Kent Wisti bor i en vindsvåning på Väster i Lund tillsammans med katterna Mannerheim och Runeberg. De är bröder, något som syns på deras ögon som har likadan gyllene färg.

– På en klar dag kan man se ända till Köpenhamn, säger Kent Wisti om våningen.

Katterna skaffade han för något år sedan och döpte dem efter finska nationalikoner.

– Jag hade skrivit en bok om mitt Österbottniska arv, och var uppe i det där.

Nu fyller han 50 år, har varit präst i snart 20 av dem och konstnär i hela sitt liv, säger han. För första gången är han i fas med sin ålder. Kanske kan det kallas sinnesro.

– Det känns tryggt och fint, säger Kent Wisti.

Han är aktuell med boken Bögörat, där han samlar sina bästa satirteckningar. För nu, efter tio år, blir det inga fler.

Förutom att skriva böcker, ha konstutställningar och fram tills nyligen publicera satirteckningar i DN och för en stor följarskara i sociala medier, innehar Kent Wisti en unik tjänst i Lunds stift som stiftsadjunkt med inriktning mot mission.

– Det handlar om hur man jobbar ute i församlingarna med att möta upp människors tro, längtan och livsfrågor idag i det sekulariserade Sverige. Jag tänker att det finns ett så enormt stort språkligt glapp.

Svenska kyrkan har ett högtidligt tilltal, menar han, som skapar en distans till resten av samhället.

– Vi använder stora ord som nåd och försoning, men de har inte riktigt någon klangbotten i folklagren idag. Det är att stänga in Gud. Vi gör de misstagen hela tiden. Min uppgift blir då att se till att det samtalet är levande.

Vad tycker du att man ha för ord istället?

– Jag tycker man ska föra ett samtal som med sin bästa vän.

Det han ser problem med, rör inte bara kyrkans ordförråd, också kommunikationen i stort.

– Tittar man på vilka bilder vi använder i sociala medier så handlar det bara om bilder på levande ljus, händer som håller i varandra och skogsdungar i motljus.

– Överlag är allting väldigt välkammat och en slags feel-good för medelklassen. Jag har inget emot den kulturgenren, det kyrkliga, men den är inte applicerbar på allt. Och den förminskar Gud.

Kent Wisti ter sig nästan outtröttlig i sin mission att inspirera församlingar – och sig själv – att våga testa nya tilltal, utan att tappa bort sig.

– Det är inte så att jag kan börja med gangstarap bara för att det ska vara ett nytt tilltal, det måste bottna i mig, säger Kent Wisti.

Men detta att tänja på det förväntade inom Svenska kyrkan, som ligger Kent Wisti så varmt om hjärtat, uppskattas inte av alla medlemmar. För snart två år sedan rasade debatten om Elisabeth Ohlson Wallins tavla ”Paradiset”, som sattes upp i S:t Pauli kyrkan i Malmö. Kritikerna tyckte att tavlan, som porträtterade hbtq-personer i Edens lustgård, tog politisk ställning.

Tavlan togs ner.

– Det var väldigt synd att det blev som det blev.

Tavlan hade varit – och kan fortfarande bli – en tillgång för Svenska kyrkan, menar Kent Wisti.

– Den gestaltar ju människor som ligger utan för normen och låter dem ta plats i evangelium. Det är jätteviktigt.

För att de också ska känna sig välkomna i Svenska kyrkan?

– För att de är Svenska kyrkan! Det är inte så att vi är Svenska kyrkan och ska välkomna dem. Utan de är Svenska kyrkan. Det handlar om representation. Den är ett typiskt exempel på en sådan sak som ligger utanför det förväntade formatet och därför uppfattas som kontroversiell.

Svenska kyrkan har från borgerligt håll under lång tid utmålats som vänstervriden. Den verklighetsbeskrivningen vänder sig Kent Wisti emot.

– Kyrkan är och ska vara politisk - och har alltid varit det. Inte partipolitisk, men om man med politik menar samhällslivet och hur vi lever tillsammans. Däremot så menar jag inte att kyrkan skulle vara vänsterinriktad.

– Men vi har gjort en ganska rejäl och radikal högersväng i samhället i övrigt. När då kyrkan står kvar och pratar saker som solidaritet och jämlikhet så upplevs det som att kyrkan gått till vänster, säger han.