Torbjörn Flygt är författare.

”Jack” är amerikanska Marilynne Robinsons fjärde roman i sviten som inleddes med ”Gilead”. Går den att läsa, och än mer att recensera, utan förkunskaper från de tidigare delarna, även om de alla fyra ska vara fristående?

Kan man då göra rättvisa åt en författare som är tippad som framtida Nobelpristagare?

Det är med denna tveksamhet som jag tar mig an boken.

Romanens huvudpersoner är Jack Boughton och Della Miles. På ytan bjuds inte så mycket rafflande dramatik. Men vem behöver det när Jack är vit, Della svart, och de är attraherade av varandra, i fyrtiotalets St Louis i ett amerikanskt södern där relationer mellan svarta och vita är olagligt. Mer dramatik än så är inte nödvändigt. Robinson kan borra där hon står – och som hon gör det.

Man kastas rakt in i handlingen. I en sjuttio sidor lång och till stora delar enastående dialog möter vi Jack och Della för första gången. Inga förklaringar ges, ingen bakgrund, knappt några miljöer. Bara två röster, i ett nattligt samtal på en kyrkogård.

Jack är luffare, kåkfarare, drinkare, drar ständigt till sig problem. Della är engelsklärare. Båda är belästa och har vuxit upp med fäder som är frikyrkopastorer, vilket gör att deras samtal späckas med teologiska och litterära referenser. Della har tron, Jack har den inte. De diskuterar Bibeln och Hamlet, Milton, Dante, Paul Dunbar och andra poeter. Redan att den inledande scenen utspelar sig på en trädgårdsliknande kyrkogård är mättat med betydelser och syftningar, och det är inte möjligt att maska av alla teologiska trådar som Robinson väver in i sin text.

Texten, ja. Den är enkel, rak, skildrad från Jacks perspektiv, med en pregnant ton, lätta meningar fyllda med tunga betydelser. Mening efter mening. Robinson ger ingenting gratis, som läsare gör man bäst i att krypköra de inledande sträckorna. Men efter att ha varit sluten, närmast gåtfull öppnar romanen upp sig alltmer i takt med att vi lär känna Jack, släpper in ljus och värme. Jag tror sällan jag läst någon som så konsekvent skildrat, rentav skapat, en romanperson inifrån utan att någonsin snegla åt sidan eller göra sig till tolk. Som porträttkonst är det mästerligt.

Jack har förlorat allt, inte minst hoppet. Genom kärleken till Della försöker han återerövra sig själv. Della har allt att förlora på deras kärlek. Sitt arbete. Sin plats i samhället. Sin familj. Utsättas för brutal rasism. Hennes insats är till synes större, medan han måste övervinna sig själv, sina demoner och de destruktiva krafter som drar ner honom. Allt är emot dem, även de själva.

Ändå är segregationen och rasismen inte uttalad. För den är så allestädes närvarande, så genomsyrande livet att den inte måste nämnas, den finns som en absolut förutsättning för varje tanke, varje handling, varje ord som sägs. Att påstå att det är en obehaglig påminnelse om vad ett rasistiskt samhälle – eller invandringskritiskt som eufemismen låter i dag – gör med oss som grupp och som individer vore ett enda stort understatement.

Det är de här delarna, det levande porträttet av Jack och hans kärlek till Della samt skildringen av en underliggande samhällsstrukturs inverkan, som för mig gör boken angelägen också för sekulariserade läsare i dag.

Säkert finns det för dem som läst de tidigare delarna ytterligare dimensioner. Men ”Jack” har redan så många att det räcker och blir över. Och kanske är det en fördel att läsa ”Jack” först, eftersom två av de tidigare delarna utspelar sig senare, med Jack Boughton i mindre framträdande roller.

Jack frågar sig återkommande om vad som skiljer tro och antagande. Men jag läser romanen framför allt som en bok om nåd och förlåtelse. Finns det trots allt hopp för Jack eller är han utkorad till evig fördömelse?

Robinson ger inget svar.

Nobelpris? Rimligt.