19-årige Anton Klinteberg har börjat jobba som timvikarie på en skola igen, han träffar vänner och försöker hitta på roliga saker på helgerna.

Storasyster Patricia bor kvar i Göteborg.

Resten av familjen har flyttat till ett nytt hus i Höör.

Även i den här trädgården har de en minnesplats. Där tänder de ljus för en förlorad dotter. För Antons ett år yngre syster – den där spralliga Elin Klinteberg, hon som i mars var på väg att ta körkort och snart skulle vara färdig bilmekaniker.

På tisdagen kom åtalet och därmed detaljerna om hur hon förlorat sitt liv. Förundersökningssekretessen har gjort att inte ens familjen har fått veta.

– Det här med hammare och knytnävar, jag visste inte förrän jag fick läsa det på jobbet idag. Jag blev ändå inte chockad, jag kunde väl tänka mig att det var något åt det hållet, berättar Anton Klinteberg.

Han har bestämt sig för att inte hålla sig undan. Förklarar att han vill veta så mycket som möjligt, som en del av bearbetningen.

– Det har varit en ovisshet i sju månader, att inte veta något, mer än att hon blev mördad av honom.

Att vara med på hela rättegången blir en självklarhet. Anton Klinteberg förklarar att han ser det som en skyldighet gentemot sin lillasyster.

– Jag kommer att vara med hela tiden. Det är säkert mycket som kan komma upp, otäcka bilder och så. Jag får väl gå ut om det behövs, jag får se hur jag reagerar i stunden.

Ilskan mot den misstänkte gärningsmannen är stor, men han har bestämt sig för att inte låta den känslan ta över.

– Jag är där för min syster, inte för honom. Vilket straff han får ger mig inte ändå henne tillbaka. Vad det än blir ska jag inte grotta ned mig i det.

För honom blir rättegången också ytterligare en chans att möta Elins vänner.

– Alla hennes vänner har varit ett stort stöd för oss. De har hjälpt till mycket med begravningen. Och kortegen som genomfördes efteråt, det var en granne till oss som hade fixat den.