den hypotesen. ”Stäng ned Sverige för att skydda Sverige,” skrev Dagens Nyheters Peter Wolodarski, som i sin dubbla kraft av både opinionsbildare och chef för Sveriges mest inflytelserika nyhetsredaktion, måste beskrivas som landets mäktigaste journalist.

Annons

Han var långt ifrån ensam om att kräva hårdare tag. Renommerade smittskyddsexperter, mikrobiologer, epidemiologer – från hela landet varnades för konsekvenserna. Forskare från Uppsala universitet, Karolinska institutet och Kungliga tekniska högskolan i Stockholm kopplade in superdatorer och räknade ut att 96 000 svenskar skulle dö före sommaren 2020.  

Vaccination mot covid-19 i maj i år.

Bild: Johan Nilsson/TT

Vid den här tiden var det inte en orimlig teori att den svenska friheten var dyrköpt. I USA, med sina kraftfulla nedstängningar , var dödstalen – mätta per capita – betydligt lägre än i Sverige hela våren 2020. Och på de sajter där pandemins härjningar kunde följas i realtid – som Our World in Data, Johns Hopkins-universitets databas eller Worldometer – syntes det tydligt att Sverige hade högre dödstal än de flesta andra länder.

Men experimentet fortsatte. Under året som följde härjade viruset genom världen och flera av de nedstängda länderna passerade nu Sveriges dödstal – ett efter ett.

Annons

Storbritannien, USA, Frankrike, Polen, Portugal, Tjeckien, Ungern, Spanien, Argentina, Belgien – länder som spärrat av lekplatser, tvingat på sina barn munskydd, stängt skolor, bötfällt medborgare för att de hängt på stranden, bevakat parker med drönare – alla har de drabbats värre än Sverige. 

I skrivande stund har över 50 länder högre andel döda i covid. 

Om man mäter överdödlighet för hela 2020 hamnar Sverige, enligt Eurostat, på plats 21 av 31 europeiska länder. 

Elever och lärare med munskydd respektive visir vid en skola i Texas.

Annons

Detta faktum måste vara en av världens mest underrapporterade nyheter. Med tanke på alla de artiklar och tv-inslag som gjordes om Sveriges dåraktigt frihetliga inställning till pandemin för ett år sedan, med tanke på hur vissa datakällor dagligen refererades i världens medier, är det underligt att samma källor idag förefaller helt ointressanta.

Därför pågår det nu lite av en charad i världens medier; det är som om Sverige inte existerar. När Wall Street Journal häromveckan publicerade ett reportage från Portugal beskrevs det som att landet kunde ”ge en glimt” av hur det var att leva med viruset. Detta nya liv innebar bland annat vaccinpass och munskydd vid stora folksamlingar, som till exempel fotbollsmatcher.

Inte på ett enda ställe i reportaget nämndes att man i Sverige kunde besöka fotbollsmatcher utan att bära munskydd. Inte på ett enda ställe berättades det att Sverige – med mindre andel döda än Portugal sedan pandemins start – hade avslutat i stort sett alla restriktioner.

Wall Street Journal är långt ifrån ensamma om sin selektiva rapportering. New York Times, The Guardian, BBC, The Times – alla var de en gång så nedstängningshungriga att det idag är omöjligt för dem att falsifiera sina ursprungliga teorier.

Vad den svenska coronakommissionen tycker i frågan är väldigt oklart. I sitt senaste betänkande skriver de förvisso att nedstängningar inte fungerat, men drar inga slutsatser av det. Kanske kommer det en mer utförlig diskussion i slutbetänkandet nästa år.

Annons

Som tur är har några makthavare vågat göra sina egna analyser av det svenska experimentet. 

När den amerikanska delstaten Florida för mer än ett år sedan – efter stark inspiration från Sverige – tog bort de flesta restriktioner och tillät skolor, restauranger och nöjesparker att öppna, var domen från amerikanska medier hård. Om delstatens republikanske guvernör Ron DeSantis sades det att han ”ledde sin delstat till bårhuset” (New Republic). Medierna upprördes av bilder på badande och solande Floridabor. 

Annons

DeSantis motsvarighet i New York, den nedstängningsglade demokraten Andrew Cuomo, fick istället epitetet ”strongman” (Washington Post) och fick ge ut en bok med undertiteln ”Leadership lessons from the Covid-19 pandemic”.

För några månader sedan tvingades Andrew Cuomo avgå efter att ha trakasserat ett dussin kvinnor, men resultatet av hans ”ledarskapslektion” lever kvar: 0,29 procent av delstatens medborgare har avlidit i Covid. 

Florida då? Den delstat som inte bara tillät mest frihet under pandemin, men som också hade näst högst andel pensionärer i landet?

Där är siffran 0,27 procent.

Detta förhållande är väldigt underberättat i amerikanska medier.

Ur ett mänskligt perspektiv är det lätt att förstå motviljan att ta till sig siffrorna. Den oundvikliga slutsatsen är ju att miljontals människor har levt i ofrihet, att miljontals barn har fått sin skolgång förstörd, till ingen nytta.

Vem vill vara medskyldig till det?

Men demokratins laboratorier har gjort sina människoförsök. Och resultatet är tydligt.

Varför det gick som det gick är svårare att förklara. Men kanske kan vi dra några lärdomar från det ädla experimentet i 1920-talets USA.

Misstaget som de amerikanska makthavarna gjorde då var att underskatta samhällets komplexitet. Bara för att de förbjöd alkohol innebar det inte att alkoholen försvann. Människans drifter, önskningar och beteenden var omöjliga att förutse, omöjliga att planera bort.

Hundra år senare gjorde makthavarna samma misstag. Bara för att de stängde skolorna slutade barnen inte att träffas i andra sammanhang. När samma makthavare släckte ner allt liv i städerna drog de som kunde till sina semesterhus, och spred smittan till nya platser. De uppmanade sina medborgare att beställa mat på nätet, utan att fundera närmare över vilka som skulle transportera varorna från hem till hem.

Annons

Annons

Om politikerna hade varit ärliga mot sig själva hade de kanske förstått vad som skulle hända. För precis som under förbudstiden – då amerikanska politiker ständigt ertappades med att dricka alkohol – ertappades deras efterträdare, hundra år senare, med att bryta mot just de restriktioner de lagt på medborgarna. 

New Yorks borgmästare, USA:s talman, Chicagos borgmästare, brittiska regeringens topprådgivare, Hollands justitieminister, EU:s handelskommissionär, Kaliforniens guvernör – ja, även Sveriges statsminister lyckades med det, när svenska politiker i slutet av 2020 också började klämma åt sina medborgare.

Stefan Löfven fick tuffa frågor efter att han besökt en butik under julhandeln 2020.

Bild: TT

Det är svårt att planera andra människors liv. Det är svårt att kommendera fram ett önskvärt beteende i befolkningen. Det är en erfarenhet som många diktaturer har upplevt.   

Under coronapandemin har många demokratier upplevt samma sak. Kanske har lärdomen ännu inte sjunkit in, men förhoppningsvis gör den det så småningom.

Då kanske det dröjer ytterligare hundra år innan vi gör samma misstag igen.

Den 11 november medverkar Johan Anderberg i samtalet ”Blev vi klokare av coronakrisen?” vid en samtalskväll arrangerad av Sydsvenskan och Centrum för kunskapshistoria vid Lunds universitet. Läs mer här.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy